Styvdottern är JÄVLIG & bortskämd

Varför uppfostrar du sambons barn? Varför ryter du åt någon annans barn?

Om du (vuxna människa) inte klarar av att argumentera på ett lugnt och sakligt sätt mot en femåring, hur kan du då kräva att femåringen ska kunna vara lugn och saklig? Hur gammal är du själv? Fyra? Du beter dig som en fyraåring. Buhu, dom andra i hushållet gjorde inte exakt vad jag ville att dom skulle göra. Dom var dumma mot mig. Då blir jag tjurig.

Jag hade slängt ut dig. Överlåt ansvaret till den som ansvaret har.

Alltså, ja, din dotter är 1 år, men TS styvdotter är 5 år. Jag lovar att du kommer att ha mer pli på din dotter som 5-åring än som 1-åring. 

Givetvis "styr barnen" familjen. Det förstår nog TS också, men det är mer att dotter "tar över" och tror sig bestämma över föräldrarna, vilket hon faktiskt inte gör. Det är pappan med sambo som bestämmer i deras bostad. 

Mina ungar får inte slänga sina kläder i badrummet, det vet dem, för det har vi  föräldrar bestämt. De ska gå med dem till tvättstugan om de är smutsiga. Det är en enkel och tydlig regel vi har. Givetvis så är det inte alltid de lyssnar på den regeln, de är ju ändå barn. Men de vet vad som gäller och när vi säger till så fixar de det oftast. 

Det är ju lite det som TS är ute efter. Dottern behöver regler som är tydliga. Hon är ingen bebis - hon är en femåring. Femåringar är ganska kavata och kan väldigt mycket själva kan jag lova! Exempelvis dela maten helt själv om man vill ha mindre bitar. 

Och jag anser att man inte ska det bara för att. Som jag skrev innan, så innan man överhuvudtaget tänker i de banorna, så måste man ha en väldigt bra grund att stå på. En god relation med barnet är A och O (om man inte vill betraktas som en styvhäxa).

Jag är av den inställningen att i en sådan familj, så kan den nya vara allt från en extra vuxen, till axla en föräldrarroll. Allt kan bli rätt eller fel. En del barn är inte ens intresserade av att ha en extramamma eller extrapappa, försöker man då tvinga in barnet och den nya vuxna i roller som de inte ens vill ha, då blir det väldigt mycket fel

Jag (och vet många med fler) har levt med andras barn i många år, utan att axla någon roll som mamma eller pappa, utan snarare en extravuxen. 

Nej, skolans vuxna är inte mamma eller pappa till barnen, de är lärare etc och agerar utifrån den rollen.

Att man inte går in och agerar förälder innebär inte med automatik att man kniper och hunsas med. Sambon och jag hade många samtal, när det uppstod situationer som jag inte var bekväm med, ibland fick jag backa, ibland så såg han  till att lösa situationen.

Vilket smart sätt av pappan att få dig att ta mer och mer ansvar för hans barn utan att du inte ens märker det. Inte bara går det dig obemärkt förbi men han lämnar dig även med en känsla av att han har gjort något bra, något kärleksfullt eftersom han hade ett så stort hjärta och en sådan stor tilltro och kärlek till dig så att han som gåva VALDE att INVOLVERA dig i hans barns liv!

Ursäkta om jag raljerar, men din (ex?)sambo fick dig exakt dit han ville.

Varför tyckte du att det var ok för dig att ta det största ansvaret för din (ex?)sambos barn?

Ts kallar sig styvmamma, inte bonusmamma. Tänk på det först.

Sen nej, styvungar behöver man definitivt inte ta någon som helst föräldraransvar för.

Faktum är att man inte är någon slags förälder alls utan en extra vuxen i hemmet. Varken mer eller mindre. Och man behöver absolut inte ta någon ansvar för andras ungar.

Varför skulle din killa leka pappa åt dina ungar?

Fast det är man ju inte, ditt barn har liksom ingen koppling till din kille. Mer än att du fött barnet, som han säkert inte hade valt om möjligheten fanns.

Särkullebarn är ingen bonus för de allra flest även om de ofta accepteras då känslor uppstått för dess förälder. Att sedan leka familj gör det bara än mer komplicerat den dagen det ev tar slut.

Har du fortfarande kontakt med barnet?

Hur gick det med "mammarollen" när ni gjorde slut?

Finns det en ny styvmor nu?

Hur ser din relation till barnet ut idag?

Ångrar du att du tog på dig en mammaroll som sedan togs ifrån dig?

För att jag är intresserad.

Stackars barn.

Håller med ovanstående.Du har dina poäng Lola, men jag anser samtidigt att gränssättande blir svårare ju längre man väntar.

Håller helt med om biten med kärlek, det kommer att påverka vilket förtroende barnet har och därmed hurvida barnet lyssnar på personen, så att ge massor av kärlek tror jag är superviktigt.Brukar femåringar resonera sakligt eller förstå sakliga skäl till varför de inte får göra som de vill?

Att TS som vuxen i hemmet och barnets närhet ska vara en del av barnets fostran är självklart.