Styvdottern är JÄVLIG & bortskämd

Oj. Min dotter grina också när hon skulle ta bort ansiktsmålningen i den åldern. Men markerat och bestämt så fick hon inte behålla den och sova med den. Punkt. 

Tycker du verkar vara rak och bestämd och jag gillar det. Sedan visst, "ryta ifrån" det kanske kan vara mycket, men vi har ingen aning om situationen. 

Dela maten kan dottern göra själv. Fråga sambon om någon delar maten åt henne på förskolan? 

Snart kommer hon komma in i "lilla puberteten" vid 6 års ålder och det låter som ni kommer att ha att göra... 

Leka, springa, ramla och slå sig - det är saker hon måste få göra, helt riktigt. Jag avskyr bortdaltade ungar som grinar högt för att en vindpust blåste förbi näsan. Ramlar barnen så hör man ganska omgående om det är "akutläge" så de faktiskt behöver tröst och omplåstring, eller om det är "upp och hoppa igen" läge när de bara testar om någon såg dem. 

Fortsätt med din stil och försök lite diskret få med din sambo på vissa saker, men inte allt på en gång. Hon kommer förmodligen tycka det är jobbigt att vara hos er med era "regler" och därför påtala att hon vill vara hos mamma/mormor/farmor. Men å andra sidan kommer hon tycka att det är skönt att det finns regler att förhålla sig till hos er. Man får inte bete sig hur som helst. Men som sagt var - babysteps!

Börja med maten lägg fram kniv och gaffel till henne. Kanske kan äta med dig när pappan inte är hemma och diskret filma det. Tror han kommer bli överrraskad...  

Som bonusförälder ska man ta rollen som mamma och pappa tycker jag. Jag hade aldrig fortsatt ett förhållande med en man som stod vid sidan av och tittade på medans jag skulle uppfostra mitt barn själv. Att vara bonusförälder gör att man måste axla den rollen. Det blir nog bättre för alla inblandade och man känner sig som en familj. Annars kan man lika gärna vara särbo eller leva själv. Det viktiga är att pappan och bonusmamma i detta läge sätter sig ner och pratar om hur dom vill ha det.

Det är så många som anser att bonusföräldrar bara ska hålla käften och acceptera allt som barnen och vårdnadshavare säger. Är det samma på förskola och skola då? Ska fröknar och lärare bara låta ungarna göra som dom vill för att det inte är deras barn?

Jag tycker att om man bor under samma tak kan man lika gärna vara en familj.

Det funkade bra för oss att leka familj och jag trivdes med det.

Nu är vi inte tillsammans av andra anledningar men alla funkar vi olika.

Vi har kontakt när vi ses i dörren då mitt barn ska vara med pappan. Vi småpratar och ibland kramas vi. På barnets initiativ. Jag och pappan har dålig kontakt så det blir tyvärr något som påverkar relationen till barnet. Mammarollen med bonusbarnet finns inte längre. Ingen styvmor finns, vad jag vet.

Varför så intresserad av detta?