Sömn är viktigt

Bra svar!
Du (pappan) går och lägger dig hos barnet så kommer ni att sova ostörda hela natten. Mamman får somna på soffan hur mycket hon vill, vaknar hon mitt i natten så lägger hon sig i det rummet där du nu sovit.
Sömn är superviktigt, särskilt om man har ett jobb att sköta. Det är svårt att prestera och det stressar kroppen att inte få tid att vila ut och återställa sig nattetid.

Sen vet jag inte om ni kanske bör försöka umgås lite mer... eller ja.. göra saker tillsammans. Sova ihop behöver inte betyda att vara intima men ert upplägg visar inte på någon vilja till samvaro direkt. Även om jag också prioriterar sömn så tycker jag det vore trist om min man satt och kollade Netflix ensam i soffan på kvällarna "för det gör jag om jag vill". Jag tycker hela resonemanget haltar lite och det är väldigt barnsligt av din sambo att utrycka sig så. Men det är förstås er business.

Skyldighet att se till att partnerns sömn blir bra... knappast när vederbörande väljer netflix framför att sova. Och sen vill ha sovmorgon till 08?
Går du och tösen upp vid 7 så får sambon väl tåla att också bli väckt då. Eller om du sover med tösen och mamman i det andra rummet så får väl hon fortsätta att sova där?
Det är ändå en vuxen person.
Sen har man ett gemensamt ansvar med väldigt små barn, men det är en annan sak. Då kan det finnas ett eller max två block med sammanhängande sömn pga barnet vaknar och behöver tröst eller amning under de första sex månaderna kanske. Och då får man turas om. Men här är det en femåring.

Samsovning kan ni fortsätta med, jag är inget fan av att lägga barn i egna rum bara för att. Vi har en fyraåring som har eget rum och egen säng men hen sover helst med oss och då är det så. Hen kommer inte göra det när hen är 13, det är jag helt övertygad om.

Det bästa för dig om du lever med en person som inte lyssnar till vad som är viktigt för dig, inte vill ha någon dialog och inte är villig att kompromissa är att lämna. Om inte kärleken är så pass stark att du vill jobba på saken. För hennes del vore det kanske rimligt med lite rådgivning eller terapi om hon ska kunna bryta mönstret och inte bete sig på samma sätt i framtida relationer. Men det är inte ditt ansvar, den vägen ska du bara gå om du kan tro på att ni kan lösa det och fortsätta ert liv tillsammans.

Om det innebär att man inte tar hänsyn till sin partner och /eller kan kompromissa så kan man behöva en tredje part för att kunna förmedla vad det här beteendet innebär för förhållandet.
Och nej, det omvända är förstås inte heller ok.