Här är 25 år och har aldrig haft ett förhållande. Mår skit:(

Hej,

Det känns lite dumt att skriva det här men det är ingen annan som förstår hur jag känner mig och jag tycker att jag behöver skriva av mig.

Jag är en tjej på 25 år och jag har aldrig haft en pojkvän eller ens killkompisar för den delen. Jag börjar få riktigt mycket ångest desto äldre jag blir för alla i min omgivning frågar konstant "varför har du ingen pojkvän för? " och "är det inte dags att skaffa en?". Det är inte så lätt när man aldrig har ens fått en bekräftelse att någon har varit intresserad heller.

Jag har alltid haft dålig självförtroende för att jag är 150cm, väger några kilo mer än vad man ska, ungefär 65kg. Jag har en stor rumpa och stora lår som jag har skämts för i många år. Jag är också usel på att sminka mig fast jag har försökt öva varje dag. Jag tycker inte heller att jag har det bästa ansiktet heller. Jag vet att jag måste jobba med mitt självförtroende och det försöker jag och men det känns extremt jobbig att gå ut i dejtingvärlden när jag aldrig har fått någon slags bekräftelse av någon.

Nu när jag har blivit 25 år skäms jag att jag inte har haft ett förhållande och jag vågar knappt börja dejta någon för att jag har ingen erfarenhet och jag börjar närma mig 30. Jag har inte ens hållit hand, kysst eller haft sex med en kille. Jag håller på att bli galen för jag vill ha en relation men är för mesig att göra något.

Lite bakgrundsinformation:

När jag var liten var min pappa inte i bilden för han var en alkoholist och väldigt aggressiv. Jag har ett minne av att han försökte hoppa på min mamma när jag var 6 år, men han har aldrig slagit mig eller mina syskon och han är en helt annan människa när han är nykter. Min mamma pratade aldrig ont om honom för hon ville inte snacka skit om vår pappa och ville att vi skulle ha kontakt med honom för att han är vår pappa.

Men han ringde alltid till mig när jag var 8-12 för att berätta vilken blåst mamma jag har och hemsk hon är. Det slutade alltid med att jag började gråta och mådde extremt dålig. Jag tror att det har gjort att jag var rädd för killar. Jag ville aldrig ha någon kontakt med killar och var jätte blyg i klassen och pratade aldrig med mina klasskamrater som var killar.

När jag var tonåring fick social fobi och jag har det fortfarande idag men inte så extremt som det var då.

Jag har inte heller några vänner utan är mest med mina syskon och med min mamma som är sjuk och jag är därför med henne hela tiden när jag inte jobbar . Jag jobbar och studerar men jag är jätte dålig på att läsa av människor och vågar aldrig heller ta första steget.

Så det har varit jätte svårt att träffa någon.

Tinder och andra dejtingsappar känns inte heller så seriösa och jag är rädd att berätta att jag inte har någon erfarenhet och bli dömd.

Jag har också varit med om många tråkigheter i familjen och det har fått mig att jag kan inte lita på folk lätt heller och har svårt att öppna upp mig med andra utomstående.

Jag känner att dejting är ett hopplöst fall för mig. Är det någon som känner likadant som jag?

Jag ser mina arbetskamrater och kusiner gifta sig och skaffa barn. Jag är glad för deras skull men det gör riktigt ont i hjärtat att jag står kvar på samma plats och att jag aldrig kommer att träffa någon.

Det blev ett långt inlägg men det känns skönt att berätta vad jag känner och vara anonym på ett sätt.

Om det är någon som skriver att jag behöver prata ut med någon, det har jag försökt i många år men det hjälper inte.