Han jävlas in i det sista!

Han är oxe och han är envis så han lär inte komma tillbaka om han bestämt sig för något! Han har sagt ifrån dag ett att han vill vara sambo och inte särbo, eftersom han inte litar på mig! Jag har försökt att påverka och övertala honom i över 2 år nu, men han står fast vid sitt beslut. Så nej, han kommer nog inte krypande.

OM han skulle göra det, så kommer jag skriva här direkt!

Nu har det gått lite tid och jag bor och stormtrivs i min egen lägenhet. Känner ett sånt lugn och harmoni.

Självklart saknar jag honom också, men inte lika mycket som jag trivs här. Han hörde av sig för en vecka sedan för att fråga om något bara för att få kontakt. Han ville äta lunch tillsammans. Jag sa att jag står fast vid att vi ska ta en paus.

Sedan dess har vi hörts av en del och alla 3 ggr han föreslagit att ses har jag sagt nej. Igår sa jag att jag kan träffas om vi ses på neutral mark över en lunch. Han vill att jag kommer hem till honom. Men det känns ju helt fel när man blivit utslängd därifrån.

Han vägrar komma till min lägenhet, eftersom han ser min lägenhet som ett hot och det som förstörde vår relation.

Jag har ändå gett honom 2 alternativ.

-Träffas som särbos i 3 månader och känna efter hur det känns.

-Inte träffas alls, utan ta en paus på 3 månader och se hur det känns efter att vi båda fått tid att tänka.

Han valde att vi inte ska träffas men att vi absolut inte får ha kontakt med andra eller träffa andra. Ändå föreslog han igår att vi ska ses och reda ut saker. Jag blir helt förvirrad. 

Hur hade ni gjort? Vill inte förlora honom helt. Vill bara att han ska tänka till och inse att han inte kan hålla på som han har gjort innan. kalla mig ego, mytoman dagligen och om jag inte gör som han säger att jag måste älska och tycka att hans barn är de bästa, så hotade han med att slänga ut mig.

Har även talat med hans dotter och hon står också fast vid att vi ska vara särbo och att han inte varit så snäll mot mig.

Det som händer i ALLA mina relationer är att männen gör allt för mig, avgudar mig och kämpar 100% för mig i typ 1-2 år, trots att jag oftast även är både otrogen, elak, oberäknelig och ilojal. Efter för många törnar så avtar såklart deras kärlek mer och mer och de blir inte lika snälla. Jag brukar testa deras kärlek med att göra slut och se hur de reagerar. Ju mer ledsna de blir desto bättre mår jag, eftersom jag då vet att jag är älskad. Men efter samma behandling 5-10 gånger så reagerar de inte längre. Då får jag ångest och får göra ännu värre saker....provocerar etc. 

När jag pratar med psykologer så har det oftast redan gått så långt att männen är elaka och då pratar jag bara om detta. Så psykologerna dömer oftast mina partners, eftersom jag är helt normal, mogen och vuxen i mitt prat med andra personer, förutom den jag lever med. De kan omöjligt förstå att det faktiskt mycket är jag som är skuld till allt.

Sedan att vissa män ändå blir så skadade att de väljer att sjunka så lågt att de faktiskt stannar kvar och gör dumma saker....är en annan sak.