Har du upplevt ”gender disappointment”?

Nej, absolut inte! Bara en otrolig lättnad och tacksamhet att barnen levde. Speciellt andra barnet som höll på att dö pga sprucken livmoder.

Ja i 2 sekunder ungefär, sen gick det över. Hade en son, fick en till men hade väl hoppats på en av varje. När son nr 2 kommit ut och barnmorskan sa det var en pojke, fick jag som en rysning genom kroppen av besvikelse. Sen lade honom honom hos mig och sedan har jag aldrig tänkt så för en sekund. 
Fick inga fler barn och visst hade det varit kul med en tjej men det är inte som att jag grämer mig över mig två pojkar. 

Jag kände en sekunds besvikelse vid ultraljudet på min andra son när jag fick veta att det var en pojke. Både jag och min man hade hoppats och trott att det var en flicka därinne och vi ville ha en av varje. Jag hade lite drömmar om söta kläder, shoppa med en dotter och lära henne sminka sig osv? Det låter kanske knäppt, men jag hade drömmar om en flicka som jag skulle ha lika fin relation med som jag och min mamma har.

Men den besvikelsen varade som sagt en sekund, sedan tittade jag på den lilla pojken och fylldes av kärlek och allt det andra var borta. Han är världens mysigaste lilla pojke och jag skulle aldrig någonsin byta ut honom mot en flicka. Han är helt underbar!

Nja, besvikelse känns som fel ord. Eller för starkt, ska jag väl säga. När jag väntade första ville jag gärna ha en pojke, men då främst för att jag var så övertygad om att jag väntade just en pojke, och ville att de som trodde att det var en tjej - skulle ha fel Det var en pojke. Med andra, då spelade det ingen roll alls, alltså inga förhoppningar åt något håll. En flicka? Skoj med en av varje. En pojke? Kul med två grabbar som kommit så tätt. Det var en flicka, visade ultraljudet, och då gladdes vi åt det.

Med trean däremot. Där hade jag lite av en förhoppning att det skulle vara en flicka. Jag vet inte riktigt vad exakt det grundade sig i, men en del av det var förlossningsrädsla. Första förlossningen var en långdragen historia som slutade med sugklocka och en stor pojke (4,7 kg och stort huvud). Andra förlossningen var en betydligt enklare variant med en liten flicka (3,6 kg). Så jag tänkte väl någonstans att jag tillverkar STORA pojkar och mer normalstora tjejer. Det var en pojk visade ultraljudet - då kände jag någon sekunds besvikelseaktig känsla, men släppte det sedan. Och han var förresten stor - 4,8 kg i vecka 37+. Och han skadades under förlossningen p.g.a. storleken (allvarligaste sortens plexusskada, opererad, vi vet inte långtidsprognos, men han kommer aldrig bli helt bra).

Fjärde barnet var en flicka. Hade inga besvikelsekänslor eller annat. Föddes normalstor för tiden i vecka 33+.

Tog reda på könet i förväg med sista barnet eftersom jag var rädd att bli besviken om det var en pojke till (eftersom jag då aldrig någonsin skulle få någon flicka).

Det visade sig mycket riktigt vara en pojke och, tja, jag blev lite besviken just i stunden (som släppte på någon minut) och dagarna precis efteråt kunde jag känna mig lite beklämd ibland medan jag sorterade alla tankar. Sen gick det över och jag började se fram emot det barn som faktiskt skulle komma istället för att sörja det jag inte fick.

Kändes bra att kunna processa det i förväg så jag slapp göra det efter förlossningen. Hade säkert gått fort med den lilla goingen i mina armar ( :))) ), men som någon annan beskrev ovan om att känna besvikelse när man ser sitt barn för första gången, ens för en sekund... nä, det är jag glad att jag slapp!

Jag hade medicinska skäl att hoppas på en flicka och min son fick som befarat svårigheter som finns bland männen i släkten.