Han hotar att göra slut - är detta rimligt?

Nej alltså jag gör inte det. Han har inte ekonomin till det

Har du inte förstått att det är din egen mesighet som gör att du sitter i denna skit?

Sätt ner foten och ställ lite krav för guds skull!

Är du rädd för honom?

Och om han nu jobbar helg borde han inte ha en helt dåligt lön?

Han har bara sina barn varannan helg? Varför söker han inte arbete där du bor och flyttar isf? Sina barn kan han ju träffa varannan helg ändå?

Säkert, men Kf drar mindre om han betalar underhåll istället eftersom de aldrig tar mer än man beräknat har råd med, och naturligtvis går underhåll före som utgift i det läget. Finns ingen ursäkt för ts att inte begära att pappan ska bidra med sin del.

Jag menade inte att jag säger emot dig så du förstår. Men ja, skulder är säkert en av hans ursäkter.

Sen finns det tyvärr rätt många mammor som trots ett antal barn fortfarande är helt clueless över lagliga rättigheter och skyldigheter och därmed är oerhört lättlurade av sina tvivelaktiga pojkvänner som slår i dom lögner om varför de inte behöver betala skulder/underhåll/resor/what ever.

Fem byten betyder 6 olika transporter for att komma 30 mil. Ar Sveriges kommunikationer utom all kritik, eller finns det andra problem här.

Såå sant. När du säger det. Ja det är ju inte riktigt japansk standard när det kommer till infrastruktur i det här landet men priset verkar säga något annat :-P

Tråkigt att man inte i en enda jäkla tråd på detta forum til dig (rakt på sak) kan hålla en vänlig ton.

Jag är inte lågbegåvad men det är en svår situation. Folk hamnar ibland i sådana. Varför så jäkla arg och aggressiv? Jo, allting går in.

Faktum är att pappan till de andra barnen faktiskt hjälper till praktiskt och ekonomiskt. Jag har barnen mycket mer än han. Vi har lagt upp det så. Den andre pappan har ju visat att han inte hjälper till på något av dessa sätt. Han har inte köpt en enda pinal till barnet förutom ett paket blöjor en gång och en nappflaska. Menar inte att man ska ljuga för barnet om föräldraskapet såklart (skulle aldrig aldrig göra) men om man rent krasst på pappret ska välja mellan att ha vårdnaden tillsammans (vilket han kommer att begära) med någon som inte har möjlighet att ta hand om barnet på ett bra sätt eller med någon som faktiskt kan det så läns det sistnämnda bättre för alla. Förstår ni hur jag menar?

Nej jag gör inte det. Skulle aldrig ljuga om det och barnet får träffa dem hur mycket som helst. Men problemet är att pappan inte visar något intresse och jag får mest känslan av att han vill stå med och sånt men inte bidra på något sätt. Tror inte ens han tänkt på att han kommer bli skyldig till det. Det är väl ändå barnets intressen som bör gå först, låter lite konstigt när du säger *pappans rätt till...*

Nej... alltså jag skulle aldrig neka barnet rätten till sin biologiska familj. Umgänge, allting. Och därigenom skapa bra relationer och band till dem.

Men det ligger väl i allas intresse att alla barnen får både det grundläggande och lite extra ovanpå det? En bra tillvaro. Plus samvaro och umgänge osv. Blir viktigt både socialt och för att få sina behov tillgodosedda. Det kan inte pappan i nuläget göra ens tillsammans med mig. Men mitt ex kan det. Jag och exet är skilda men var fram tills nu i våras gifta då skilsmässan gick genom. Därav delar jag i nuläget vårdnaden av detta barn med pappan till de andra barnen. Vet jag borde skriva rätt pappa men känns som att det inte kommer att leda till något positivt för barnet, tvärtom.

Barnet spenderar redan typ all sin tid med de andra barnens pappa då vi umgås mycket tillsammans för barnens skull.

Anstränger mig att åka dit för barnets skull. Behöver inte ha papper på det utan måste ändå göra det för barnets skull. Usel och usel men han hjälper inte till att bidra med någonting för barnet och börjar därför ställa mig frågan om det är värt att åka så ofta ..

Jaa... låter mest vettigt. Bör göra så. Jo, det är klart pappan bör stå som pappa. Däremot är det sorglig situation. Men ser ingen lösning på den. Vi kommer inte att kunna flytta ihop just nu, han stressar och pressar kring detta och ligger på att jag ska flytta till honom och tar det för givet. Förklarar igen och igen att det inte går.

Går heller inte att diskutera någonting med honom för han blir direkt förbannad och väldigt känslomässigt labil och tycks sakna konsekvenstänk nu när vi försöker planera framåt vad som ska hända och ske. Känner att jag inte kan säga någonting eller komma med minsta förslag utan att han exploderar i princip och får diverse känsloutbrott så fort vi stöter på minsta svårighet. Sorgligt men... vad ska jag göra.