Barnuppfostran.
Hej.
Har en bonus barn på 9 år. Kom in i hans liv när han var 4. Allting har gått väldigt bra, kommit in i familjen och vi alla har en fin relation. Barnet bor varannan helg hos oss. Men senaste året har barnet blivit så sur och tvär, rent av oförskämd och uppkäftig både mot mig och hans pappa, mot sin farmor och alla vuxna runt om kring oss. Jag som alltid har haft ett enormt tålamod och är väldigt pedagogisk har totalt ledsnat ur. För pappan i fråga låter honom bete sig hur han vill, han låter honom alltid få sin vilja igenom för att han inte orkar höra gnäll eller se honom sur. Vilket resulterar i ett ännu värre beteende ? Jag försöker prata med honom om att behandla barnet på detta vis kommer bara göra problemet värre och att barnet kommer bara få värre beteende med tiden samt att det kommer bli super jobbigt i tonåren. Men han förstår liksom inte och säger bara att han inte orkar att hålla på. Det kan vara en sån enkel sak att man säger åt honom att borsta håret och han stampar iväg och drämmer till dörren hårt eller att man ber honom plocka bort tallriken efter sig när vi ätit och han blir sur och svarar emot. Eller som senast, vi var hos en släkting som frågade om han var förkyld då han satt och drog in luft genom näsan som man kan göra när man är förkyld. Så svarade han uppkäftiga och höjde rösten att sa att nej det var han inte och blev sur å rynkade på näsan typ. Gick till hallen och satt sig och skulle hem å ladda mobilen för de fanns inget att göra allt var så tråkigt. Och då beslutade jag att det är inte lämpligt att sitta med mobil, padda, tv och allt hela tiden. Nu är vi här och ska fika. (Hade varit där i 15 min då) nej han skulle hem. Sitter å är sur i hallen, försöker prata med honom utan framgång och tänker att då får han sitta å vara sur I hallen då, tills han tröttnar på de. Efter några minuter så kommer barnets pappa å ska fika med oss, jag förklarar länget och säger att barnet få stå ut en liten stund till att vi är där och vikten med att barn inte alltid kan få som dom vill. men han orkar inte se barnet sura i hallen så han går hem med barnet å låter barnet ha fri tillgång till tekniken . En annan gång var barnet elak på sin bror och dåligt uppförande och skrek på oss vuxna helt utan anledning då satt jag skärmförbud. Vilket barnets pappa avbröt efter en kvart.. det är absolut inget fel på barnet utan problemet blir att barnets pappa sätter inga gränser överhuvudtaget och låter barnet göra som det själv vill för att han inte orkar något annat det är där vi har problemet. Vad ska ens jag göra? För han skiter fullständigt i vad jag säger. Å ibland kan han förnedra mig genom att säga till sina barn att jag alltid sover å är slö, trotts att det är jag som gör allt i hemmet men att jag kan sova till 10 på helgen ibland av ren utmaning och pga att han snarkar på nätterna). Ifrågasätter mig när jag säger till om något, säger att äsh henne kan man ju inte lyssna på å skrattar. Henne ska man nog byta ut snart och skrattar. Barnen hakar ju givetvis på och skrattar också då dom även ser upp mycket till sin pappa och gärna säger saker som pappa för att få bekräftelse av honom. Och då i sin tur inte tar mig seriös mellan varven.
Det är svårt att få med hela helheten i ett inlägg. Men det börjar faktiskt bli lite jobbigt här hemma. Kanske har ni tips? Eller vart med om något liknande?
