Barnuppfostran.

Anonym (Ledsen bonus mamma) · 2021-11-14T13:40:11+01:00

Hej. Har en bonus barn på 9 år. Kom in i hans liv när han var 4. Allting har gått väldigt bra, kommit in i familjen och vi alla har en fin relation. Barnet bor varannan helg hos oss. Men senaste året har barnet blivit så sur och tvär, rent av oförskämd och uppkäftig både mot mig och hans pappa, mot sin farmor och alla vuxna runt om kring oss. Jag som alltid har haft ett enormt tålamod och är väldigt pedagogisk har totalt ledsnat ur. För pappan i fråga låter honom bete sig hur han vill, han låter honom alltid få sin vilja igenom för att han inte orkar höra gnäll eller se honom sur. Vilket resulterar i ett ännu värre beteende ? Jag försöker prata med honom om att behandla barnet på detta vis kommer bara göra problemet värre och att barnet kommer bara få värre beteende med tiden samt att det kommer bli super jobbigt i tonåren. Men han förstår liksom inte och säger bara att han inte orkar att hålla på. Det kan vara en sån enkel sak att man säger åt honom att borsta håret och han stampar iväg och drämmer till dörren hårt eller att man ber honom plocka bort tallriken efter sig när vi ätit och han blir sur och svarar emot. Eller som senast, vi var hos en släkting som frågade om han var förkyld då han satt och drog in luft genom näsan som man kan göra när man är förkyld. Så svarade han uppkäftiga och höjde rösten att sa att nej det var han inte och blev sur å rynkade på näsan typ. Gick till hallen och satt sig och skulle hem å ladda mobilen för de fanns inget att göra allt var så tråkigt. Och då beslutade jag att det är inte lämpligt att sitta med mobil, padda, tv och allt hela tiden. Nu är vi här och ska fika. (Hade varit där i 15 min då) nej han skulle hem. Sitter å är sur i hallen, försöker prata med honom utan framgång och tänker att då får han sitta å vara sur I hallen då, tills han tröttnar på de. Efter några minuter så kommer barnets pappa å ska fika med oss, jag förklarar länget och säger att barnet få stå ut en liten stund till att vi är där och vikten med att barn inte alltid kan få som dom vill. men han orkar inte se barnet sura i hallen så han går hem med barnet å låter barnet ha fri tillgång till tekniken . En annan gång var barnet elak på sin bror och dåligt uppförande och skrek på oss vuxna helt utan anledning då satt jag skärmförbud. Vilket barnets pappa avbröt efter en kvart.. det är absolut inget fel på barnet utan problemet blir att barnets pappa sätter inga gränser överhuvudtaget och låter barnet göra som det själv vill för att han inte orkar något annat det är där vi har problemet. Vad ska ens jag göra? För han skiter fullständigt i vad jag säger. Å ibland kan han förnedra mig genom att säga till sina barn att jag alltid sover å är slö, trotts att det är jag som gör allt i hemmet men att jag kan sova till 10 på helgen ibland av ren utmaning och pga att han snarkar på nätterna). Ifrågasätter mig när jag säger till om något, säger att äsh henne kan man ju inte lyssna på å skrattar. Henne ska man nog byta ut snart och skrattar. Barnen hakar ju givetvis på och skrattar också då dom även ser upp mycket till sin pappa och gärna säger saker som pappa för att få bekräftelse av honom. Och då i sin tur inte tar mig seriös mellan varven. Det är svårt att få med hela helheten i ett inlägg. Men det börjar faktiskt bli lite jobbigt här hemma. Kanske har ni tips? Eller vart med om något liknande?

Anonym (Ledsen bonus mamma) skrev 2021-11-16 14:24:20 följande:

Jag får väl tillägga att vuxna på skolan reagerar. Kompisars föräldrar reagerar. Släkten reagerar. Svårt att få med helheten I ett inlägg. Sonens mamma har samma problem med barnet men hon sätter ner foten och sätter tydliga regler och där fungerar det då till det bättre. Vi har en god kontakt med varandra och bollar tankar och idéer som är till det bästa för barnet.

Och till er som säger att jag ska backa. Det blir ju lite konstigt när jag är till mestadels hemma med barnet då pappa jobbar mycket. Jag spenderar lite mer tid med barnet än honom, då blir det ju super konstigt om jag inte ska sätta regler. Blir även konstigt för våran dotter då om hon har regler och sonen får göra vad han vill.

Så han har bara sitt barn varannan helg men jobbar ändå under den helgen? Låter som att barnet får oerhört lite tid med sin pappa och håller därför med föregående om att han kanske inte känner sig så bekväm hos er. Vill han vara mer hos mamman? Bor ni långt ifrån så skola ej går lösa? Eller varför har pappan honom så sällan?

Största problemet ligger helt klart mellan dig och din sambo- jag skulle kalla den förnedringen du beskriver för psykisk misshandel. Och det bör du ta itu med genom familjerådgivning eller liknande GENAST. Ta det från någon som växte upp med en pappa som psykiskt misshandlade min mamma, det är fruktansvärt att växa upp i den miljön. Man tvingas välja sida pch man tar väldigt mycket skada. Så fokus där ??

Sen håller jag inte med om att du inte ska få säga ifrån, inom rimliga gränser. Då jag antar att er dotter är yngre än bonussonen så lär ju hon ta efter det beteendet och tänka att det är okej om inte han får några konsekvenser?

Önskar dig stort lycka till och hoppas att det löser sig.

Anonym (Ledsen bonus mamma) skrev 2021-11-16 14:48:45 följande:

Ja vi bor ganska långt ifrån barnets mor tyvärr. 2 timmar i bilväg. Sonen vill ju hemskt gärna bo mer hos oss, men har inte gått att lösa än tyvärr.

Han jobbar i mellan åt och umgås gärna med kompisar och spelar innebandy dom helgerna som sonen är här. Så det blir mycket tid bara jag och sonen.

Jo fokus ligger där också det skrev jag inte med i inlägget men jag är införstådd i att han inte beteer sig rätt mot mig. Har pratat mycket om det och att relationen inte går att fortsätta om det fortsätter som sagt.

Ja, våran gemensamma dotter är 4 år, så jag vill ju kunna behandla båda rättvist. Samma regler för alla liksom. Vill inte att dom ska känna sig särbehandlade på någotvis. Båda är älskade lika mycket. Kan tillägga att sonen och jag har ju absolut ingen dålig relation, han kommer till mig i första hand när han är ledsen, eller söker närhet eller bara helt enkelt vill berätta något roligt. Han känns ju som mitt eget barn och vill ju bara hjälpa honom så mycket jag kan så att han ska få må bra och få en lättare vardag. Misstänker att han kan ha någon form av diagnos. Därav tänker jag att det är så himla viktigt med struktur och rutin.

Bra att ni pratar om din sambos beteende mot dig och hoppas du vågar stå på dig och gå i familjeterapi osv - alltid svårt att ändra ett invant beteende så ofta behövs hjälp!

Men oj, att han umgås med kompisar/spelar innebandy när sonen är där så sällan låter ju helt sjukt! Det hade jag nog verkligen tagit en diskussion kring.

Skönt att du och bonussonen har en sån fin relation, samtidigt borde din sambo definitivt reagera på att han går till dig först, kan jag tycka?

Barnuppfostran.

INNEHÅLL