Barnuppfostran.

För mig låter det som en helt vanlig 9-åring. 9 år är en utvecklingsålder, en början till att gå in i puberteten och bli tonåring. Många i den åldern blir sura och gör uppror, helt normalt. Och det gäller för de vuxna runt omkring att välja sina strider och se till att håll humöret trots att barnet inte orkar hålla sitt humör. Ett barn som inte är med sin pappa mer än varannan helg borde pappan inte bråka alls med, då har man liksom inte den relationen, ingen vardagskontakt. Och i synnerhet ska inte pappans nya bråka de få dagar pojken får träffa sin pappa, så det tycker jag du borde lägga ner helt. Det är inte alls säkert att beteendet blir värre för att ni inte sätter hårt mot hårt, jag skulle säga tvärtom, att ju minder uppmärksamhet ni ger beteendet, desto bättre kommer det att gå. 

Sen låter inte pappan så trevlig mot dig heller, men det är ju en helt annan fråga. Jag förstår att det är lite jobbigt därhemma. Du bidrar ju tyvärr till det också genom att hålla på och bråka med 9-åringen som träffar sin pappa bara 4 dagar per månad. 

Ja vi bor ganska långt ifrån barnets mor tyvärr. 2 timmar i bilväg. Sonen vill ju hemskt gärna bo mer hos oss, men har inte gått att lösa än tyvärr.

Han jobbar i mellan åt och umgås gärna med kompisar och spelar innebandy dom helgerna som sonen är här. Så det blir mycket tid bara jag och sonen.

Jo fokus ligger där också det skrev jag inte med i inlägget men jag är införstådd i att han inte beteer sig rätt mot mig. Har pratat mycket om det och att relationen inte går att fortsätta om det fortsätter som sagt.

Ja, våran gemensamma dotter är 4 år, så jag vill ju kunna behandla båda rättvist. Samma regler för alla liksom. Vill inte att dom ska känna sig särbehandlade på någotvis. Båda är älskade lika mycket. Kan tillägga att sonen och jag har ju absolut ingen dålig relation, han kommer till mig i första hand när han är ledsen, eller söker närhet eller bara helt enkelt vill berätta något roligt. Han känns ju som mitt eget barn och vill ju bara hjälpa honom så mycket jag kan så att han ska få må bra och få en lättare vardag. Misstänker att han kan ha någon form av diagnos. Därav tänker jag att det är så himla viktigt med struktur och rutin.

Låter som en typisk 9-åring, det finns ju anledning till att åldern kallas lilla tonåren. Problemet är inte barnet utan din man, och även det faktum att ni inte är samspelta i ert gränssnitt mot barnet. Det är hans barn, han uppfostrar, han bestämmer. Det är inte din sak att sätta skärmförbud mm. Backa tillbaka och låt pappan sköta uppfostran.

Sen verkar mannen spontant vara en jubelidiot men det är ju en helt annan fråga. Ditt liv, ditt val av livspartner.