Anonym (S) skrev 2021-12-22 10:04:36 följande:
Jag förstår dig. Till hundra procent.
Visst är det naturliga och självklara att barn är barn och vi vuxna är just vuxna med allt vad det innebär av acceptans, förståelse, anknytning osv. Dock kan alla dessa basala element sättas ur spel och det kan vara väldigt starka krafter.
Jag känner mig ledsen och upprörd över hur man som deltagare i en tråd angriper någon som ber om hjälp och råd. Som uppenbart står för sina fel och brister och vill hitta svar på hur man ska bara sig åt.
Vidare fungerar väl ändå inte världen och människan så som vissa vill göra gällande?
Som framsidan av Vaktornet när allt är höljt i rosa skimmer och man vandrar hand i hand? Låt oss vara människor med känslor som tar fel beslut och mår dåligt. Även som vuxna! Jag tror exempelvis sällan att en vuxen person flyttar ihop med en partner och inblandade barn utan intentionen att det ska bli bra för alla. Det är svårt om inte omöjligt att veta hur en sammanslagning i ett gemensamt hus blir, förns det blivit verklighet.
Sedan står man där och inget blev som man tänkt.
Jag själv bor nu sedan ett par månader med egna barn och bonusbarn. Bonusbarnen går mig ideligen på nerverna och de behandlas som små bebisar av pappan, fast de är i skolåldern. De har rätt att vägra äta, får en macka istället, behöver inte klä på sig själva, lägger sig ner och skriker när de inte får som de vill. Varpå pappan gullar, skojar och lyfter upp dem.
Jag blir så ursinnig att jag ibland smäller igen en dörr.
Jag har rätt till mina känslor oavsett om det är mitt fel att denna situation råder och barnen har ju påtvingats detta helt och hållet. Jag försöker komma in och ta en myndig roll, men den kör pappan bara över och vill skydda dem. Har tagit upp detta en många gånger som slutar med storbråk och att han skjuter mig längre bort. Veckorna hans barn är här är fullt fokus på dem i alla situationer och något vuxet liv finns inte.
De har helt tagit över. I min värld lär man barnen att respektera varandra och ställer krav på dem. Att respektera och behandla ett barn väl är inte att sätta på de skygglappar och ge efter i allt, svara varje mening med ?ja lilla gubben? eller att konstant berömma och uppmärksamma. Man måste lära sig att man är bra ändå.
Mest om mig själv blev det, men jag förstår din frustration och jag antar att man borde ta hjälp av terapi, själv och tillsammans. Eller bryta upp. Jag ska ge det här Max ett år nu och under den tiden göra mitt bästa, ha huvudet på skaft och sedan utvärdera om jag borde stanna eller lämna för ett bättre liv.
Men varför inbillar du dig att du som en främling ska komma in i barnens liv och ta en myndig roll?
Varför går det dig på nerverna att pappa skojar och busar bort barnens utbrott? Det är väl en toppenmetod?
Att barnen får beröm och bemöts med ett kärleksfullt ?lilla gubben? är du begripligt att du gör till ett problem. Svarsjuk?
Tror inte du behöver vare sig bryta upp eller gå terapi. Du behöver bara chilla lite. Du verkar helt överspänd.