Accepterar inte bonusbarnet

Jag har ingen erfarenhet av bonusbarn.

Men vårt äldsta barn tar gärna över leken och blir dominant och bestämmer över småsyskonet. Småsyskonet blir ledsen och arg. Då har jag gått in och hjälpt till i leken. Förklarat att de måste få bestämma ungefär lika mycket och att äldsta måste lyssna på minsta och inte totalt ignorera och köra över. Jag har behövt gå in och medla och delvis vara med i leken för att dra mig undan och sen behöver gå in igen. Om det fungerar för er vet jag inte.

I övrigt så tror att relationer utan blodsband eller relationer där man inte klickar direkt kräver mycket mer arbete kontinuerligt för att fungera. Acceptera att du har olika relationer till barnen men att det inte får gå ut över dem. Dina känslor kan aldrig påverka eller märkas av barnen hur jobbigt det än må vara för din del. Risken är att syskonens relation för alltid blir dålig om de känner sig olikt behandlade. Det är inte rätt att beröva barnen deras potentiellt goda relation.

Oavsett och om det är till någon tröst så är känslorna säkert svårare för bonusbarnet som inte har val eller något att säga till om mot vuxenvärlden.

Jag tycker du ska finna någon utomstående att ta upp dina känslor med och reda ut varför du känner som du gör och vad du kan använda för verktyg för att hantera dem.

Det du beskriver är inte barnets fel utan pappans och eventuellt mamman till barnets. Du borde rikta sin upprördhet till rätta adressater.

Hur kommer det sig att den känslan rättas mot barnet och inte mot pappan? Det logiska för mig hade varit att rikta den känslan av att inte orka med personen vara mot pappan som skapar situationen och inte primärt mot barnet (även om det är en sekundär effekt).

Jag ser det som en enhet. Barnen kommer med på köpet och är en ganska direkt produkt av föräldrars beteende och speglar det. Jag har svårt att förstå att man fortsätter känna för den mannen på något sätt. Det skulle vara väldigt avtändande för mig. Alla är vi olika.