Accepterar inte bonusbarnet

För att inte avslöja för mycket kan jag inte gå in på varför barnet behövt mer omsorg men hen är inte dödssjuk eller har varit. Min sambo är helt på min sida om att barnet gråter pga att han inte sitter och håller sitt barn i handen när de äter frukost, han måste stå med barnet inne på toaletten när hen gör sina behov annars bryter hen ihop. Min sambo kan inte lämna hemmet utan att barnet gråter (inte pga att barnet behöver vara med mig, det gäller alla). Barnet är extremt pappig (och mammig när hen är där) och enligt BÅDE mig och sambon har hen orimliga krav. Vi är föräldrar åt tre barn totalt i olika åldrar och helt ärligt så har ingen av dessa barn större behov än den andra på något sätt förutom olika närhetsbehov tex men de fungerar inte när man jobbar olika tider, man är två vuxna, alla barn behöver oss och vi kan inte avvara en hel förälder som går hack i häl på endast ett barn. Min sambo är även med på detta som sagt. MEN det är det här som gjort att jag börjat vara irriterad, jag får dra i stort sett hela hemmet och allt därtill själv pga att min sambo såklart inte vill se barnet ledsen när hen är här. Jag blir även irriterad på honom som inte sätter ner foten och säger att det räcker med detta, han kan inte vara med henne 24/7. Men han vill ju att barnet har det bra här när hen är här. Vilket jag såklart kan förstå. Men det är ohållbart. Därför blir hon det svarta fåret när det förstör för hela familjen.

Det är ingen ursäkt och mitt beteende är fortfarande inte okej, jag måste fortfarande få hjälp med detta och hur jag ska kunna sluta vara så irriterad över allt hen gör.

Två barn pallar jag med, när ett tredje barn kommer bryter jag ihop. Oavsett vem det är. Är mitt egna barn borta tex går det superbra och jag irriterar mig inte. Men så fort vi har alla tre blir det för mycket.