Accepterar inte bonusbarnet

Först vill jag säga att just 6-års åldern är en av de jobbigaste. Jag har ett vuxet barn, min man har 2 numera vuxna barn, och så har vi nu en gemensam på snart 11 år. Jag vet att det inte alltid är lätt med bonusfamiljer. Makens ena barn fick diagnosen asperger när hon var 6 år. Vi gick utbildningar tillsammans, och såg då även mönstret hos hennes mamma. Så mamman har förmodligen asperger hon också. Så det var mycket konflikter under uppväxttiden för barnen, mellan mamman och barnen, och även mellan deras föräldrar(även om vi från vår sida försökte i den mån det gick att barnen slapp höra. Jag försökte då ta barnen åt sidan och distrahera dem.

Nåväl här kommer mitt tips.

Gör precis tvärtom. Var med och lek med barnen, då har du kontroll. Börja där. Hitta på saker att göra med barnen; baka, utflykter, simhallen etc. Låt barnen få en vi-känsla. Ju mer 6-åringen får i både delad uppmärksamhet och lite lite mer ansvar att klara saker själv, så växer hon. Låt henne hjälpa till med minstingen, kanske hjälpa till med påklädning eller hitta något som har kommit bort. Låt henne känna sig både behövd och duktig, så tror jag att den där trots-attityden försvinner.

Prata med din sambo, och lägg upp en strategi. Tex en är med barnen, den andra gör middag, den ena dukar av och den andra är med barnen. Växla så det inte blir samma hela tiden.

Sen kan de större barnen behöva egentid med sin förälder, allt ifrån spela spel till att vara det enda barnet som följer med och handlar, hinna prata lite och sådär?

Lycka till!