Accepterar inte bonusbarnet
Jag förstår TS situation.
Har också bonusbarn och en situation som driver mig till vansinne. Barnen är stora (tonåring och snart tonåring) men det daltas med framförallt yngsta som om hen vore bebis. Äldsta styr min sambo totalt och utnyttjar det till max, hen säger aldrig ifrån till barnet utan följer blint allt barnet säger som en lydig hund. Annars kan ju barnet bli lite sur och bara vilja vara hos andra föräldern. Så hen är knappt här alls men lyckas ändå ha full kontroll på sin förälder här. Ofta via yngre syskonet. Hen har varit anti mot mig från start och det har inte blivit bättre, trots att jag har försökt med ALLT för att bygga en relation.
Blivande tonåringen säger knappt ett ljud här, följer efter min ena så man får säga ifrån att hen får lägga av. Till och med mellan köksbänkarna svansar hen efter. Så sjukt beteende. Hen har NOLL intiativförmåga och följer antingen efter och gör allt det andra barnet gör, eller sitter bara själv och glor i telefon eller bara rätt ut i luften. Har kommit på barnet flera gånger med att bara sitta själv och stirra ut i luften i mörkret medan de andra barnen gör saker ihop. Frågar man varför eller försöker prata med hen så får man inget svar. Bara en sur min. (Speciellt om jag gör det) När hen inte får stalka (så pass nära att mitt barn krockar med hen bara mitt barn vänder sig om) så sitter hen bara själv. Har absolut ingen förmåga alls att göra något själv eller ta några egna intiativ. Hen blev helt förvirrad när hen trodde att mitt barn skulle gå upp och barnet sedan inte gjorde det, då blev hen sittande i trappen i en mörk hall istället för att gå upp själv. Sambon daltar med hen något så enormt, hen kan säga och göra vad som helst och får möjligtvis ett lugnt "nej men *namn* så gör man väl inte" följt av att det skrattas bort och genast ursäktas med att "hen har ju svårigheter, hen är bara sådan" Gör mina samma sak ska det direkt sägas ifrån och helst bli spelförbud en vecka eller något. Jag säger såklart ifrån och tycker att sambons barn ska fasen inte komma undan med allt och mina få skäll för saker. Men då gör jag skillnad på barnen, jag bråkar och han kan ju inte göra något när hen bara har barnen vh. Inte ens när ungen flera gånger stått och stirrat på oss när vi sover har det hänt något. Tycker ju inte det är varken normalt eller speciellt trevligt. Ok om barnet varit litet, men hen är alltså snart tonåring. Men nej, det ska bortförklaras med att sambon sov ju så hen såg inget. Så det har inte hänt. Alltid ursäkter.
Det har ju tyvärr lett till att jag irriterar mig på allt ungen säger eller gör, bara hen kommer hit blir jag på dåligt humör. Sedan får jag alltid höra att det är jag som inte försöker tillräckligt, jag "skrämmer bort hans barn" och jag får se till att skaffa lite bättre självförtroende och sluta vara så överkänslig. Det underlättar inte situationen direkt.
Så att inte tycka om sin partners barn eller inte komma överrens med dem är inte alltid bara bonusförälderns fel. Bioföräldern har ett stort ansvar i att hjälpa till för att relationerna med barnen ska funka. Det funkar inte att göra sina barn till ansvarsbefriade bebisar och skylla allt på bonusföräldern.