• Anonym (Rädd)

    Hur står ni ut?

    Jag lever i en ganska dålig relation. Vi har varit tillsammans i många år och har 3 barn ihop.

    Jag är trött på denna man nu. Vi tänker olika om det mesta och jag känner knappt något längre.

    Jag attraheras inte av honom och det handlar inte endast om utseende utan att han är en lögnare, kass pappa och inte klarar av att ta egna initiativ med något i hemmet eller barnen. Jag gör allt helt enkelt.

    Hade det varit normalt så hade jag skiljt mig. Men, jag litar inte på honom med barnen. Han har visat sig vara våldsam fåtal gånger (ej slag) men putta, bära iväg, slänga in på rummet. När han höjer rösten (helt i onödan ibland) blir barnen rädda och gråter ibland.

    Han har tagit droger bakom min rygg, tagit lån så han nu sitter på skulder. Han har ingen koll var barnen behöver eller hur man pratar med dom ordentligt.

    Vi har tidigare vart inne på skilsmässa och då har han framfört att vi ska ha varannan vecka. Jag skulle aldrig klara av att ha dom ensam med honom i en hel vecka.

    Just nu försöker jag så gott jag kan att ha den här relationen.

    Jag kan inte vara ensam om att inte våga lämna? Så ni andra, hur står ni ut?

    Jag stannar bara för barnens skull och får ställa upp på det han vill för att hålla honom tillräckligt nöjd, annars vill han lämna mig.

    Tar jag nån vårdnadstvist till rätten så kommer han bli skitsur och straffa mig genom barnen :(

    Och hur skulle jag ?vinna?, finns inga ?bevis? på hur dålig han är.

  • Svar på tråden Hur står ni ut?
  • Fjäril kär

    Givetvis skaffar du bevis mot honom på det han gör.

    Och så enkelt är det inte att han kommer vinna en tvist. Han använder det bara för att du ska stanna kvar. När det väl gäller så kanske han inte ens vill ha dom när han inser att du menar allvar.

    På vilket sätt skulle det vara bra för barnen att stanna i en våldsam miljö?

    Det låter som att du trillat dit i medberoende.

  • Anonym (Rädd)
    Fjäril kär skrev 2021-11-22 09:59:06 följande:

    Givetvis skaffar du bevis mot honom på det han gör.

    Och så enkelt är det inte att han kommer vinna en tvist. Han använder det bara för att du ska stanna kvar. När det väl gäller så kanske han inte ens vill ha dom när han inser att du menar allvar.

    På vilket sätt skulle det vara bra för barnen att stanna i en våldsam miljö?

    Det låter som att du trillat dit i medberoende.


    Han är inte så våldsam nu. Det har hänt ett fåtal gånger under våra 15 år ihop. Tex puttat ner ett barn i sängen. Så att skaffa några bevis känns omöjligt och skulle inte göra att jag fick hela vårdnaden. MEN, jag är rädd att det ska eskalera när han ska orka med alla 3 och sköta allting själv. Jag har ju koll på och för allting. Jag tar dom när det tex är tjafs mellan syskonen för han kan inte hantera det på ett snyggt sätt.

    Nu vet han att jag har koll på honom och jag är i stort sett aldrig hemifrån. Men om han är ensam med dom en hel vecka vet jag inte vad som kan hända.

    Och jo, han vill ha dom. Annars skulle han ju framstå inför andra som en dålig pappa.

    Dock vill barnen nästan aldrig vara med honom. Men det skulle han skita i.
  • Anonym (Rädd)
    LadyJane skrev 2021-11-22 10:05:01 följande:

    Ok.

    Du har redan bestämt hur han är och hur han kommer att bli. Om han inte gör exakt så som du behagar och beordrar så är han olämplig som pappa.

    Därför tar du på dig en enorm martyrroll och tror att du är världens bästa förälder.

    Du behöver sätta dig ner och reflektera och fundera över dig själv, ditt beteende och varför du tror att du kan få din vilja fram genom att spela martyr.

    I mina ögon är du direkt olämplig som förälder därför att växa upp med en martyr är riktigt traumatiserande.

    Du ger honom skulden för dina egna beslut. Du servar hemmet, barn osv och är förbannad på att du gör det trots att det beror på ditt eget beslut,  "att du inte litar på honom". Det är lika traumatiserande att växa upp med en förälder som vägrar ta ansvar för sina egna handlingar utan skyller allt på alla andra.

    Utgången är rätt given vid en skilsmässa, återigen kommer precis allt vara hans fel och du vara totalt utan skuld eller delaktighet. Det är sådant som är roten till de flesta skitiga vårdnadstvister.

    Jag tycker du ska söka terapi, en professionell samtalspartner, där du under trygga former kan komma fram till ditt eget beteende och hur de påverkar alla i din familj. Först därefter kommer du kunna fatta beslut som på bäst sätt motsvarar barnens bästa.


    Men va? Jag tar hand om allting för att annars skulle ju ingen göra det? Vi har gått i familjeterapi och där har han fått råd av en terapeut vad han ska jobba med men har inte blivit någon förändring. Terapeuten där ansåg inte att jag gjorde något konstigt eller fel.

    Förstår inte vad det är du menar att jag beordrar honom att göra som en martyr? Är det inte rimligt av mig att kräva att han ska umgås med sina barn eller hjälp med läxor?

    Är det orimligt att han inte ska skrika åt dom så att de blir rädda? Eller slänga ner dom i sin säng.

    Jag förstår faktiskt inte vad du menar.

    Och det är väl klart att jag ser vem han är efter 15 år ihop.
  • LadyJane
    Anonym (Tyst) skrev 2021-11-22 10:13:04 följande:
    TS. Denna person ska vara tyst och lyssna inte på detta dravel. Helt ointressant inlägg. Och irrelevant.
    Alla måste tycka som du, annars försöker du tysta dem genom grova personliga påhopp.
    Moget agerande från dig.
    Men välkommen ut ur anonymiteten. Men jag gissar att faktiskt inte vågar stå för det du gör...
  • LadyJane
    Anonym (Rädd) skrev 2021-11-22 10:17:41 följande:
    Men va? Jag tar hand om allting för att annars skulle ju ingen göra det? Vi har gått i familjeterapi och där har han fått råd av en terapeut vad han ska jobba med men har inte blivit någon förändring. Terapeuten där ansåg inte att jag gjorde något konstigt eller fel.
    Förstår inte vad det är du menar att jag beordrar honom att göra som en martyr? Är det inte rimligt av mig att kräva att han ska umgås med sina barn eller hjälp med läxor?
    Är det orimligt att han inte ska skrika åt dom så att de blir rädda? Eller slänga ner dom i sin säng.
    Jag förstår faktiskt inte vad du menar.
    Och det är väl klart att jag ser vem han är efter 15 år ihop.
    Jag läste det och bekräftade det till och med, missade du det?

    Terapeuter gör inte så, talar om vem som gör fel och vem som gör rätt. Deras uppgift är att få människor att utvecklas och det har inte med rätt eller fel att göra. Speciellt när det handlar om parterapi för då är det relationen och samspelet som är fokus och där finns inga rätt eller fel utan bara kompromisser och anpassning till varandra.

    Vad har man rätt att kräva av en annan människa? Jag menar generellt. Har man någonsin rätt till det? Eller är det inte snarare så att det är en förväntning man bör ha? När de förväntningarna inte infrias så bör man kommunicera och/eller lyssna bättre.

    Du förstår inte vad jag menar. Försök läsa ditt eget inlägg med mer opartiska inlägg. Du raddar upp hur bra du är och alltid kommer att vara och hur dålig han är och alltid kommer att vara. Sedan drar du slutsatsen att du måste offra ditt eget liv och stanna kvar eftersom du redan bestämt dig för att han aldrig kommer att vara den förälder du vill att han ska vara. Det är per definition en martyr. Förstår du nu?

    Det beteendet bör du söka terapi för. Inte för att det är fel i sig men för att du ska kunna utvecklas åt ett annat mer givande håll.
  • Anonym (,)
    LadyJane skrev 2021-11-22 10:27:08 följande:

    Jag läste det och bekräftade det till och med, missade du det?

    Terapeuter gör inte så, talar om vem som gör fel och vem som gör rätt. Deras uppgift är att få människor att utvecklas och det har inte med rätt eller fel att göra. Speciellt när det handlar om parterapi för då är det relationen och samspelet som är fokus och där finns inga rätt eller fel utan bara kompromisser och anpassning till varandra.

    Vad har man rätt att kräva av en annan människa? Jag menar generellt. Har man någonsin rätt till det? Eller är det inte snarare så att det är en förväntning man bör ha? När de förväntningarna inte infrias så bör man kommunicera och/eller lyssna bättre.

    Du förstår inte vad jag menar. Försök läsa ditt eget inlägg med mer opartiska inlägg. Du raddar upp hur bra du är och alltid kommer att vara och hur dålig han är och alltid kommer att vara. Sedan drar du slutsatsen att du måste offra ditt eget liv och stanna kvar eftersom du redan bestämt dig för att han aldrig kommer att vara den förälder du vill att han ska vara. Det är per definition en martyr. Förstår du nu?

    Det beteendet bör du söka terapi för. Inte för att det är fel i sig men för att du ska kunna utvecklas åt ett annat mer givande håll.


    Du är helt ute och cyklar.

    Man har rätt att kräva att en person som skaffar barn och hushåll tar ansvar för detta. Vilket den här mannen inte gör. Han tar inte ens tag i sitt beteende efter terapi. Ändå tycker du att TS är den stora boven här. Tror du verkligen att bara man skiter i att göra nåt så kommer mannen göra det? Nej. Det kommer bara inte bli gjort. Vem lider av det? Jo, barnen.

    TS behöver definitivt stöd i att kunna lämna sin relation, men inte på det sätt du beskriver. Värsta smörjan jag läst på länge. Du är ute efter att provocera, inte hjälpa.
  • AndreaBD
    Fjäril kär skrev 2021-11-22 09:59:06 följande:

    Givetvis skaffar du bevis mot honom på det han gör.

    Och så enkelt är det inte att han kommer vinna en tvist. Han använder det bara för att du ska stanna kvar. När det väl gäller så kanske han inte ens vill ha dom när han inser att du menar allvar.

    På vilket sätt skulle det vara bra för barnen att stanna i en våldsam miljö?

    Det låter som att du trillat dit i medberoende.


    Det är jättesvårt att bevisa sånt, och det krävs ganska mycket för att de skulle bestämma att pappan inte får ta hand om barnen. Även missbrukare och psykiskt sjuka får ofta ta hand om sina barn på halvtid. Framför allt om det inte är ett uppenbart problem utan en massa olika saker som avbyter varandra - då är det väldigt svårt att belägga det. 
  • Anonym (Rädd)
    LadyJane skrev 2021-11-22 10:27:08 följande:

    Jag läste det och bekräftade det till och med, missade du det?

    Terapeuter gör inte så, talar om vem som gör fel och vem som gör rätt. Deras uppgift är att få människor att utvecklas och det har inte med rätt eller fel att göra. Speciellt när det handlar om parterapi för då är det relationen och samspelet som är fokus och där finns inga rätt eller fel utan bara kompromisser och anpassning till varandra.

    Vad har man rätt att kräva av en annan människa? Jag menar generellt. Har man någonsin rätt till det? Eller är det inte snarare så att det är en förväntning man bör ha? När de förväntningarna inte infrias så bör man kommunicera och/eller lyssna bättre.

    Du förstår inte vad jag menar. Försök läsa ditt eget inlägg med mer opartiska inlägg. Du raddar upp hur bra du är och alltid kommer att vara och hur dålig han är och alltid kommer att vara. Sedan drar du slutsatsen att du måste offra ditt eget liv och stanna kvar eftersom du redan bestämt dig för att han aldrig kommer att vara den förälder du vill att han ska vara. Det är per definition en martyr. Förstår du nu?

    Det beteendet bör du söka terapi för. Inte för att det är fel i sig men för att du ska kunna utvecklas åt ett annat mer givande håll.


    Jag har aldrig raddat upp hur bra jag är och alltid kommer att vara.

    Jag har ingen rätt att kräva nånting av min man. Dock tycker jag att mina barn har det. Jag anser att man har en skyldighet att bra ta hand om de barn man satt till världen.

    Nu bad inte jag om tips över vad jag ska göra åt mitt martyrskap utan om hur man klarar av att stanna i en relation som man inte vill vara i.
  • LadyJane
    Anonym (,) skrev 2021-11-22 10:33:51 följande:
    Du är helt ute och cyklar.
    Man har rätt att kräva att en person som skaffar barn och hushåll tar ansvar för detta. Vilket den här mannen inte gör. Han tar inte ens tag i sitt beteende efter terapi. Ändå tycker du att TS är den stora boven här. Tror du verkligen att bara man skiter i att göra nåt så kommer mannen göra det? Nej. Det kommer bara inte bli gjort. Vem lider av det? Jo, barnen.

    TS behöver definitivt stöd i att kunna lämna sin relation, men inte på det sätt du beskriver. Värsta smörjan jag läst på länge. Du är ute efter att provocera, inte hjälpa.
    Så alla som inte har din åsikt har fel och du har alltid rätt?

    Läser du det jag skriver som funderar jag generellt, har man rätt att kräva saker av andra människor, oavsett vad det handlar om?
    Vad gör du då, i situationer som denna, när åsikterna går isär? Börjar svära, ta till nedsättande epitet eller bara försöker tjata hål i huvudet på personen?

    Jag finner det rätt förmätet att sitta och leka folkdomstol baserat på en enda persons yttrande om en annan person. Självklart finns det minst ett perspektiv till vilket komplicerar frågan vem som tar ansvar och vem som inte gör det.

    Lägg inte dina åsikter i mitt knä. Jag har definitivt inte pratat om skuld eller vem som är "bov". Varför försöker du argumentera med halmgubbar? Det blir bara fel när du gör det. Vill du diskutera eller vill du bara ha rätt?
  • AndreaBD

    Jag var i en liknande situation. Mitt ex kunde visserligen ta hand om barnen någorlunda, men han drack och hade depression. Det är stor risk att man ändå tycker att pappan bör kunna vara med barnen, och du kan ha svårt att bevisa det när det är en massa olika saker, dvs. att han är allmänt dålig på att ta hand om barnen och att ta ansvar. 

    Ett sätt är ju att först separera när barnen är lite äldre och då inte bo för långt ifrån varandra. Då kan barnen alltid komma till dig om det är problem hos pappa. Hur gamla är dina barn? Mina var 16, 10 och 8. Den äldste bodde helt hos mig. De andra barnen hade kunnat komma till mig ibland när det inte funkade så bra, men barn är ju (tyvärr, i det här fallet) också ganska lojala, så de säger ju inte alltid till, om det är något. Tyvärr. 

    Annars får du försöka få ensam vårdnad eller försöka få honom att inse att det är alldeles för jobbigt för honom att ha barnen varannan vecka. Om han dock inte har det så måste han ju betala underhåll, och det vill han nog inte.  

Svar på tråden Hur står ni ut?