Någon annan med 10åring med ”lätta autismdrag”?

Ja jag har liknande funderingar kring min 10-årige pojke. Det första stycket du beskriver stämmer bra. Han har svårt med nya kontakter, vuxna som barn, då han inte tittar i ögonen och har svårt för sociala koder. Däremot fungerar det bra med hans gamla vänner som redan känner honom! I skolan gör han mest det han känner för, försvinner bort i sin egna värld när något är ointressant. Men han har väldigt lätt för att lära så han hänger med ändå, och därför tycker inte lärarna att han behöver utredas... Han var jättetidig med allt motoriskt däremot! Gick och cyklade tidigt och är initialt duktig på alla sporter han tar sig an. Men efter ett tag går kompisarna om honom då han är dålig på att lyssna på tränaren och ta instruktioner...

Jag kan tillägga att han lekte väldigt speciellt när han var liten. Radade upp bilar på rad och sorterade efter färger mm. Han är känslig för varma eller tajta kläder och gillar inte salvor och plåster eller annat på kroppen. Tex så torkar han aldrig sig efter duschen med handduk utan går bara iväg helt blöt. Trots detta är han intelligent och välfungerande. Han har olika specialintressen som han lär sig allt om. Är väldigt duktig på att förstå matte och problemlösning (huvudräknar mycket snabbare än vanliga vuxna...). Jag misstänker mild Asbergers och vill gärna utreda för att hjälpa honom förstå varför det blir som det blir i mötet med nya människor, speciellt nu när pubertet och tonår närmar sig. Tyvärr vill inte pappan utreda (pga risk för stigmatisering). Vi är skilda.

Jag tycker ni ska göra utredning, inte gissa. Du sätter som en egen diagnos här, det är inte så bra tycker jag. Det du beskriver skulle kunna vara autism men det låter inte som "lätta" drag utan saker som ofta blir tuffare i tonåren. 

Om han måste plugga mycket mer än sina jämnåriga kamrater så kan det bli tuffare och tuffare ju högre upp i ålder man kommer. Tycke du inte det vore bra då att veta om det är något som ligger bakom detta? Jag arbetar på gymnasiet och möter en hel del elever som gått genom grundskolan med godkända betyg men slitit ihjäl sig. Så kommer de till gymnasiet, klarar det inte, mår skit, får en utredning och det visar sig i princip i alla de fall jag tänker på, att det var någon form av diagnos. I många fall mådde de skit redan på högstadiet men ingen förstod (inte de själva heller) och ofta påverkar det sociala relationer på ett negativt sätt. 

Ofta sker det saker i puberteten. Ditt barn är än så länge bara 10 år. Kan vara så att du om 2-3 år själv är mer inne på att det krävs en utredning för att problemen vuxit. 
Tycker i alla fall att du ska vara beredd på det. 

Har själv två vuxna söner med diagnosen, och ingen av dem fick diagnos förrän under högstadiet just för att ingen förstod (de var ju så duktiga i skolan), men de kraschade på olika sätt i åk 7-8. 

Jag skulle råda er att göra en utredning snarast. Magical pekar på ett alltför vanligt faktum: att utredningen när den väl görs kommer för sent.

Vet inte om kommentaren var riktad till både ts och mig eller bara ts. Men i mitt fall är det så att den andra föräldern motsätter sig utredning.

Håller med. Vår son kraschade i sjuan. Utredningen klar vid jul i nian. Om vi bara hade förstått och utrett tidigare...då hade han inte behövt må så dåligt som han gjorde. (ADD och Asp)

Till mig sade BUP att de inte utreder om inte barnet har problem.
Min dotter var en lycklig om än annorlunda tjej fram till 10-årsåldern. En utredning då hade nog gjort mer skada än nytta. Efter 10 år fick hon däremot stora problem i framförallt skolan, och då utredde vi. En helt i genom positiv upplevelse och en diagnos som hjälpte henne genom skolan.

Hon har en storasyster som också är annorlunda, men det har inte gett henne större problem än för andra. Hon har antagligen lika mycket AST som sin syster, men det spelar ingen roll. Vi vet och hon vet, men hon behöver ingen formell diagnos.

Min bror är inte heller utredd, och han har klarat sig alldeles förträffligt genom livet. Även där är det så att vi vet och han vet, och det räcker bra så.

Pojkens pappa är negativ till utredning då han tror att det inte hade gett något positivt till pojken och han är orolig för att det på något sätt ska få negativa konsekvenser. Jag är lite kluven men har i nuläget svårt att se hur det skulle kunna hjälpa honom. Det känns som om han har för lite problem för att medicineras och han har flera i sin klass som fått adhd diagnos och lever rövare i klassen och vad jag ser så har de inte fått någon extra resurs eller stöd på något sätt. Någon som kan säga på vilket sätt en diagnos kan hjälpa mitt barn?

LSS-insatser eller habilitering, vilket är bullshit om man är normalbegåvad och ej mupp.

Om det är så som du beskriver så skulle jag göra en utredning, du gör den ju inte för din skull utan för hans. Att han fungerar nu innebär ju inte att det kanske inte blir svårare senare när skolan kräver mer, och då kan han få anpassning och stöd men bara om det finns skäl till det. Ex att få göra prov i enrum eller få längre tid på vissa uppgifter. Även om han har A1 så kan det ju vara skönt att veta det.

Sök på begreppet 2E. Låter som ett klockrent fall :)  Ingen stigmatisering, har själv samma, men det hjälper oerhört mycket som förälder i sitt förhållningssätt och förståelse.
När det enkla ändå blir svårt : särskilt begåvade elever med adhd och autism - Pia Rehn - Häftad (9789144137353) | Bokus

Oj, har aldrig hört talas om begreppet men läste lite nu! Det blev en aha-upplevelse faktiskt så likt det var min son. Tack!

Varsågod, jag blev själv bekant med begreppet för en kort tid sedan och kände också bara "Aha! Där har vi det!" Finns inte jättemycket skriver i Sverige men desto mer utomlands, så lite forskning finns och mer är på väg. :)

Jag beställde faktiskt boken nu, det kan vara intressant att läsa oavsett om det kan hjälpa min son eller ej. Har även en vuxen syster med ADHD som stämmer mycket bra in på dessa kriterier... Vad märkligt egentligen att begreppet inte har blivit så stort i Sverige, känns som det stämmer på ganska många. :) Tack igen!

Ja jag tror begreppet börjar etablera sig nu, men det tar tid. Sedan ska människor förstå vad det innebär också. NPF diagnoser har ju en del stigma för att människor inte förstår vilken skillnad det är från fall till fall, den enda kunskapen de har är ju någon nidbild från tvserier och filmer. Vilket i sin tur leder till att många går odiagnostiserade också för att de inte "passar" i mallen man lärt sig.
Har du FB så finns det 2E grupper, men de är hemliga och man måste bli inbjuden från någon som redan är medlem, så skicka ett PM till mig med din information så kan jag bjuda in dig om du är intresserad

Båda era barn låter som klockrena "aspies". Alltså NPF av den typ som tidigare kallades asperger beroende på vilken klassning man använde. Jag är själv sådan, dock odiagnosticerad. Har inte full koll men går ju under nån siffer-bokstav numera. Men det är vad man kallar högfungerande autism. Kännetecknas av bla precis de saker ni skriver om. Utmärkande är undvikande ögonkontakt eller intensiv sådan. Självpåtaget utanförskap (trivs bäst själv) eller med EN bra kompis, Bristande social förmåga och behov. Specialintressen samt ett stort intresse av att ordna, samla och strukturera upp det personen själv ägnar sig åt. Ofta mkt bra minne runt VISSA saker och ett totalt ointresse för det som ligger utanför den egna sfären.

En stor fördel med diagnos är att skolan kan stödja sig på den för att få extra resurser till eleven. Det bygger å andra sidan på att diagnosen förutsätter att "betydande problem i vardagen" föreligger pga tillståndet. 

Utred är mitt råd. 

Kan säga att åtm för mig och många andra så tonas det ner med åren och man lär sig att leva och handskas med det.