• Tor 25 nov 21:02
    1268 visningar
    7 svar

    Jag är så ledsen och bitter- hjälp!!

    Jag behöver hjälp. Jag har blivit så fruktansvärt bitter och det sliter mig itu. Det som har hänt är en lång historia men kortfattat så träffade jag mitt ex för 9 år sen. Det var fantastiska (har jag iallafall trott) 3 första år, sen blev jag gravid. Över en natt förvandlades han till den värsta personen i mitt liv. Kommer ihåg hur jag tänkte att om jag får missfall så ska jag göra slut. Så blev det inte.

    Hade en hemsk första graviditet med en kolikdotter som jag fick ta hand om själv- han behövde ju jobba, sa han. Vi bodde vid den här tiden i en stad jag inte trivdes i, men han hade lovat mig att vi skulle flytta dit jag har mitt jobb så jag kunde vara nära vänner och jobb. Så blev det inte.

    Istället blev jag helt isolerad med min dotter i en stad utan vänner. Jag fick jobba deltid för att kunna hämta dottern på dagis eftersom jag pendlade. Han ville inte hämta nämligen. Trots detta delade vi ekonomiskt 50/50 (han hade förstås högre lön) vilket gjorde att jag gick back ekonomiskt. Jag blev deprimerad, sjukskriven och gick i terapi.

    Insåg till slut att jag var tvungen att lämna honom men hade inte ekonomi för detta i den stad vi bodde då. Så jag lyckades få honom att flytta till en mindre stad där han fick nytt jobb. Jag blev tyvärr gravid igen, höll på att dö under garvidtwten och sen fick vi ett sjukt barn.

    Sen ett år är vi separerade, tack och lov. Det har varit hemska år med massor av psykisk stress. Och nu bor jag i en stad med två små barn, jag pendlar 2,5 h/dagligen (kan inte byta jobb) och jag har ingen som hjälper mig med något, jag är helt själv. Jag känner inte heller någon i staden och har inte ork för sociala aktiviteter pga så mkt pendling plus att jag har barnen på 75%. Mitt ex däremot har det fantastiskt. Han har god ekonomi, föräldrar och syskon som hjälper honom 24/7 och nu har han dessutom en ny flickvän som han vill presentera för barnen.

    Och jag bara känner att det är så orättvist. Efter de här hemska åren tycker jag att jag någon gång borde få ha det lite lätt och vara lycklig. Men nej. Däremot får han bli kär. (Jag är absolut inte sotis, men det känns orättvist). Detta gör mig så fruktansvärt bitter och jag vill nästan bara dö. Vad ska jag göra?

Svar på tråden Jag är så ledsen och bitter- hjälp!!
  • Tor 25 nov 21:10
    #1
    -1 +2

    Börja att försiktigt uppskatta det du har uppnått och de fina barn du har, samt att du äntligen är av med honom. Sluta jämföra dej med andra, inklusive honom. Ta hand om dej och dina barn. Och sen en fin dag kanske du också träffar någon att dela livet med. Eller inte. Försök lev i nuet och ge dej själv respekt och uppskattning för den fina person du är. Kram

  • Tor 25 nov 22:25
    #2
    +1

    Tack så mycket, vad gullig du är. Jag försöker ju verkligen precis med allt du skriver, men det är så svårt. Och så fort minsta lilla grej händer så faller jag tillbaka i bitterheten. Men tack för tips och råd.??

  • Tor 25 nov 22:32
    #3

    Det låter inte alls kul. Jag tänker, att det är ok att sörja. Det är nödvändigt för att orka.

    Vi människor VILL må bra, vill vara lyckliga, vill känna mer glädje och lycka än inte. Så när vi inte gör det har vi svårt att acceptera det.

    Tillåt dig själv att känna att det är orättvist just nu.

    Ditt liv kanske inte är bra just nu men det kan förändras. Men det blir svårt om du inte ens tillåter dig själv att känna naturliga, mänskliga känslor.

    Ett litet steg i taget. Vad kan du göra just nu för att må lite bättre? Ibland behöver vi zooma ut för att se det som vi kan förändra än det vi inte kan påverka just nu.

  • Tor 25 nov 22:34
    #4

    Glömde fråga hur det kommer sig att ni inte har barnen halva tiden var?

  • Tor 25 nov 22:41
    #5

    Tror det ligger mycket i vad du skriver, att jag måste acceptera läget. Jag gör det emellanåt men sen kommer han med någon ny lögn eller nåt nytt som knäcker mig och sen är jag tillbaka. Har funnit styrka i att han inte ska få påverka mig men jag är nu så trött att jag inte orkar stå emot. Har blivit sjukskriven för utmattning. Anledningen till uppdelningen av barnen är att äldsta vill inte vara hos honom, vi har egentligen 50/50. Men i praktiken har jag henne runt 75-80% av tiden.

  • Tor 25 nov 22:51
    #6
    Desperation skrev 2021-11-25 22:41:00 följande:

    Tror det ligger mycket i vad du skriver, att jag måste acceptera läget. Jag gör det emellanåt men sen kommer han med någon ny lögn eller nåt nytt som knäcker mig och sen är jag tillbaka. Har funnit styrka i att han inte ska få påverka mig men jag är nu så trött att jag inte orkar stå emot. Har blivit sjukskriven för utmattning. Anledningen till uppdelningen av barnen är att äldsta vill inte vara hos honom, vi har egentligen 50/50. Men i praktiken har jag henne runt 75-80% av tiden.


    Ja, det är lättare sagt än gjort. Gud vet hur svårt jag haft att acceptera svåra händelser i mitt liv. Men det enda som funkade var att sluta att önska att känslorna inte fanns eller att försöka få bort dom. Utan bara erkänna,

    Ok nu känner jag såhär och det känns skit! För det går liksom inte att stoppa vågorna även fast du försöker gå emot dom. En känsla varar dessutom bara 7-90 sekunder om det är till någon tröst.

    Okej, det låter som att du skulle behöva begränsa kontakten med honom eller ha ett förhållningssätt som gör att du klarar av relationen med honom. Alltså att du ger dig själv FÖRUTSÄTTNINGAR att orka under denna tid i ditt liv. Hur skulle det kunna se ut? Mindre kontakt? Strängare regler?

    Åh, vad jobbigt med utmattning. Du behöver ta hand om dig själv just nu. Tillåt dig själv att känna det du känner och gör det du kan göra i vardagen för att må lite bättre. Förstår att det inte är så lätt med din livssituation.

    Laga god mat, vila mycket, duscha, gå upp även fast du känner för att ligga kvar i sängen, se på en bra film/serie, alltså småsaker som gör det lite lättare i stunden. Det är viktigt. Gör det mysigt för dig och barnen. Du är grym som orkar med detta!
  • Fre 26 nov 10:09
    #7

    Tack så jättemycket för ditt inlägg, du har så rätt i allt. Någonstans förstår jag att enda sättet är acceptans och att försöka vara i känslor och inte motarbeta dem är något jag försöker jobba med. Men det är så svårt och jag känner mig så skör. Försöker ta hand om mig, men effekten är så kortvarig. Men tack, känslorna lättar lite bara av att man får lite stöd av en främling på internet..??

Svar på tråden Jag är så ledsen och bitter- hjälp!!
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...