Växa upp utan syskon och bara ha ett barn- hur är det?

Naturligtvis påverkar det att växa upp som enda barn, eller som en del i en större syskonskara.

Väldigt många ensam-barn verkar ha saknat att ha syskon och vi som är syskon pratar ofta med glädje om dessa, eller håller klaffen.

Det är fullständigt tabu att prata om hur jobbigt det kan vara med syskon, så man bör fundera lite över hur sann bild man faktiskt kan få genom att titta sig omkring.

Antingen har man goda relationer med sina syskon, eller så pratar man tämligen diskret om dem. Precis som att folk inte ångrar sina barn, när de pratar om dem på fikarasten....

Jag har 7 år mellan barnen, så min äldsta har fått lite enda barnet tid. Grejen är ju att man har mer fokus på barnet, på gott och ont. Man har ork att skjuta detta barn på de aktiviteter som den vill pyssla med. Man tar lätt med sig barnet på saker med andra eftersom det "bara" är ett barn. Man klarar punkt-bevaka och fostra.

Personligen tycker jag att argumentet att skaffa barn för att ge syskon är super-knasigt. Personligen så ser jag fördelar med ensam-barn, precis som det finns fördelar med syskon. Jag tänker dock att man får fundera på vilket sorts liv man vill leva.

Vill man ha fler barn, så kan man absolut köra på det, men är just syskon som man tycker är så viktigt, så tycker jag man ska fundera på om man verkligen orkar.