Amningshysteri - varför kämpar vissa trots att de mår dåligt?

Jag tycker amning ofta framställs ungefär som du skriver, bättre för barnet (men lite opreciserat varför) men jobbigt och slitigt för mamman.

Jag märkte snart med mitt första barn att en välfungerande amning är oerhört praktiskt. Färdiglagad mat hela tiden inom räckhåll. Ingen disk. Mysig närhet. God nattsömn (liggammade). Som en bonus tappade jag också gravidkilona väldigt enkelt.

Sen med nästa barn var det inte alls så enkelt i början, men amningstiden kan ju vara längre än några veckor. Värt att slita för tyckte jag. Vårdens stöd var mest att peppa för att jag inte skulle känna mig dålig om jag gav upp, inte konkret hjälp.

Jag hoppas alla mammor väljer det som känns rätt för de själva, amning eller ersättning eller kombination. Och självklart vågar mata bebisarna när och där de behöver mat, utan att få kritik eller blickar. Både bröst och flaska har väl sina för- och nackdelar.

Det är litegrann som med snitt vs vaginal förlossning. Det ses som sämre att föda med snitt, även fast snittförlossningarna minskar risken för att barnet ska dö eller få t.ex. en CP-skada. Man lyfter istället alla riskerna för mamman (som går från jättelåga till något mindre jättelåga), att barnet ev. har något högre risk att utveckla allergier o.s.v. Tänk om narrativet istället var att VF är ett betydligt sämre val, för barnet, för risken är ju högre att barnet dör. Vad SJÄLVISKT att föda vaginalt!!!! (Obs, vill påpeka att jag fött alla mina barn vaginalt, menar bara på skevheten i det hela och att friheten att välja borde bli högre. Inklusive mer fakta om risker och FÖRDELAR med både VF och snitt.)

Samma sak med amning vs ersättning. Det finns fördelar med ersättning också. Barnet får lägre halter miljögifter i sig, exempelvis. Tänk om den ammande mammans barn får cancer, och grunden till det ligger i amningen. Obs igen då att jag har ammat två barn och flaskat två barn. Är bara så trött på den extremt vinklade debatten ALLTID.

Vet inte hur man ska uttrycka sig utan att det låter illa så jag ber om ursäkt i förväg. Har man inte ammat ett barn (när man har kommit förbi krånglet i början) så vet man inte riktigt vad man missar. Det går inte riktigt att beskriva känslan av kroppskontakt och att barnet får mat genom dig. Det borde vara den största anledningen.

Sen har jag alltid tyckt hemskt synd om mina vänner som kladdar med termos och pulver och elände när jag snabbt och smidigt kan mata mitt barn var som helst utan krångel.

För dig kanske det var så. Jag ammade enbart för att det var praktiskt att alltid ha maten med. Alla som yrade om hur myyyyyyyysigt och speciellt det var att amma ville jag slå något hårt i huvudet på. Det var så skönt när barnet började äta vanlig mat och jag äntligen fick ha min kropp för mig själv igen.

Jag är ingen moder theresa. Visst fanns det stunder, särskilt efter tredje eller fjärde uppvaket? när jag hatade det. Varför har du ett behov av att slå folk i huvudet för att de upplever något annat än du? Säger mer om dig själv.

För att ett var sånt jäkla tjat om att det skulle vara så myyyyysigt och fantastiskt. Och det var aldrig "jag tyckte det var mysigt" utan mysigheten skulle liksom prackas på en. Särskilt om man råkade nämna att man

tyckte det var kämpigt.

Frågan var varför vissa kämpar med amning trots att de mår skit och om jag förstår dig rätt så är ditt svar att man kämpar och står ut för att inte missa känslan av hur underbart det kan vara?

Och när du ändå tar upp det så kan jag berätta att här är det tvärtom. Har världens gladaste och piggaste bebis, samtidigt som både jag och min sambo får mer sömn än innan vi fick barn. Vårt barn började sova hela nätter väldigt tidigt. Medan mina vänner som ammar är som zombies och bara klagar. Man vågar ju knappt berätta hur man har det utan lider med dem i tystnad.

Dessutom har vi en baby brezza så att göra mat tar 2 sekunder. Och går vi ut har vi alltid färdigblandad mat med oss så slipper man flasha tuttarna i det här kalla vädret. :)

Vad olika det kan vara.

Hur kommer det sig att de har sån ångest över att inte amma?

För att ALLA i alla vårdled hymlar med ögonen, blir chockade, ger en skuldkänslor och så vidare om man inte gör det. Jag hade det jobbigt med 1a barnet och även men 2a. Med 1a höll jag ut 6 månader men med 2a ca 1.5... hade sjukt dåligt samvete för att 2a inte fick samma närhet och så vidare men bara negativa kommentarer från BVC.

Jag ammade också två barn, har avskytt det och tyckt det varit både omständligt, jobbigt och opraktiskt (på vissa sätt, JAG måste ju vara där för att ungen ska få i sig mat). Har aldrig någon enda gång tyckt att ett amningstillfälle varit mysigt.