Amningshysteri - varför kämpar vissa trots att de mår dåligt?

Okej men då ska jag förklara hela situationen och vad jag egentligen försöker förstå så kanske ni kan hjälpa mig. :)

Jag har 3 vänner som har fått barn under sommaren/hösten, precis som jag. De 3 ammar och jag ger ersättning.

2 av dem är det inga konstigheter för, förutom att den ena klagar på sömnen men så är det ju med en liten.

Nummer 3 fick barn 1 månad innan mig och jag orkar knappt prata med henne längre. Hon skyller på sömnen och att hon lidit av sömnbrist väldigt länge. Hon orkar ingenting och hon är otrevlig mot allt och alla.

Vad gäller barnet så känner hon att hon inte gör något annat än att amma och gör hon inte det så lämnar hon barnet i babysittern själv för att gå ut och röka.

De tränar knappt nacke, leker osv och är heller nästan aldrig ute och går med barnvagnen. (Skulle tippa på Max 1 gång i veckan)

Hon och hennes sambo har börjat bråka väldigt mycket också. För att beskriva situationen kort.

Jag har föreslagit att hon kanske skulle testa att ge ersättning/pumpa för att kunna få lite ensamtid ibland eller att hennes sambo ska kunna hjälpa till och ge mat så hon får vila. Men hon är livrädd för flaskpreferens och vill absolut inte detta.

Självklart blir det ju att jag jämför med min egna situation där min pojke alltid är glad och nöjd, vi har massa tid till att ut och gå, leka och aktivera honom på olika sätt. Samtidigt som jag alltid är utvilad och pigg och jag och min sambo har det hur bra som helst.

Det känns så känsligt med amning så därför har jag heller inte vågar ifrågasätta varför det är så viktigt.

Vad tror ni? Är detta verkligen det bästa för barnet eller handlar det om något annat?

Okej men då ska jag förklara hela situationen och vad jag egentligen försöker förstå så kanske ni kan hjälpa mig. :)

Jag har 3 vänner som har fått barn under sommaren/hösten, precis som jag. De 3 ammar och jag ger ersättning.

2 av dem är det inga konstigheter för, förutom att den ena klagar på sömnen men så är det ju med en liten.

Nummer 3 fick barn 1 månad innan mig och jag orkar knappt prata med henne längre. Hon skyller på sömnen och att hon lidit av sömnbrist väldigt länge. Hon orkar ingenting och hon är otrevlig mot allt och alla.

Vad gäller barnet så känner hon att hon inte gör något annat än att amma och gör hon inte det så lämnar hon barnet i babysittern själv för att gå ut och röka.

De tränar knappt nacke, leker osv och är heller nästan aldrig ute och går med barnvagnen. (Skulle tippa på Max 1 gång i veckan)

Hon och hennes sambo har börjat bråka väldigt mycket också. För att beskriva situationen kort.

Jag har föreslagit att hon kanske skulle testa att ge ersättning/pumpa för att kunna få lite ensamtid ibland eller att hennes sambo ska kunna hjälpa till och ge mat så hon får vila. Men hon är livrädd för flaskpreferens och vill absolut inte detta.

Självklart blir det ju att jag jämför med min egna situation där min pojke alltid är glad och nöjd, vi har massa tid till att ut och gå, leka och aktivera honom på olika sätt. Samtidigt som jag alltid är utvilad och pigg och jag och min sambo har det hur bra som helst.

Det känns så känsligt med amning så därför har jag heller inte vågar ifrågasätta varför det är så viktigt.

Vad tror ni? Är detta verkligen det bästa för barnet eller handlar det om något annat?

Men jisses. Det där kan jag inte tänka mig har med amningen att göra.

Hon verkar ju prioritera rökning och sig själv framför sitt barn.

Skrev en lite längre fråga som svar på senaste inlägget. Uppskattar din åsikt också om du vill ta dig tiden. :)

Okej men då ska jag förklara hela situationen och vad jag egentligen försöker förstå så kanske ni kan hjälpa mig. :)

Jag har 3 vänner som har fått barn under sommaren/hösten, precis som jag. De 3 ammar och jag ger ersättning.

2 av dem är det inga konstigheter för, förutom att den ena klagar på sömnen men så är det ju med en liten.

Nummer 3 fick barn 1 månad innan mig och jag orkar knappt prata med henne längre. Hon skyller på sömnen och att hon lidit av sömnbrist väldigt länge. Hon orkar ingenting och hon är otrevlig mot allt och alla.

Vad gäller barnet så känner hon att hon inte gör något annat än att amma och gör hon inte det så lämnar hon barnet i babysittern själv för att gå ut och röka.

De tränar knappt nacke, leker osv och är heller nästan aldrig ute och går med barnvagnen. (Skulle tippa på Max 1 gång i veckan)

Hon och hennes sambo har börjat bråka väldigt mycket också. För att beskriva situationen kort.

Jag har föreslagit att hon kanske skulle testa att ge ersättning/pumpa för att kunna få lite ensamtid ibland eller att hennes sambo ska kunna hjälpa till och ge mat så hon får vila. Men hon är livrädd för flaskpreferens och vill absolut inte detta.

Självklart blir det ju att jag jämför med min egna situation där min pojke alltid är glad och nöjd, vi har massa tid till att ut och gå, leka och aktivera honom på olika sätt. Samtidigt som jag alltid är utvilad och pigg och jag och min sambo har det hur bra som helst.

Det känns så känsligt med amning så därför har jag heller inte vågar ifrågasätta varför det är så viktigt.

Vad tror ni? Är detta verkligen det bästa för barnet eller handlar det om något annat?

Vet inte hur man ska uttrycka sig utan att det låter illa så jag ber om ursäkt i förväg. Har man inte ammat ett barn (när man har kommit förbi krånglet i början) så vet man inte riktigt vad man missar. Det går inte riktigt att beskriva känslan av kroppskontakt och att barnet får mat genom dig. Det borde vara den största anledningen.

Sen har jag alltid tyckt hemskt synd om mina vänner som kladdar med termos och pulver och elände när jag snabbt och smidigt kan mata mitt barn var som helst utan krångel.