Sur tonåring

Vill bara säga att jag känner igen mig så mycket.
Min dotter är 16 nu, fortfarande sur och otrevlig emellanåt, men inget som när hon var 14. Hon var rent ut sagt så fruktansvärt elak och egoistisk. Jag minns en gång när jag sa "det känns knappt som att du tycker om mig längre" och hon svarade "nej, det är kanske så. Alla tycker ju inte om sin mamma".
Jag minns inte riktigt detaljerna nu, men vet att jag bokstavligen grät mig till sömns flera kvällar i veckan.
Jag säger som min mamma (som är högstadielärare...) alltid sagt till mig: håll ut, det blir bättre. Nu känner jag att hon ganska ofta ändå har "kommit tillbaka". Hon är fortfarande oerhört mån om sin integritet och drar sig ofta undan, men vi kan också emellanåt göra mysiga saker tillsammans.
Jag läste en del böcker om tonårshjärnan mm vilket jag tyckte hjälpte ? även om det är skitjobbigt så är det normalt. 
Det svåra tycker jag har varit att sätta gränser och samtidigt ha en bra relation, men jag tror att man får räkna med en del gråt och bråk, det behöver inte betyda att man som förälder agerar fel. Kanske behöver vi bli bättre på att stå emot just bråk och skrik ibland, låta dem bråka men hålla fast vid det vi sagt (om det är rimligt)
Och förstås, fortsätta att ge massor med kärlek - den där lilla ungen finns ju kvar där bakom det buttra och elaka. Och det är tufft som tusan att vara tonåring tror jag, kanske ännu värre idag.
Håll ut!