Sur tonåring

Har pojkar som är 15 och 17. Känner absolut igen mig. Går lite i vågor dock. Ibland hur gulliga som helst men framförallt den ena blir sur över allt. Mitt tips är att inte gå på det. Vet du att du är helt ok har regler och släpper vissa grejer låt inte hennes humör styra de blir bara mer odrägliga då. Låt henne sura men gör ingen grej av det, däremot tolerera inte att hon gör eller säger vad som till dig.

Ja, känns som att hon söker konflikt, letar tillfällen att gnälla på mig. Sjukt jobbigt. Hur länge ska det vara??

Det är svårt att ge råd när vi inte vet hur situationerna ser ut egentligen, det händer ofta att vuxna spär på konflikter i onödan.

Om hon är sur och tvär, lämna henne ifred.

Alltså, var hittar du dem? 14-åriga tjejer är inte goa. De är pest och pina, och det ska vara så. Tonåriga flickor har hormoner som sprutar ur öronen. PMS och graviditetshormoner? Tiodubbla det och tänk dig att 14-åringarna får dras med det i ett par år utan avbrott.

Nästa problem de har är det sociala livet. Aldrig ställs det så höga krav som just i tonåren. Fel klädsel, fel ordval, fel musiksmak eller fel frisyr kan göra att de åker ut i kylan och blir utan kompisar. I skolan predikar lärarna om att dåliga betyg betyder att deras liv blir förstörda.

Så har vi då frigörelsen. Små flickor vill vara som mamma. De beundrar sin mamma och tycker att hon kan allt. När de kommer i puberteten händer något. De är på väg att bli vuxna och måste bli självständiga. Måste upptäcka vilka de är, vad de kan och vad de vill. Inte hänga i mammans kjolar längre. Psykologer kan förklara vad som händer i flickornas huvuden när de ska frigöra sig från mamman och bli självständiga vuxna kvinnor. Det är en ganska invecklad process. Men rent praktiskt betyder det att tjejerna stöter bort mamman. Letar fel på mamman, undviker att prata med henne, blir irriterad på allt mamman säger eller gör. Det är jobbigt, men det gäller för mamman att inte ta det personligt. Ju närmare mamman och dottern varit desto mer måste dottern stöta bort mamman för att bli fri och självständig. Kanske flickan kommer närmare sin pappa i stället under den här tiden.

Det är knepigt att vara mamma till en 14-åring, för man kan ju inte bara släppa lös dem och låta dem göra vad de vill. Jag har min femte tonårstjej att tampas med nu, och det har faktiskt blivit lättare för varje gång. Jag har ju hunnit se med de äldsta, att när de väl slagit sig fria, så har jag fått ett helt nytt vuxet förhållande till dem. De är inte barn längre utan unga kvinnor, och det är ju så det ska vara.

Kan bara relatera till när jag var 14.. Var otroligt sur och bitter. Det jag saknade hos min mamma var att hon aldrig hörde av sig och kändes ointresserad av mig.

Även om jag var bitter önskar jag att hon bara ringt och kollat läget ibland. Fjäskat in sig lite kanske och varit peppig.

Micke Gunnarsson på Instagram skriver massa bra om tonåringar!

Det låter som en helt normal tonåring. Man får försöka hålla lite avstånd och visa att du är där när hon behöver dig.

Jag har en dotter på 16 år och jag försöker att inte starta onödiga konflikter. Är hon på dåligt humör när hon kommer hem från skolan tex så drar jag inte upp att hon måste städa sitt rum osv. Försöker hitta ett bättre tillfälle när det går att nå fram till henne på ett bra sätt. Det är tufft att vara i den åldern och jag kan tänka mig att kraven idag är bra mkt högre än när jag själv var tonåring. 

Din tonårsdotter är förmodligen precis lika go, härlig och jobbig som de flesta tonårsdöttrar. Precis som dina vänners tonårsdöttrar, men dom är inte lika öppna med det som du är. Det bästa är att det går upp och ner och kommer med all säkerhet bli bättre. Att vara nära och lyssna och visa sin kärlek, men också sätta gränser vad gäller hur man agerar trots att man är sur, tror jag är viktigt långsiktigt. Dom lyssnar och förstår mer än vad man tror ibland. :)

Det låter helt normalt och är sannolikt inte personligt mot dig som person eller mamma. Ibland får man sätta gränser och säga ifrån hur tonåringen får bete sig. Men ibland, oftare, kanske man får gulla lite extra med sura tonåringen. Se igenom det sura och se den lilla personen bakom som är helt överväldigad av hormoner och att växa upp i en skrämmande värld.

Mina tonåringar var som surast just under året de blev 14, sen blev det något bättre, och min son som är 17 år har börjat bli riktigt trevlig igen, lagom tills att yngsta fyllde 13 och är på väg in i sitt surstadium.  

Hej!

Låter verkligen som att du beskriver ett problem som du inte är ensam om som förälder! 

Jag tillsammans med några föräldrar har upplevt liknande hinder och nu vill vi hitta ett sätt att hjälpa andra föräldrar hantera stora som små saker i vardagen. Detta vill vi göra genom att erbjuda lättillgängligt digitalt stöd från föräldraexperter och det vi vore evigt tacksamma om du vill svara på enkäten nedan för att hjälpa oss på vägen!

Enkäten är anonym och tar endast ca 2 minuter!

https://lunicore-forms.typeform.com/to/F8ebeXx2

Vill bara säga att jag känner igen mig så mycket.
Min dotter är 16 nu, fortfarande sur och otrevlig emellanåt, men inget som när hon var 14. Hon var rent ut sagt så fruktansvärt elak och egoistisk. Jag minns en gång när jag sa "det känns knappt som att du tycker om mig längre" och hon svarade "nej, det är kanske så. Alla tycker ju inte om sin mamma".
Jag minns inte riktigt detaljerna nu, men vet att jag bokstavligen grät mig till sömns flera kvällar i veckan.
Jag säger som min mamma (som är högstadielärare...) alltid sagt till mig: håll ut, det blir bättre. Nu känner jag att hon ganska ofta ändå har "kommit tillbaka". Hon är fortfarande oerhört mån om sin integritet och drar sig ofta undan, men vi kan också emellanåt göra mysiga saker tillsammans.
Jag läste en del böcker om tonårshjärnan mm vilket jag tyckte hjälpte ? även om det är skitjobbigt så är det normalt. 
Det svåra tycker jag har varit att sätta gränser och samtidigt ha en bra relation, men jag tror att man får räkna med en del gråt och bråk, det behöver inte betyda att man som förälder agerar fel. Kanske behöver vi bli bättre på att stå emot just bråk och skrik ibland, låta dem bråka men hålla fast vid det vi sagt (om det är rimligt)
Och förstås, fortsätta att ge massor med kärlek - den där lilla ungen finns ju kvar där bakom det buttra och elaka. Och det är tufft som tusan att vara tonåring tror jag, kanske ännu värre idag.
Håll ut!

Blir helt rörd av allt ert engagemang och kloka ord i tråden. Läser om och om igen. Stort, stort tack!! 

Känner igen mig i din dotter. Hade en period i tonåren då jag var sur mot mina föräldrar. Faaan vad sur jag var. Jag mådde inte bra insåg jag senare. Var vilsen i livet och stressade över framtiden. Hade precis gått ut gymnasiet och kände inte att jag hade några framtidsplaner och visste inte vem jag var. Tillslut sa maMMS ifrån. Jävlar vad hon sa ifrån. blev som en intervention. då gick det upp för mig vilket jävla kräk jag varit. Och jag tog det till mig och förändrade mig.

Min dotter är likadan lite yngre men ändå. Men tror det är fullt normalt. Har ofta önskat typ föräldraträffar som man hade när barnen var små. Då fanns ju inget behov tycker jag. Men nu.. I tonåren skulle man verkligen vilja dela funderingar och tankar med flera människor.

Sedan märker jag själv att ibland förstorar man problemet i sitt huvud. Dessa andra mammor... Många vill inte säga som det är. Utan lägger ett stort värde i att inte alls känna igen sig i sånt "tråkigt" att de är minsann har alltid kul och mysigt ihop. Visst vissa tonåringar är kanske lugnare men men.

Kan det vara något speciellt som tynger dottern? Min ena dotter var omöjlig ett tag med ilska för allt och sedan gråt, frustration. Surade emot precis allt man sade. Det som kom fram då var att en ny tjej i klassen aktivt frös ut henne och försökte ta över hennes vänner. Försökte få min dotter att själv ta över situationen och aktivt vara extra snäll mot den nya och bjuda in henne innan hon hann försöka några trix. Nu är de jättebra vänner hela gruppen.

Ja små barn, små problem, stora barn... Den förstår jag numera. 

Ts så skönt att läsa det här även om det är tråkigt att fler har det så. min dotter är väldigt snart 14.

skrev en egen tråd för några dagar sen
https://www.familjeliv.se/forum/thread/81671235-hjalp-vad-ska-jag-gora-med-min-tonaring

Känner igen mig sååå! Helt normalt men är ju jobbigt. Min tjej var som förvandlad vid 14. Är faktiskt bättre nu vid 16. Tror hon gått igenom det värsta????