Älskar min partner men är inte kär längre

Min sambo och jag har snart vart tillsammans i 6 år. Vi är 28 respektive 30 år. Barn finns med i tankarna och är något båda vill ha? vilket såklart ger en stress i dessa beslut.

Vi har lyckats bli väldigt lika varandra, där vi prioriterar samma saker, har samma värderingar och samma intressen. Vårat liv tillsammans funkar väldigt bra, dessutom ser min sambo väldigt bra ut. Med en bra klädstil, snygg frisyr, bra kropp osv. Är rätt övertygad på att han är väldigt attraktiv för andra. Jag däremot finner inte detta attraktiv längre. Han har dessutom gjort en hel del snedsteg i sitt liv och jag har en magkänsla att sådant lär upprepa sig. Jag upplever att jag älskar honom djup men kanske inte är kär i han längre?

Till problemet:

Ena dagen är jag helt övertygad om att jag ska göra slut och får fjärilar i magen bara av tanken på att få bli singel igen. Spänningen och nyfikenheten tar helt över. Men så fort jag försöker ha en diskussion med han om detta och ser hur ledsen han blir vänder mina känslor helt. Från att vilja göra slut till att ångra mig djupt. Detta har hållit på i flera månader nu. Han vet om hur osäker jag är på oss och jag vågar inte ta några beslut. Jag är livrädd att jag ska ångra mig resten av mitt liv med tanke på att de var en bra kille och jag lät känslorna ta över förnuftet?

Har ni någonsin upplevt en så stark attraktion av någon annan att känsla av att inte få vara med den personen är så förödande? Jag har haft en så extremt stark attraktion till en annan och denna attraktion tar helt över från mitt förnuft. Jag känner mig så olevande om jag inte får leva ut denna attraktion, vilket var anledningen att jag till sist var tvungen att agera på den. Jag ångrar mig inte efteråt för det gick nästan inte att stå emot denna starka känsla, då jag nästan började känna en depression av tanken på att inte få göra de. Min sambo vet dock inte om detta och jag vill inte såra han i onödan genom att säga de nu när jag kanske kommer att lämna han. Vet såklart hur fel detta är.

Nu är jag såklart rädd att jag kommer uppleva detta fler gånger. Är detta ett tydligt tecken på att man bör lämna? När attraktionen och spänningen för ens nuvarande kille har försvunnit, tror ni de går att bygga upp detta igen?

Även om jag gör slut med min nuvarande kille, kommer jag få samma behov hos min nästa? Jag tänker att de kanske är min personlighet som gör att jag tröttnar och därför behöver jag ändra på mig själv istället för att byta partner?

Någon som upplevt liknande i sitt förhållande och kan dela med sig av tankar?

Du har alltså varit otrogen. Ja, med din logik att hans snedsteg troligen kommer att upprepas, så kommer du också att fortsätta vara otrogen.

Du ska göra slut eftersom du inte respekterar din sambo. Sedan kan du leva ut dina attraktioner så mycket du vill.
Vill du stanna så ska du berätta vad du gjort så han får välja om han vill leva med dig.
Men risken är stor att du fortsätter vara otrogen, eftersom du inte har kvar spärren längre. Du ångrar inte ens dig, vilket är lika illa som själva otroheten. 

Hur fick du det till att det var hon som gjort snedsteg när det står att det är han? Jag kanske misstolkar ditt inlägg? 

Nej, du misstolkade inte. Men däremot läste du inte TS inlägg:

Har ni någonsin upplevt en så stark attraktion av någon annan att känsla av att inte få vara med den personen är så förödande? Jag har haft en så extremt stark attraktion till en annan och denna attraktion tar helt över från mitt förnuft. Jag känner mig så olevande om jag inte får leva ut denna attraktion, vilket var anledningen att jag till sist var tvungen att agera på den. Jag ångrar mig inte efteråt för det gick nästan inte att stå emot denna starka känsla, då jag nästan började känna en depression av tanken på att inte få göra de. Min sambo vet dock inte om detta och jag vill inte såra han i onödan genom att säga de nu när jag kanske kommer att lämna han. Vet såklart hur fel detta är.

Min sambo och jag har snart vart tillsammans i 6 år. Vi är 28 respektive 30 år. Barn finns med i tankarna och är något båda vill ha? vilket såklart ger en stress i dessa beslut.

Vi har lyckats bli väldigt lika varandra, där vi prioriterar samma saker, har samma värderingar och samma intressen. Vårat liv tillsammans funkar väldigt bra, dessutom ser min sambo väldigt bra ut. Med en bra klädstil, snygg frisyr, bra kropp osv. Är rätt övertygad på att han är väldigt attraktiv för andra. Jag däremot finner inte detta attraktiv längre. Han har dessutom gjort en hel del snedsteg i sitt liv och jag har en magkänsla att sådant lär upprepa sig. Jag upplever att jag älskar honom djup men kanske inte är kär i han längre?

Till problemet:

Ena dagen är jag helt övertygad om att jag ska göra slut och får fjärilar i magen bara av tanken på att få bli singel igen. Spänningen och nyfikenheten tar helt över. Men så fort jag försöker ha en diskussion med han om detta och ser hur ledsen han blir vänder mina känslor helt. Från att vilja göra slut till att ångra mig djupt. Detta har hållit på i flera månader nu. Han vet om hur osäker jag är på oss och jag vågar inte ta några beslut. Jag är livrädd att jag ska ångra mig resten av mitt liv med tanke på att de var en bra kille och jag lät känslorna ta över förnuftet?

Har ni någonsin upplevt en så stark attraktion av någon annan att känsla av att inte få vara med den personen är så förödande? Jag har haft en så extremt stark attraktion till en annan och denna attraktion tar helt över från mitt förnuft. Jag känner mig så olevande om jag inte får leva ut denna attraktion, vilket var anledningen att jag till sist var tvungen att agera på den. Jag ångrar mig inte efteråt för det gick nästan inte att stå emot denna starka känsla, då jag nästan började känna en depression av tanken på att inte få göra de. Min sambo vet dock inte om detta och jag vill inte såra han i onödan genom att säga de nu när jag kanske kommer att lämna han. Vet såklart hur fel detta är.

Nu är jag såklart rädd att jag kommer uppleva detta fler gånger. Är detta ett tydligt tecken på att man bör lämna? När attraktionen och spänningen för ens nuvarande kille har försvunnit, tror ni de går att bygga upp detta igen?

Även om jag gör slut med min nuvarande kille, kommer jag få samma behov hos min nästa? Jag tänker att de kanske är min personlighet som gör att jag tröttnar och därför behöver jag ändra på mig själv istället för att byta partner?

Någon som upplevt liknande i sitt förhållande och kan dela med sig av tankar?

Älskar du fortfarande är det bra. Folk måste förstå att fjärilar i magen har man inte hela livet utan det övergår till något starkare sen.

Jag är en sån som ledsnar på min partner, får starka attraktioner ibland som du beskriver det, vill ena stunden skaffa barn och andra absolut inte. Jag har lärt mig att jag fungerar så och agerar inte på mina känslor idag ifall det gäller dessa områden. Jag kan tyvärr inte svara på vad jag vill mest då jag upplever känslorna hyfsat lika. Men jag får bestämma mig i tanken vad jag vill och därefter agerar jag endast på de känslor som håller mig till det jag bestämt.

Jag har med andra ord ofta varit otrogen i mina tidigare relationer samt varit väldigt impulsiv. Jag gör dock ingenting idag eller sista åren som skulle skada mig själv eller min relation.

Idag är jag gift med en man jag levt med i 9 år. Det var väldigt kaosartat första två åren. Men jag gick i behandling under andra året och fick bra resultat.

Grejen idag är att jag upptäckt att jag kan använda mina "störningar" till något positivt. Lika många gånger som jag blivit less på min man, har jag också blivit kär i honom på nytt. Jag har dock aldrig tappat attraktionen till min man då jag tycker han är så jäkla snygg :) jag känner mig stundvis som nyförälskad igen trots att det gått 9 år. Och under de stunder jag snarlikt "avskyr" honom för hans dåliga sidor så fokuserar jag på mina hobbys och vardagen istället. På så sätt agerar jag inte ut alla känslor åt alla håll och skapar kaos. Jag vill ju inte göra något som skadar mig.

Det finns ju ingen som kan svara på vad du känner för din kille. Och oavsett går ju ingen runt och är kär hela tiden. Man är sur och less ibland och kanske stundvis känner att man vill separera. Jag är inte för otrohet men i ditt fall (om du bestämmer dig för att leva med honom) så hade jag nog inte berättat det vid det här laget och sen aldrig gjort om det. Jag själv har alltid berättat mina snedsteg genom livet just för att jag vill att min partner ska kunna välja hur han vill ha sitt liv. Men jag vet också att det enda jag önskat mig av personer som skadat mig är att de ska sluta skada mig. Det bästa förlåtet är att förändra sig - för mig, oavsett om man berättar eller inte.

Du kanske skulle ta hjälp av en psykolog och utreda om du möjligtvis behöver jobba med något hos dig själv? Bara du vet ju om hur ditt liv sett ut, om dina känslor svänger i mycket, inte bara i relationer osv.