Älskar min partner men är inte kär längre
Jag är en sån som ledsnar på min partner, får starka attraktioner ibland som du beskriver det, vill ena stunden skaffa barn och andra absolut inte. Jag har lärt mig att jag fungerar så och agerar inte på mina känslor idag ifall det gäller dessa områden. Jag kan tyvärr inte svara på vad jag vill mest då jag upplever känslorna hyfsat lika. Men jag får bestämma mig i tanken vad jag vill och därefter agerar jag endast på de känslor som håller mig till det jag bestämt.
Jag har med andra ord ofta varit otrogen i mina tidigare relationer samt varit väldigt impulsiv. Jag gör dock ingenting idag eller sista åren som skulle skada mig själv eller min relation.
Idag är jag gift med en man jag levt med i 9 år. Det var väldigt kaosartat första två åren. Men jag gick i behandling under andra året och fick bra resultat.
Grejen idag är att jag upptäckt att jag kan använda mina "störningar" till något positivt. Lika många gånger som jag blivit less på min man, har jag också blivit kär i honom på nytt. Jag har dock aldrig tappat attraktionen till min man då jag tycker han är så jäkla snygg :) jag känner mig stundvis som nyförälskad igen trots att det gått 9 år. Och under de stunder jag snarlikt "avskyr" honom för hans dåliga sidor så fokuserar jag på mina hobbys och vardagen istället. På så sätt agerar jag inte ut alla känslor åt alla håll och skapar kaos. Jag vill ju inte göra något som skadar mig.
Det finns ju ingen som kan svara på vad du känner för din kille. Och oavsett går ju ingen runt och är kär hela tiden. Man är sur och less ibland och kanske stundvis känner att man vill separera. Jag är inte för otrohet men i ditt fall (om du bestämmer dig för att leva med honom) så hade jag nog inte berättat det vid det här laget och sen aldrig gjort om det. Jag själv har alltid berättat mina snedsteg genom livet just för att jag vill att min partner ska kunna välja hur han vill ha sitt liv. Men jag vet också att det enda jag önskat mig av personer som skadat mig är att de ska sluta skada mig. Det bästa förlåtet är att förändra sig - för mig, oavsett om man berättar eller inte.
Du kanske skulle ta hjälp av en psykolog och utreda om du möjligtvis behöver jobba med något hos dig själv? Bara du vet ju om hur ditt liv sett ut, om dina känslor svänger i mycket, inte bara i relationer osv.
Alla som är otrogna vet att de gör fel, alla vet oxå vilka konsekvenser det kan få. Men så länge ingen får reda på det så är det ändå ett godtagbart alternativ som ofta är lättare än att jobba med sig själv. Och då risken oxå stor att man tar det lättaste alternativet.
Så när du skriver "om du bestämt dig för leva med honom så hade jag nog inte berättat och sen aldrig gjort om det"... så är ju det där med "inte göra om det" ett ganska stor väldigt osäkert kort för det är nog betydligt lättare att göra om det om allt som är i vägen är ens eget väldigt subjektiva och ofta rymliga samvete än om din partner ställer ett ultimatum.
Sen är det klart att det alltid är bekvämast för en själv att slippa undan med sitt agerande utan konsekvenser, men den enklaste vägen är inte alltid den bästa vägen.