• Anonym (ledse­n)
    Fri 14 Jan 2022 10:26
    9253 visningar
    74 svar
    74
    9253

    Min särbo irriterar sig på allt med mig!

    Vi var sambos i många år men är nu särbos. Jag har varit otrogen och ilojal. jag är även ganska egoistisk och narcissistiskt lagd har jag insett.

    Sedan jag flyttade ifrån min sambo så har hans irritation på småsaker bara ökat. Om jag svarar på ett sätt som känns egoistiskt, om jag säger något som han tycker känns fel, så blir han galen och irriterad och vi börjar bråka.

    Jag har sagt att jag ska göra allt i min makt för att jobba med min egoism, försöka ge honom tillit genom att inte adda nya vänner på insta eller fb eller ens skriva med någon av motsatt kön. Jag kämpar hela tiden, men han hittar alltid fel känns det som.

    Finns där någonting man kan göra när det gått såhär långt? Jag tror att det är för infekterat efter allt som hänt, alla bråk etc. Han hade behövt läka först.

    Jag kan inte bli eller omvandlas till en helt annan personlighet, även om jag försöker.

  • Svar på tråden Min särbo irriterar sig på allt med mig!
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Wed 19 Jan 2022 08:59
    #8

    Jag tycker synd om oss båda. Vi väntar bara på att den andre ska ta initiativet och göra slut, men ingen av oss vågar. Vi är så nere i botten att det finns kanske 1% kvar, iallafall ifrån hans sida. Han tror att jag ska bli en annan människa som jag inte är. Vi har olika värderingar på vad som är viktigt i livet. Han tycker att familjen, dvs hans barn även när de är vuxna och utflugna alltid är viktigast. Jag tycker att när barnen är utflugna så är min man det viktigaste och då vill jag göra saker och planera livet med honom, som tex flytta utomlands. Han vill aldrig klippa navelsträngen med sina barn känns det som, och då bråkar vi om det och han kallar mig ego och barn.

    Har kommit fram till att jag kanske är ett ego på många sätt, men främst är det HAN som ser mig som sådan, eftersom jag inte vill samma saker som han och inte har samma värderingar. Han vill göra om mig och jag vill göra om honom. Det fungerar inte och vi kan inte bli andra människor än de vi är.

    Jag klarar inte att avsluta och inte han heller, så jag antar att det bara få rinna ut i sanden helt enkelt.

  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Wed 19 Jan 2022 15:36
    #22
    Anonym (Dumpa) skrev 2022-01-19 10:46:58 följande:
    Det låter som att ni inte passar ihop? Är du barnlös? Barn går alltid före. Alltid. 
    Jag har barn, men vuxet barn. När det gäller på liv och död så går barn före. Men när det gäller vem man ska bo med och vem man ska anpassa sig till så är det ju partnern. Barn över 18 år har ju oftast ett eget liv och är inte intresserade av sina föräldrar. De vill bara att föräldrarna är lyckliga, liksom min dotter. Men hans barn verkar inte vilja att föräldrarna någonsin går vidare med någon partner och då förbjuder de i princip sina föräldrar att vara lyckliga. De vill alltid komma i första hand. De kommer ju på första plats som barn.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Thu 20 Jan 2022 08:36
    #33

    Vi har båda gjort fel.

    Jag var otrogen mot honom först året då jag bodde utomlands och jag har inte varit någon bra partner ifrån början. Han gjorde fel som fysiskt och psykiskt misshandlat mig och styrt och ställt.

    Problemet för båda är att ingen av oss vågar göra slut och båda har skräck för separationer. Därför tror jag att vi fortfarande står där vi står. Det är sjukligt destruktivt.

    Mitt barn är väldigt vuxet och hans barn är vuxet. Jag förstår inte daltandet med vuxna barn, att man måste umgås med en 19 åring som om den vore 10 år. Att den vuxna personen skall styra och ställa i sina föräldrars förhållande och hus är ännu mer galet i min värld. Däremot är barnen det käraste man har i livet. Det betyder dock inte att de ska bestämma över ens liv när de blivit vuxna.

  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Thu 20 Jan 2022 12:49
    #38
    Ess skrev 2022-01-20 10:54:05 följande:
    Det är ju det han gjort, låtit de vuxna barnens vilja styra. Har dottern gnällt, har han hoppat. Det funkar inte att leva i en relation då.
    Jag kan förstå att man inte vill flytta utomlands om ens barn bor i Sverige, men jag förstår inte att man inte vill göra saker med sin partner för att de vuxna barnen är avundsjuka och missunnsamma.
    Jag förstår inte heller varför ts inte dumpat skithögen för länge sedan.
    Jag kan ärligt talat inte svara på den frågan. Jag vet att jag i slutänden hade mått bättre av att slippa honom och hans barn, men tror att det är det dåliga samvetet som gnager att jag gjorde fel ifrån början och vill rätta till det. 

    Vi träffas tex varannan helg numera, pga dottern vägrar se mig i huset när hon är där. Så jag har fått acceptera detta och han låter sig styras av en 19 åring. Igår säger han att han bestämt med dottern även på vår barnfria och enda helg att de ska kolla en match och att han är iväg med dottern mellan 17.30-21.30. Jag frågade varför han inte kan gå med henne på barnveckan och gå med mig nu på lördagen när vi äntligen ses.

    Då blir han galen och säger att jag vill förstöra med hans barn, att han redan förstört och nedprioriterat dem under alla år med mig och att nu borde jag vara lite snäll och låta barnen få lite prioritering. Detta är absurt. Dottern är 19 år gammal och kräver att pappan umgås med henne på den enda lördagen som vi har tillsammans. Annars blir hon sur och besviken på honom, säger hon eftersom hon känt att han prioriterat mig innan. Likaså med resor. Han vågar inte boka en resa eller ta in på spa eller hotell med mig för då känner hon att han är med mig och prioriterar mig före än att resa med henne.

    Jag håller på att bli helt galen. känner att jag inte får någon som helst uppmärksamhet längre, utan det är barn barn och barn, trots att barnet är vuxet och borde ha ett eget liv.

    Förstår ni detta? Är det jag som överdriver här?
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Thu 20 Jan 2022 15:06
    #40
    Anonym (Anonym) skrev 2022-01-20 14:10:16 följande:

    Vi har ju redan sagt att du bör ta tag i din separationsångest och göra slut.
    Vad är syftet med att söka medömkan här?
    Ta tag i ditt liv istället, det måste vi alla göra.


    Eller så kanske du inte ska ha som heltidssysselsättning att läsa allas trådar och lägga märke och fokusera på andra människor. Svara helt enkelt inte om du inte känner för det, och framförallt....läs inte om du tycker att det är något som stör dig. Jag skriver på forum hur mycket jag vill. Man kan läsa eller inte läsa, svara eller inte svara. Du behöver helt enkelt inte lägga din energi på att ens svara här. Har inget behov av dina svar. Fortsätt läs vidare alla trådar istället eftersom du inte verkar ha något eget lliv.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Fri 21 Jan 2022 11:46
    #45
    Xenia skrev 2022-01-20 17:17:11 följande:
    Nej, du överdriver inte men det här är ju inget nytt. Att ni har separerat gör att dottern och du slipper att träffas. Inget annat har förändrats. Han uppskattar dig inte mera och förstår dig inte bättre.

    I själva verket har han fördelen av att ha att allt uppslukande intresse att ägna sig åt, medan du får sitta och tråna när han ägnar sig åt dottern.

    Du borde skaffa ett eget intresse som du ibland prioriterar före honom. Skulle du kunna tänka dig att resa bort med en väninna den helg du skulle varit med honom? Eller ägna dig åt dina egna vuxna barn? Tror inte det.

    Du kommer aldrig att bli nr 1 för honom. Lev med det eller gör slut.
    Jag väntar inte på att han ska vilja träffa mig. Jag har massa med aktiviteter och trivs alldeles för bra själv i min lägenhet, med träning, vänner och mitt eget liv. Dock så ser jag framemot vår gemensamma helg varannan vecka och det trodde jag att han också gjorde, eftersom HAN är den som mest tjatar om att ses ofta. Därför blev jag så besviken när han bestämmer med dottern en lördag kväll. Han dras ständigt av dåligt samvete för dessa vuxna barn och jag lider på ett sätt med honom. Skilsmässan för över 10 år sedan har tydligen gjort honom och barnen helt skadade, trots att den inte ens vara dramatisk. 

    Han var singel och blandade inte in någon kvinna de första 3 åren efter skilsmässan och dedikerade sig själv helt åt dessa barn. Även när han sedan började träffa kvinnor så släppte han inte in dem i livet, vilket han gjorde med mig. Detta gjorde att barnen kände sig trygga med honom. När så jag kom in i livet så vändes deras trygghet upp och ner, trots att båda föräldrarna varit ensamma med dem i 5 år när vi träffades. 

    Känner att barn nuförtiden har 0 tolerans och kräver så fruktansvärt mycket av sina föräldrar. Mamman har än idag inte vågat träffa en man och gått vidare och pappan måste ha dåligt samvete för att han haft mig. Det är onormalt när barnen är vuxna att skylla över allt på sin pappa. Att de har ont i magen, att de har ätstörningar, att de känner sig oälskade bla bla....

    Jag kommer att säga till honom idag att han bör ägan 100% på sina barn nu, så att han slipper detta ständiga dåliga samvete som dottern för över på honom dagligen där hon säger att hon känner sig bortprioriterad och blir sjuk av det...som 19 åring...trots att jag inte bor där längre och hon har pappan helt för  sig själv! Men hon vill även ha vår enda lediga helg, så att hon ska känna sig prioriterad 100%!! Det är sjukt i min värld!

    Jag kommer att ta ett steg tillbaka och säga att han kan återkomma när han klippt navelsträngen med sin vuxna dotter och har tid och lust att fokusera på en kvinna istället. Det blir kanske inte med mig, men åtminstone så släpper jag taget och han slipper må dåligt hela tiden och slitas mellan barnen och kärleken.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Fri 21 Jan 2022 13:22
    #48
    Anonym (torr) skrev 2022-01-21 13:05:59 följande:
    Man kan också se det som att med vuxna barn så är barnen och föräldrarna som vilka vänner som helst. Alltså man träffar och umgås med dem för att man vill och när och på vilket sätt man vill. Han planerar alltså in en träff med sitt barn precis som han skulle ha kunnat planera in en träff med en kompis, sin bror eller en AW med några arbetskamrater.

    Sen råkar detta krocka med ett tillfälle där du förväntat dig att ni ska ses, men även han har väl ett eget liv med relationer med människor utöver bara dig?

    Jag tycker från dina inlägg att det är du som verkar ha alla dessa problem med klängighet som du anklagar hans dotter för. Du verkar inte kunna vara vuxen och ha ditt eget liv utan sitter och väntar på att han ska vara med dig för att du ska leva upp och sen när han även vill göra annat så blir du helt tillintetgjord och klarar inte av tillvaron. ag skulle ha oerhört svårt för att ha en partner som du i mitt liv, då skulle jag hellre vara singel.

    Och varför innebar ditt inträde i hans liv att barnens trygghet vändes upp och ner? Det låter inte det minsta sunt att ett nytt förhållande ska beröva barnen deras trygghet tycker jag. 

    Du gör nog klokt i att leva för dig själv ett tag. Kanske terapi också så att du klarar att leva på egna ben och inte går in i ett sånt beroende i relationen som du beskriver. 
    Du verkar inte ha läst att det är han som tills nu alltid tjatat på att jag inte har tid att ses och han vill träffas även på barnhelgen men i min lägenhet. Snarare är det jag som har mer att göra och måste hålla tillbaka. Tills denna helgen, då jag för första gången tyckte att det kändes fel. Detta som HAN anklagat mig för i över 5 år att jag väljer min mamma, bror eller vänner före honom, har han för första gången fått känna på själv. Jag tycker att det är skillnad om man faktiskt bestämt att träffas på barnfri vecka och aldrig på den andra veckan....att man då följer detta. Men som jag känner detta barn sedan många år så gör hon allt för att testa pappans uppmärksamhet. Hon har tom erkänt det för både mig och pappan, så jag hittar inte på. Hon har känt sig åsidosatt och vill känna sig prioriterad. Iom detta så har jag tagit ett steg tillbaka och vill ge henne egentid med pappan hela veckan, utan att jag ska störa. Då hade man hoppats på att hon kunde ge mig 2 helger i månaden. Nej, det är hon som klänger och inte jag! Hon har inget intresse av vare sig pojkvän eller vänner eller aktiviteter och har aldrig haft trots sin höga ålder. Det är ju därför hon går till psykolog sedan flera år och har ätstörningar etc.

    Jag går också i terapi, men av andra anledningar. Har redan erkänt att jag är en egoist. Det är även han, som tvingar in mig med sina barn, trots att han ser att det inte fungerar mellan oss.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Fri 21 Jan 2022 14:36
    #50
    Anonym (torr) skrev 2022-01-21 13:45:21 följande:
    vad är problemet då? Att han en gång planerar in nåt annat just när du förväntat dig att ni ska ses? Och du faller ihop som nåt slags korthus över det, trots att du ju själv prioriterar fler relationer än bara han. 

    Ni låter båda två helt osunda, klängiga och omogna. Dottern har ju uppenbarligen svårt med livet, men du låter ju precis som hon, du verkar inte heller klara av tillvaron särskilt bra.

    Du agerar ju precis som du anklagar dottern för genom att testa hans uppmärksamhet på precis samma sätt. Det är säkert därför som dottern skaver så hos dig, för du vet innerst inne att du känner och agerar precis som en 19-åring med sociala svårigheter och klänger fast vid den här mannen och ställer till med liv om du inte får hans fulla uppmärksamhet. Och det svider väl att du inte klarar att bete dig mognare än så. Du är väl vuxen?
    Ja, kanske det är så. Men klängde mig iallafall inte fast vid min pappa när jag var 19 år eller ens nu trots att jag beter mig som en 19 åring, och borde ha ett eget liv med egna vänner och pojkvän. I min värld låter det osunt. Alla får tycka olika. Jag är omogen, egoist etc. Men det gör inte denna 19 åring till en mer normal person.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Mon 31 Jan 2022 14:31
    #56
    Anonym (Lisa) skrev 2022-01-31 14:14:46 följande:

    Är du verkligen narcissist? 
    För en narcissist, som din partner verkar vara, får oftast den andra att tro att det är hen som är narcissisten. 

    Narcissisten erkänner aldrig att hen gjort fel. Har därför svårt att tro att du är det!
    Narcissisten anklagar också alltid sin partner för att vara narcissist, egoist och allt möjligt som hen själv faktiskt är. 


    Precis!! Jag har aldrig sagt att jag är narcissist, utan det är vad andra har skrivit här. Min partner är narcissist, eftersom han skyller över alla fel på mig och inget är hans fel, han är snyggast, bäst och vackras. Och hans avkomma är perfekt, medan allt mitt är skit. Han har rätt i allt och jag har fel i allt. Jag måste ändra mig eftersom jag är sjuk, egoist, barn och mytoman, medan han är den vuxne, snälle och omtänksamme mannen. Han ser absolut inga fel på sig själv. Det gör jag!

    Skillnaden är att jag pratar med psykolog sedan länge som säger att jag har en borderline personlighet, men att jag verkligen ändrat mig på många plan och att mitt problem är relationen mellan honom och mig. Alla säger att vi borde gå i parterapi, men han vill inte om jag vill prata om saker som inte han tycker att jag ska berätta för psykologen. Haha!! Det är så patetiskt! Han vill ha medhåll ifrån alla att han är bra och jag är dålig. Och alla som säger emot bryter han med direkt. Så väldigt svårt då att vara psykolog och försöka hjälpa en sådan person.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Mon 31 Jan 2022 14:48
    #58
    Xenia skrev 2022-01-21 13:17:29 följande:

    Vanliga barn kräver inte så mycket av sina föräldrar. Det låter som om både mamman och pappan förtärs av skuldkänslor och inte vågar ha något eget liv.

    Mycket osunt och flickan tycks inte heller klara av att skaffa sig ett eget liv. I den åldern brukar tonåringar helst vilja umgås med sina vänner och pojk/flickvänner.

    Dottern verkar fungera som en "mini-wife".

    Men det går inte att bota den som inte vill botas (pappan/särbon) i detta fall.


    Detta var så mitt i prick! 
    Hans barn är dessvärre inga vanliga barn. De har aldrig sovit utanför hemmet i sina liv, utan bara hos mamman eller pappan. Inte ens övernattat hos sin mormor eller någon kompis. De vill aldrig träffa eller ta hem några kompisar, inga pojk-eller flickvänner. De har inga direkta hobbies. Deras enda intresse verkar vara kylskåpet och att "hänga" hemma och chilla. De vill inte plugga vidare efter gymnasiet och den andre kommer inte ens in på gymnasiet pga inget intresse av skolan. De har båda diagnoser och tycker ständigt synd om sig själva.

    Men att blanda sig i föräldrarnas partners, är det enda som verkar viktigt i barnens liv. Föräldrarna har inte förstått att de har misslyckats med något här. Att undvika partners i över 10 år pga att barnen inte ska bli arga och ledsna är inte sunt. När så den ene träffar en partner så ska han stenas och barnen hotar med än det ena än det andra. Då bombar de pappan med hur duktig mamman är som inte haft någon partner på 10 år, och att pappan minsann borde vara som hon och inte bo med någon kvinna, utan prioritera barnen. Hur länge ska detta fortgå undrar jag? Det har hållit på i 10 år redan med alla hot. Ska de fortsätta upp till 30 års åldern?
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Mon 31 Jan 2022 14:57
    #60
    Anonym (Släpp honom) skrev 2022-01-31 14:51:21 följande:

    Varför vill du så gärna hålla fast vid någon som inte vill samma sak av en relation som dig? Ni har inga gemensamma barn, bor inte ens ihop längre, det finns liksom ingen parameter som kräver att man ska kämpa så mycket.


    Och du har skrivit massa som är negativt om honom, kan du inte försöka ta in det själv och fokusera på att gå vidare och hitta någon som du passar bättre med?


    Om jag bara visste svaret på detta! Jag antar att det är rädslan (min borderline) för separationer. Att jag alltid saknar det fina när det väl är slut. Att jag har svårt för att sluta tänka på honom och får ångest av att tänka på honom med en annan kvinna. Vet inte hur man gör för att bara släppa taget på ett vuxet och enkelt sätt?! Jag är helt enkelt galet dålig på det.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Mon 31 Jan 2022 16:16
    #63
    Anonym (Here we go again) skrev 2022-01-31 15:00:52 följande:
    Vad säger din psykolog?
    Min psykolog säger att han behandlar mig respektlöst genom att dagligen kalla mig ego, barn och mytoman och att jag är sjuk. Hon tycker att jag senaste tiden anstränger mig med att visa att jag prioriterar honom och inte är ett ego. Jag försöker mötas och göra det bästa möjliga. Jag gör fortfarande en massa fel, men så som han inte är medgörlig är inte Ok tycker min psykolog. Han kör psykisk misshandel.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Mon 31 Jan 2022 16:34
    #65
    Anonym (Släpp honom) skrev 2022-01-31 15:09:42 följande:

    Skriv ner en lista med för och nackdelar och var ärlig mot dig själv. Från det som framgått ur dina trådar på familjeliv borde ju den ena kolumnen helt klart bli längre än den andra. Man ska må mycket mer bra än dåligt i ett förhållande, det räcker inte att det är bra ibland. Kan lova dig att man mår bättre som singel än i ett destruktivt förhållande, vilket ni två verkar ha. 
    Skriv sedan upp en lista på hur du vill att det ska vara (tänk bort honom ur ekvationen, utan tänk på hur ett bra förhållande för dig ser ut). Fokusera på detta, så kommer det nog bli lättare och lättare att distansera sig från det andra.


    Det spelar ingen roll vem som har rätt eller fel här, det spelar ingen roll om han eller du är den som behöver ändras. Du mår uppenbarligen väldigt dåligt i den här relationen och han kan eller vill inte möta dig i någonting som ni båda kan trivas i. 


    Jag gillar bara vissa bitar med honom. Men många som inte är som jag vill ha det.

    Han vill ha familjeliv även när barnen flyttat hemifrån. Hans dröm är att bo typ grannar och alltid träffa dem. Han vill aldrig klippa navelsträngen.

    Jag vill ha bra kontakt med barn och träffas, men ha ett eget liv med min älskade. Att vi kan planera saker tillsammans, som att bosätta oss utomlands och ett liv där UTAN barn. Så fort han planerar utlandet så inkluderar han sina barn, som att de ska ha egna rum och kunna bo med oss även när de är vuxna.

    Jag vill ha mer romantik och att vi gör saker på tu man hand, som att resa vi två och laga goda middagar och dricka lite vin och mysa. Han ser mer framemot att vi bara hänger i soffan och tar det lugnt och att barnen är någonstans i närheten. Han tycker matlagning är jobbigt, att dricka är tråkigt. Att hitta på saker tillsammans är också överreklamerat. Detta är också anledningen till att hans äktenskap tog slut, så han borde ha lärt sig.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Fri 11 Feb 2022 08:34
    #68

    Sedan jag flyttade ut i november efter många års samboskap, så blev vårt förhållande bara ännu sämre....även om jag slapp att träffa hans barn, som avskyr mig. Tror att det handlar om att han såg det som ett misslyckande att vi går ifrån sambo till särbo. Han avskyr att vara i min lägenhet och så fort han kom in i den så fick han ångest över att allt var som i början när vi träffades; dvs att han inte kan lita på mig och är ständigt orolig för vad jag gör när jag inte är med honom. 

    Samma sak för min del, när jag kom till huset varannan helg när barnen inte är där, så kändes det som att allt som är mitt, gemensamma foton, min tandborste och tillhörigheter är borta. Dottern har utrotat mig på nåt sätt. 

    Och sist men inte minst för hans del, att jag och hans dotter inte fungerar ihop. Jag kan inte släppa att hon är 19 år och vägrar släppa taget om sin pappa, hon vill vara drottningen av huset ENSAM utan någon annan kvinna. Därför kändes det alltid som att vi var i ett triangeldrama. Två kvinnor som slåss om samma man. Hon tog mina trosor, kläder, kopierade min stil. Jag blev alltid irriterad. På ett sätt ser hon upp till mig, men på ett annat sätt så avskyr hon mig och vill inte ha mig i huset.

    Hursomhelst så var droppen nådd nu för en vecka sedan när jag kom till huset och allt som är mitt var undanstoppad (jag vet att det är dottern). Jag fick panik och började skrika saker om att vi inte var två i detta förhållandet, utan tre. Att hon bestämmer om jag får eller inte får vara i huset. Han är en sån toffel som tillåter detta. Men han har sina skäl, eftersom han känner att han har försummat sina barn.

    Jag lämnade huset efter 30 minuter och satte mig i en taxi till min lägenhet. Jag blockade honom överallt denna gången eftersom jag var så innerligt trött på allting. Han hittade ändå ett sätt att skriva till mig att han alltid känt på sig att jag har träffat en annan man samtidigt. Jag blockade honom även där. Han ringde ändå med hemligt nummer mitt i natten, men jag svarade ej.

    Såklart så ångrade jag mig efter 2 dagar och blockade upp honom och skrev att jag inte alls träffar eller har kontakt med någon annan man. Han öppnade inte ens meddelandet. Jag bad därefter vår gemensamma vän kontakt honom och prata med honom. Då sa han att han älskar mig men att allt det andra med barnen och tilliten inte fungerar. Jag bad om ett värdigt avslut efter 5,5 år tillsammans, dvs att vi kan prata och ta ett beslut tillsammans. Han vill inte det, utan sa till vår vän att jag inte ska "få det" ifrån honom. Han vet hur dåligt jag mår och han tycker att jag förtjänar ovissheten som jag hatar. Han tycker att jag själv ska ta beslutet, men samtidigt så sa min vän att det verkligen känns som att han inte vill längre nu. Att det är över!! Han kommer aldrig att läsa mitt senaste meddelande!

    En sten föll ifrån mitt hjärta och sedan i förrgår har jag äntligen kunnat börja sova igen och ser lite ljust på framtiden. Jag får äntligen prata med vem jag vill, umgås med vem jag vill, prata högt och skratta högt om jag vill, resa utomlands om jag vill, komma och gå hur jag vill. Vara den jag verkligen är!! Jag känner mig fri!!

    Jag vet att det kommer att gå upp och ner, och att det kanske känns sämre vissa dagar. Men det kan inte bli värre än vad det var då jag blev utkastad och fick flytta alla mina saker till en annan stad och lägenhet. Det var fruktansvärt. Nu har jag redan mitt eget och det känns inte lika jobbigt. Jag är glad att han tog beslutet för då behöver inte jag göra det.

  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Fri 11 Feb 2022 09:52
    #73

    Det har varit otroligt svårt för oss BÅDA att bryta oss loss ifrån detta förhållande! Men nu är det gjort.

    Nu känner jag ett ljus, att få ett liv som jag förtjänar UTAN andras barn och med någon som är mer äventyrslysten och vill hitta på saker. Inte en familjemänniska som bara ser glädjen i att ha sina vuxna barn i närheten och ligga i soffan och kolla TV hela dagarna. 

    Jag är en levnadsglad kvinna med massor av ideer och galenskaper i mig. Jag måste hitta någon som gillar mig som den jag är och slutar trycka ner mig för att jag är som jag är. Någon som ser upp till mig.

    Jag lever redan så som du skriver sedan förra helgen då vi bröt helt. Jag träffar vilken väninna jag vill, jag tar 1 eller 2 glas vin utan att ha dåligt samvete att bli kallad alkis. Jag ska ut med väninnor ikväll och göra precis vad jag vill. Jag ska åka utomlands i mars med en väninna för att JAG vill. Och inte vänta in honom att han ska vilja åka med och OM han eventuellt vill åka med så får han dåligt samvete för sina vuxna barn som isåfall blir hämndlystna och säger att han prioriterar att resa med mig och inte dem!!

    Samtidigt så får han vara med sina barn 24/7 utan att må dåligt och känna oro i kroppen, han får resa med dem och göra allt med dem. Önskar honom bara lycka. Vi passade inte ihop så som vi inbillade oss. 

    Vill bara skriva av mig här. Ni behöver inte svara och skriva något som inte hjälper mig. Jag tänker inte blocka honom, eftersom jag tycker det är barnsligt och då vi ändå har väldigt många gemensamma vänner så kommer de ändå berätta allt för mig. Jag måste ta mig vidare som en vuxen människa och acceptera att han existerar, men välja bort honom.

    Vi bor inte ens i samma stad, utan 25 km ifrån varandra, så jag behöver aldrig stöta på honom.

Svar på tråden Min särbo irriterar sig på allt med mig!