Min särbo irriterar sig på allt med mig!

Vi var sambos i många år men är nu särbos. Jag har varit otrogen och ilojal. jag är även ganska egoistisk och narcissistiskt lagd har jag insett.

Sedan jag flyttade ifrån min sambo så har hans irritation på småsaker bara ökat. Om jag svarar på ett sätt som känns egoistiskt, om jag säger något som han tycker känns fel, så blir han galen och irriterad och vi börjar bråka.

Jag har sagt att jag ska göra allt i min makt för att jobba med min egoism, försöka ge honom tillit genom att inte adda nya vänner på insta eller fb eller ens skriva med någon av motsatt kön. Jag kämpar hela tiden, men han hittar alltid fel känns det som.

Finns där någonting man kan göra när det gått såhär långt? Jag tror att det är för infekterat efter allt som hänt, alla bråk etc. Han hade behövt läka först.

Jag kan inte bli eller omvandlas till en helt annan personlighet, även om jag försöker.

Du säger egentligen:
"Jag är narcissist, egoist och opålitlig och min särbo irriterar sig på mig".

Inte så konstigt. 

Ja, du har i alla fall självinsikt och det är en bra början. Mitt tips är att gå till en parterapeut där ni kan få nya perspektiv och tips om ni båda vill jobba på relationen. 

En nyfiken fråga. Hur kan du veta vem TS är och att det rör sig om samma TS?

Jag försöker förstå. Jag har missat nåt för jag ser inte var hon gör det i den här tråden. Kan du berätta vad det är hon säger som bekräftar det?

Står vart? 
Han kom uppenbarligen inte över det. Varför ska otrohet alltid rättfärdigas?

Jag får inget svar på vart det står i tråden?
Kanske borde stå i trådstarten?

Jo otrohet rättfärdigas alltid, aldrig misshandel. 

Ts kanske borde göra slut i stället för att söka medömkan här.

Kontrollerade? Ts har ju missbrukat hans förtroende  genom otrohet och olämpliga (?) kontakter. Han undrar väl om han kan lita på henne.  Jä-la daltande jämt med otrogna människor.  sjukt.

Min psykolog säger att han behandlar mig respektlöst genom att dagligen kalla mig ego, barn och mytoman och att jag är sjuk. Hon tycker att jag senaste tiden anstränger mig med att visa att jag prioriterar honom och inte är ett ego. Jag försöker mötas och göra det bästa möjliga. Jag gör fortfarande en massa fel, men så som han inte är medgörlig är inte Ok tycker min psykolog. Han kör psykisk misshandel.

Sedan jag flyttade ut i november efter många års samboskap, så blev vårt förhållande bara ännu sämre....även om jag slapp att träffa hans barn, som avskyr mig. Tror att det handlar om att han såg det som ett misslyckande att vi går ifrån sambo till särbo. Han avskyr att vara i min lägenhet och så fort han kom in i den så fick han ångest över att allt var som i början när vi träffades; dvs att han inte kan lita på mig och är ständigt orolig för vad jag gör när jag inte är med honom. 

Samma sak för min del, när jag kom till huset varannan helg när barnen inte är där, så kändes det som att allt som är mitt, gemensamma foton, min tandborste och tillhörigheter är borta. Dottern har utrotat mig på nåt sätt. 

Och sist men inte minst för hans del, att jag och hans dotter inte fungerar ihop. Jag kan inte släppa att hon är 19 år och vägrar släppa taget om sin pappa, hon vill vara drottningen av huset ENSAM utan någon annan kvinna. Därför kändes det alltid som att vi var i ett triangeldrama. Två kvinnor som slåss om samma man. Hon tog mina trosor, kläder, kopierade min stil. Jag blev alltid irriterad. På ett sätt ser hon upp till mig, men på ett annat sätt så avskyr hon mig och vill inte ha mig i huset.

Hursomhelst så var droppen nådd nu för en vecka sedan när jag kom till huset och allt som är mitt var undanstoppad (jag vet att det är dottern). Jag fick panik och började skrika saker om att vi inte var två i detta förhållandet, utan tre. Att hon bestämmer om jag får eller inte får vara i huset. Han är en sån toffel som tillåter detta. Men han har sina skäl, eftersom han känner att han har försummat sina barn.

Jag lämnade huset efter 30 minuter och satte mig i en taxi till min lägenhet. Jag blockade honom överallt denna gången eftersom jag var så innerligt trött på allting. Han hittade ändå ett sätt att skriva till mig att han alltid känt på sig att jag har träffat en annan man samtidigt. Jag blockade honom även där. Han ringde ändå med hemligt nummer mitt i natten, men jag svarade ej.

Såklart så ångrade jag mig efter 2 dagar och blockade upp honom och skrev att jag inte alls träffar eller har kontakt med någon annan man. Han öppnade inte ens meddelandet. Jag bad därefter vår gemensamma vän kontakt honom och prata med honom. Då sa han att han älskar mig men att allt det andra med barnen och tilliten inte fungerar. Jag bad om ett värdigt avslut efter 5,5 år tillsammans, dvs att vi kan prata och ta ett beslut tillsammans. Han vill inte det, utan sa till vår vän att jag inte ska "få det" ifrån honom. Han vet hur dåligt jag mår och han tycker att jag förtjänar ovissheten som jag hatar. Han tycker att jag själv ska ta beslutet, men samtidigt så sa min vän att det verkligen känns som att han inte vill längre nu. Att det är över!! Han kommer aldrig att läsa mitt senaste meddelande!

En sten föll ifrån mitt hjärta och sedan i förrgår har jag äntligen kunnat börja sova igen och ser lite ljust på framtiden. Jag får äntligen prata med vem jag vill, umgås med vem jag vill, prata högt och skratta högt om jag vill, resa utomlands om jag vill, komma och gå hur jag vill. Vara den jag verkligen är!! Jag känner mig fri!!

Jag vet att det kommer att gå upp och ner, och att det kanske känns sämre vissa dagar. Men det kan inte bli värre än vad det var då jag blev utkastad och fick flytta alla mina saker till en annan stad och lägenhet. Det var fruktansvärt. Nu har jag redan mitt eget och det känns inte lika jobbigt. Jag är glad att han tog beslutet för då behöver inte jag göra det.