• Anonym (torr)

    Min särbo irriterar sig på allt med mig!

    Anonym (ledsen) skrev 2022-01-21 11:46:32 följande:
    Jag väntar inte på att han ska vilja träffa mig. Jag har massa med aktiviteter och trivs alldeles för bra själv i min lägenhet, med träning, vänner och mitt eget liv. Dock så ser jag framemot vår gemensamma helg varannan vecka och det trodde jag att han också gjorde, eftersom HAN är den som mest tjatar om att ses ofta. Därför blev jag så besviken när han bestämmer med dottern en lördag kväll. Han dras ständigt av dåligt samvete för dessa vuxna barn och jag lider på ett sätt med honom. Skilsmässan för över 10 år sedan har tydligen gjort honom och barnen helt skadade, trots att den inte ens vara dramatisk. 

    Han var singel och blandade inte in någon kvinna de första 3 åren efter skilsmässan och dedikerade sig själv helt åt dessa barn. Även när han sedan började träffa kvinnor så släppte han inte in dem i livet, vilket han gjorde med mig. Detta gjorde att barnen kände sig trygga med honom. När så jag kom in i livet så vändes deras trygghet upp och ner, trots att båda föräldrarna varit ensamma med dem i 5 år när vi träffades. 

    Känner att barn nuförtiden har 0 tolerans och kräver så fruktansvärt mycket av sina föräldrar. Mamman har än idag inte vågat träffa en man och gått vidare och pappan måste ha dåligt samvete för att han haft mig. Det är onormalt när barnen är vuxna att skylla över allt på sin pappa. Att de har ont i magen, att de har ätstörningar, att de känner sig oälskade bla bla....

    Jag kommer att säga till honom idag att han bör ägan 100% på sina barn nu, så att han slipper detta ständiga dåliga samvete som dottern för över på honom dagligen där hon säger att hon känner sig bortprioriterad och blir sjuk av det...som 19 åring...trots att jag inte bor där längre och hon har pappan helt för  sig själv! Men hon vill även ha vår enda lediga helg, så att hon ska känna sig prioriterad 100%!! Det är sjukt i min värld!

    Jag kommer att ta ett steg tillbaka och säga att han kan återkomma när han klippt navelsträngen med sin vuxna dotter och har tid och lust att fokusera på en kvinna istället. Det blir kanske inte med mig, men åtminstone så släpper jag taget och han slipper må dåligt hela tiden och slitas mellan barnen och kärleken.
    Man kan också se det som att med vuxna barn så är barnen och föräldrarna som vilka vänner som helst. Alltså man träffar och umgås med dem för att man vill och när och på vilket sätt man vill. Han planerar alltså in en träff med sitt barn precis som han skulle ha kunnat planera in en träff med en kompis, sin bror eller en AW med några arbetskamrater.

    Sen råkar detta krocka med ett tillfälle där du förväntat dig att ni ska ses, men även han har väl ett eget liv med relationer med människor utöver bara dig?

    Jag tycker från dina inlägg att det är du som verkar ha alla dessa problem med klängighet som du anklagar hans dotter för. Du verkar inte kunna vara vuxen och ha ditt eget liv utan sitter och väntar på att han ska vara med dig för att du ska leva upp och sen när han även vill göra annat så blir du helt tillintetgjord och klarar inte av tillvaron. ag skulle ha oerhört svårt för att ha en partner som du i mitt liv, då skulle jag hellre vara singel.

    Och varför innebar ditt inträde i hans liv att barnens trygghet vändes upp och ner? Det låter inte det minsta sunt att ett nytt förhållande ska beröva barnen deras trygghet tycker jag. 

    Du gör nog klokt i att leva för dig själv ett tag. Kanske terapi också så att du klarar att leva på egna ben och inte går in i ett sånt beroende i relationen som du beskriver. 
  • Anonym (torr)
    Anonym (ledsen) skrev 2022-01-21 13:22:09 följande:
    Du verkar inte ha läst att det är han som tills nu alltid tjatat på att jag inte har tid att ses och han vill träffas även på barnhelgen men i min lägenhet. Snarare är det jag som har mer att göra och måste hålla tillbaka. Tills denna helgen, då jag för första gången tyckte att det kändes fel. Detta som HAN anklagat mig för i över 5 år att jag väljer min mamma, bror eller vänner före honom, har han för första gången fått känna på själv. Jag tycker att det är skillnad om man faktiskt bestämt att träffas på barnfri vecka och aldrig på den andra veckan....att man då följer detta. Men som jag känner detta barn sedan många år så gör hon allt för att testa pappans uppmärksamhet. Hon har tom erkänt det för både mig och pappan, så jag hittar inte på. Hon har känt sig åsidosatt och vill känna sig prioriterad. Iom detta så har jag tagit ett steg tillbaka och vill ge henne egentid med pappan hela veckan, utan att jag ska störa. Då hade man hoppats på att hon kunde ge mig 2 helger i månaden. Nej, det är hon som klänger och inte jag! Hon har inget intresse av vare sig pojkvän eller vänner eller aktiviteter och har aldrig haft trots sin höga ålder. Det är ju därför hon går till psykolog sedan flera år och har ätstörningar etc.

    Jag går också i terapi, men av andra anledningar. Har redan erkänt att jag är en egoist. Det är även han, som tvingar in mig med sina barn, trots att han ser att det inte fungerar mellan oss.
    vad är problemet då? Att han en gång planerar in nåt annat just när du förväntat dig att ni ska ses? Och du faller ihop som nåt slags korthus över det, trots att du ju själv prioriterar fler relationer än bara han. 

    Ni låter båda två helt osunda, klängiga och omogna. Dottern har ju uppenbarligen svårt med livet, men du låter ju precis som hon, du verkar inte heller klara av tillvaron särskilt bra.

    Du agerar ju precis som du anklagar dottern för genom att testa hans uppmärksamhet på precis samma sätt. Det är säkert därför som dottern skaver så hos dig, för du vet innerst inne att du känner och agerar precis som en 19-åring med sociala svårigheter och klänger fast vid den här mannen och ställer till med liv om du inte får hans fulla uppmärksamhet. Och det svider väl att du inte klarar att bete dig mognare än så. Du är väl vuxen?
  • Anonym (torr)
    Anonym (ledsen) skrev 2022-01-21 14:36:02 följande:
    Ja, kanske det är så. Men klängde mig iallafall inte fast vid min pappa när jag var 19 år eller ens nu trots att jag beter mig som en 19 åring, och borde ha ett eget liv med egna vänner och pojkvän. I min värld låter det osunt. Alla får tycka olika. Jag är omogen, egoist etc. Men det gör inte denna 19 åring till en mer normal person.
    Om du fokuserar på dig själv och ditt eget liv så är det nog bättre än att du går runt och är bitter på att en 19-åring har behov av stöd från sin pappa. Du kanske också borde ha ett eget liv istället för att ägna så mycket tid och tankekraft åt den här dottern som också har sitt eget liv att leva. Att den här 19-åringen beter sig konstigt gör det inte heller mer okej att du också beter dig som en omogen barnunge. Jag fattar mer och mer varför den här mannen inte orkar med dig.
Svar på tråden Min särbo irriterar sig på allt med mig!