• Anonym (Förkr­ossas)
    Lör 15 jan 02:10
    911 visningar
    7 svar
    7
    911

    Relation till päron

    Jag är 34år, snart 35 och har allrid haft en trasslig relation till mina föräldrar som varir alkoluster i hela mitt liv. Än idag kan jag gråta o sakna känslan av att inte kunna få ha en bra nära normal relation till mina föräldrar där dem visar känslor o finns där osv.. hur är andra i denna ålder, vad har man för relation till sina päron? Är jag inte vuxen nog att kunna släppa denna känsla.. jag mår dåligt av att aldrig riktigt ha fått kärlek, varma ord, glädje osv av dem i mitt liv. Alkoholen har alltid gått före. Känner mig förvirrad o ensam o ibland tänker jag att jag inte orkar ha kontakt med dem för jag oroar mig bara o samtidigt är jag så himla ledsen att inget nånsin kommer förändras. Min mamma är väldigt narcissistisk o kan inte visa känslor t ex , tönker bara på sig sj o allt man gör/ säger är negativt. Inget man nånsin gjort i hela ens liv känns som de varit bra nog.

Svar på tråden Relation till päron
  • Lör 15 jan 12:27
    #1

    Du kommer alltid hamna på andra plats efter spriten.
    För din egen skull borde du bryta med dina föräldrar och bygga upp ett liv utan dem.

  • Anonym (Jag med)
    Lör 15 jan 12:31
    #2

    Håller med i allt. Jag avskyr min mamma men håller en acceptabel nivå utan kramar och obehag.

    Hon var den nyktra men troligen autistisk förstår jag nu. Pappa söp ihjäl sig vid 65.

    Jag kommer bli lättad när min mamma är borta.

    Kvinna 56

  • Anonym (...)
    Lör 15 jan 13:06
    #3

    Det är jättetråkigt, men du kan aldrig ändra på någon annan, eller det som har varit. Om du mår dåligt av att ha kontakt med dem så är det kanske bättre att bryta med dem, eller åtminstone minimera kontakten, för din egen skull och även säga ifrån när de beter sig illa. Har du sökt hjälp, där du fått prata med någon om allt detta? Om inte, så hade det säkert varit jättebra för att läka dig?

  • Anonym (50-ta­ggare)
    Lör 15 jan 15:49
    #4

    Jag tror att man bär med sig sin uppväxt alltid, vare sig man är 35, 55 eller 85. Den har ju format oss till de vi är. Det låter som att du skulle behöva prata med någon för att bearbeta din uppväxt och kanske också för att få hjälp med vilken framtida relation du ska ha (eller inte ska ha) med dina föräldrar.

  • Anonym (H)
    Lör 15 jan 15:59
    #5

    Det finns organisationer som samlar och stöttar vuxna barn till alkoholister. Känner du till det? Om du googlar Vuxna barn alkoholism, så hittar du dem.

  • Anonym (torns­eglare­)
    Lör 15 jan 17:24
    #6

    Jag bröt med min far vid 25, han var inte ens alkoholist utan bara en galen narcissist. Bara skönt att sätta punkt för det, har aldrig ångrat mig.

    Med min mamma stör jag mig mest på att hon är en så svag person, kan knappt få fram vad hon tycker om man inte frågar tusen gånger och lyssnar vääääldigt noga. Jobbigt, men hon är som hon är och hon är väldigt snäll, så det får väl vara så.

    Tyvärr har jag ingen större respekt eller uppskattning för någon av mina föräldrar. Jag träffar mamma en gång per kvartal kanske. Jag ringer en gång i veckan eller ibland lite oftare. Hon ringer aldrig mig och har i alla år sagt att hon "precis skulle ringa", men hon har ju telefonfobi bla bla. Jag är hennes enda barn och enda nära släkting, så det är knappast så att hon måste ringa en massa andra släktingar jämt.

    Hon har så lite engagemang i mitt liv och sitt enda barnbarn så jag kan säga att det skulle inte påverka så värst mycket om hon inte fanns mer.

    Det känns både sorgligt och som en lättnad, på något vis.

  • Anonym (Jag med)
    Lör 15 jan 17:41
    #7
    Anonym (tornseglare) skrev 2022-01-15 17:24:25 följande:

    Jag bröt med min far vid 25, han var inte ens alkoholist utan bara en galen narcissist. Bara skönt att sätta punkt för det, har aldrig ångrat mig.

    Med min mamma stör jag mig mest på att hon är en så svag person, kan knappt få fram vad hon tycker om man inte frågar tusen gånger och lyssnar vääääldigt noga. Jobbigt, men hon är som hon är och hon är väldigt snäll, så det får väl vara så.

    Tyvärr har jag ingen större respekt eller uppskattning för någon av mina föräldrar. Jag träffar mamma en gång per kvartal kanske. Jag ringer en gång i veckan eller ibland lite oftare. Hon ringer aldrig mig och har i alla år sagt att hon "precis skulle ringa", men hon har ju telefonfobi bla bla. Jag är hennes enda barn och enda nära släkting, så det är knappast så att hon måste ringa en massa andra släktingar jämt.

    Hon har så lite engagemang i mitt liv och sitt enda barnbarn så jag kan säga att det skulle inte påverka så värst mycket om hon inte fanns mer.

    Det känns både sorgligt och som en lättnad, på något vis.


    Har kunnat vara jag som skrev....

    Min mamma har 4 barnbarn via mig och känner de knappt. När hon är död kommer det inte märkas på våra liv..
Svar på tråden Relation till päron
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...