Friger skrev 2022-01-16 11:31:27 följande:
Det var en sådan som var på min unge. En yngre variant. Valde att flytta från området efter några år eftersom det kom allt fler och det blev stökigare.
Har nogsamt flyttat till en plats där det fortfarande är helsvenskt i skolorna. Du stöter inte på den typen av problematik här ännu, tack och lov.
Det är svårt att försvara sig mot kniv och pistol. Har varit i slagsmål en gång där det var en pistol inblandad. Jag anföll innan han fick tag på den. Min smala lycka. Jobbade i ett sådant här utsatt område när jag var yngre.
Vi utmanade ödet en smula, lät sonen gå på ett högstadium i ett område som dels har lite problem, men det var också privatiserat högstadium med NO-profil. Så eleverna var blandade utifrån det- en del från närområdet, en del som valt det p.g.a. profilen.
Eftersom han hade en kompis med sig från förorten som han bott i under sin uppväxt och båda tränade kampsport sen de var små var det ingen som bråkade med dem. Sen lärde han sig lite om det nya Sverige också, kom hem till några som hade lite annorlunda stil och traditioner hemma och så. Jag tror att det är bra kunskap att ha med sig. Men han har varit noga med att inte ha några dyra jackor, eller senaste mobilen, eller sticka ut rent allmänt Jag vet egentligen inte om det beror på oro eller bara kändes skrytigt och onödigt, men min son är en sparsam typ generellt så jag lutar ändå åt det senare. Och att inte sticka ut kan vara smart.
I hans klass var det dock mer så att de som hade problem var knappt i skolan alls. Så i praktiken gick han i en klass med 12-15 elever närvarande av 20 och fick mycket bra undervisning i NO-ämnena. Gick sedan vidare till en av länets bättre gymnasieskolor och hans betyg håller. Så själva undervisningen var det inget fel på, trots att de hade problemelever/viss procent underkända.
Min slutsats av detta sociala experiment är att det inte är så enkelt alltid att bedöma hur skolmiljön är, varje klass ger nya förutsättningar. Men både min son och jag undrar hur det ska gå för de som knappt gick i högstadiet. Och det är väl det som är nya Sveriges utmaning. En kille sa redan i åttan att han inte hade tid med skolan för han skulle baka pizzor på sin farsas restaurang, men är man nöjd med det hela livet verkligen? Och vad gör man sen när man inte är nöjd?
