Min son slog sin mobbare.. vad göra?

Jag hänger inte riktigt med. Har den andra pojken mobbat din son periodvis i flera år utan att hans föräldrar informerats?

På din text låter det som att skolan är väldigt passiv. Har inte de pratat med det andra barnets föräldrar och berättat vad som hänt?

Vad gäller slaget hade jag sagt till mitt barn att jag hade full förståelse för att han slog, men att det inte betyder att det är rätt sak att göra. Rätt sak är ju att prata med en vuxen, men gör de vuxna på skolan något?

Jag tror att den tiden är förbi. Idag är det lika mkt risk att den andre kommer igen med en kniv, och hur bra var ditt råd till din kille då, när han förblöder i ambulansen?

I första hand hade jag nog flyttat på mitt barn om det var långvarig konflikt och det var ett år eller mer som de skulle gå ihop.

Vi utmanade ödet en smula, lät sonen gå på ett högstadium i ett område som dels har lite problem, men det var också privatiserat högstadium med NO-profil. Så eleverna var blandade utifrån det- en del från närområdet, en del som valt det p.g.a. profilen.

Eftersom han hade en kompis med sig från förorten som han bott i under sin uppväxt och båda tränade kampsport sen de var små var det ingen som bråkade med dem. Sen lärde han sig lite om det nya Sverige också, kom hem till några som hade lite annorlunda stil och traditioner hemma och så. Jag tror att det är bra kunskap att ha med sig. Men han har varit noga med att inte ha några dyra jackor, eller senaste mobilen, eller sticka ut rent allmänt Jag vet egentligen inte om det beror på oro eller bara kändes skrytigt och onödigt, men min son är en sparsam typ generellt så jag lutar ändå åt det senare. Och att inte sticka ut kan vara smart.

I hans klass var det dock mer så att de som hade problem var knappt i skolan alls. Så i praktiken gick han i en klass med 12-15 elever närvarande av 20 och fick mycket bra undervisning i NO-ämnena. Gick sedan vidare till en av länets bättre gymnasieskolor och hans betyg håller. Så själva undervisningen var det inget fel på, trots att de hade problemelever/viss procent underkända.

Min slutsats av detta sociala experiment är att det inte är så enkelt alltid att bedöma hur skolmiljön är, varje klass ger nya förutsättningar. Men både min son och jag undrar hur det ska gå för de som knappt gick i högstadiet. Och det är väl det som är nya Sveriges utmaning. En kille sa redan i åttan att han inte hade tid med skolan för han skulle baka pizzor på sin farsas restaurang, men är man nöjd med det hela livet verkligen? Och vad gör man sen när man inte är nöjd?

Klart han säger det den lilla lögnhalsen. Du ska tro vad ynklig och gråtig en mobbare kan bli inför mamma och pappa för att slippa stå för vad de gör.

Hur långt är ett snöre....? Grundproblemet är att ingen säger ifrån till mobbaren, varken skolan eller hans föräldrar, som inte ens vet hur deras barn är mot andra.