Hållbar kärlek , en utopi ?

Det som är viktigt för dig är viktigt.
Alltså  så här - om du upplever att du saknar saker i er gemensamma vardag. Och har behov som inte blir tillfredsställda. Då är det viktigt.
Sen kan en person ha en annan nivå på sina behov och vad som är viktigt och då blir nästa steg att kompromissa om vad som kan vara rimligt.
Men det är en senare fråga.
Först behöver du flagga för att du har något du vill prata om och att detta är viktigt för dig. Har ni inget bra forum för det så ta hjälp av familjerådgivningen där ni bor så att ni kan ha ett strukturerat samtal där ni båda kommer till tals, med stöd så att ni verkligen pratar om det som ni behöver prata om och inte tusen andra saker.
Och självklart så ska du inte gå och må dåligt i er relation i sex år till?
Din fru har uppenbarligen saknat något i sitt liv som hon nu får utlopp för genom sin hobby. Vilket ju är fint. Men det får inte ta över hela hennes liv utan även sånt behöver hållas på en nivå som funkar för er båda,i er vardag och i relation till vad ni har "över" att ge till varandra och familjen i form av tid och engagemang.

Tack för ditt svar. 

Ja, det kan vara som så att jag har varit fokuserad på karriär och framgång under de tidigare åren . Det gjorde att jag lade hög fokus på arbete och eget företag. Barnen växte upp ,,och  Plötsligt dog en förälder och jag insåg att inte livet är förevigt. Att det det enda vi äger är vår tanke och tid. Kanske insåg jag det försent. Det känns som att jag kompromissar bort mig själv i gengäld för att jag skall få någon typ av tecken på att det finns hopp. 

När jag nämner att jag vill prata om situationen , då får jag till svar att jag är jobbig.  När jag väl får till ett samtal och lyckas förklara hur jag känner, då kallas det manipulation, och alla nya utryck som Gaslightning. Det är precis som att när jag väl får börjar prata om känslor, och hon kanske i en sekund förstår hur jag menar , så måste hon tro att det manipulation ... istället för att det faktiskt kan vara som så .

Hon får mig att framstå som en människa som har baktankar om allt jag gör, istället för att bara inse att jag är rätt okomplicerad och t om naiv . 

Jag tror med handen på hjärtat, att hon har fått för sig att jag är jordens mest elaka människa. För när jag aldrig får tala ut hur jag känner, så känner jag mig kränkt som person. Hur går jag vidare med ? 

Jag kan inte leva med en människa som inte vill vara med  mig. En människa som gjort det till en förklaring att allt som jag säger och känner, kan omöjligt bero på henne, utan måste bero på att det är något fel med mig . 

Om jag hade fått en "snabbbiljet" till ett liv där jag fick skilja mig, lösa alla trassliga band och relationer, så hade jag tagit den. inte för att jag vill, men för att jag märker att jag kommer verkligen inte utvecklas till något positivt med en människa som har valt att bestämma sig för att roten till allt ont i livet beror på mig.

Men våra band är verkligen komplexa. Förutom familjelivet, så är vi insyltade i varandra i annat också. 

Därför undrar jag, är det jag som ställer för stora krav på hur jag vill ha en relation. Ska jag leva utan kärlek och närhet och kanske vänta tills banen flyttar ut? Jag tror inte barnen lider så mycket nämligen, eftersom vi knappt träffas tillsammans då hon alltid är upptaget med "sitt liv" . 

Men jag drömmer om kärlek och närhet. Jag drömmen om andra . Jag skulle önska att jag vore en sådan som bara kunde "klippa" och träffa någon annan i smyg så länge, men jag är verkligen inte sådan. Jag är för lojal . Även om jag inte är religös (inte ens konfirmerad :) ), så har jag lovat trohet . Då kan jag inte svika det. Men har jag inte lovat trohet mot mig själv också? Nu lever jag bara med en människa som har bestämt sig att allt dåligt i relationen beror på mig . Ja, återigen , jag tror verkligen att hon tror att jag är värdens mest utstuderade människa med ondskefulla planer. Samtidigt har jag givit henne chansen att lämna mig flera gånger. Det skulle vara så skönt om hon själv satte igång den processen. För jag vet inte hur länge till jag orkar ha det på det här sättet. Men alternativen är också väldigt fruktansvärt. Det kommer ta tid och energi i ett läge där det verkligen inte är läge. Vi har haft många tuffa år tillsammans, och ja.. även Covid har satt sina spår . Tonårsbarn som kämpar .

Det hade varit så mycket lättare att haft någon med sig i detta, men vem?  Jag vill inte prata med någon nära om detta, då jag inte vill dra in dem i mina problem. 

 vet att det inte är hållbar situation, och att jag måste göra något åt det. Jag vet att det inte kommer att komma någon som säljer en "snabb lösning" till mig heller, utan det är nakenhud genom törnbusken som väntar . Hoppet är det sista som överger en . Jag skulle så gärna önska att hoppet kunde överge mig , för det känns som att jag lurar mig själv att stå ut med något . Då skulle jag vilja veta, om det är fel på mig? Jag har gjort tester , och nej, jag har inte psykopat, sociopat, narcisstiska drag .  Varför ens gjorde jag de testerna?För att jag såklart har mått dåligt i relationen och verkligen sökt hjälp om att få svar om det verkligen är fel på mig . Mitt fel verkar vara att jag kräver att det ska finnas en ömsesidig kärlek mellan två människor i en relation, och att man tillsammans vill varandra väl och att de problem som finns, jobbar man tillsammans mot. Som vi gjorde i början. När hela världen var emot oss. Men så skall det kanske inte vara för evigt?

Skulle aldrig leva i ett förhållande utan kärlek och närhet, det är ju det som utgör att ni är i ett förhållande. Ser inte meningen med om det inte finns kärlek där. Sen kan jag tänka mig att hon kanske känt som du innan om du var så fokuserad i jobbet och inte hann med dig i familjelivet, men nu har hon äntligen hittat nått. Men som skulle inte vilja vara i ett kärleks löst förhållande. Hur gammal är barna? Tycker dock inte att det spelar någon större roll. Barnen klarar sig.

Ja, det finns hållbar kärlek Jag och min man har hållit ihop i 30 år.

Självklart ska man kunna ha egna intressen, vi gör verkligen inte allt tillsammans. Men vi gör mycket tillsammans också. Jag tror att det är det vanligaste i bra relationer, att man dels delar livet, både det vardagliga och helger/semester och även delar på ansvaret. Men sedan har man även egna intressen, träffar andra människor själva osv. Hur den fördelningen ska se ut, är upp till varje par, och den kan ju också variera över tid. När barnen är små är det svårare att lägga mycket tid utanför hemmet. Men det viktigaste, och det är det som inte fungerar hos er, är att man är överens. Sedan verkar ni inte älska varandra heller.

Så varför du stannar förstår jag inte. Du kan lika gärna bo själv, eftersom ni inte delar ert liv mer på något sätt. Så du ska inte nöja dig, verkligen inte. Och lägg inte över ansvaret på henne att bryta upp, stå upp för dig själv och lämna henne. 

Det där låter väldigt märkligt. Jag kan ju inte bedöma nu om det kanske av någon anledning verkar misstänksamt. Antigen att hon inte är van vid att ni pratar så eller att du säger det på fel sätt eller i fel situation.

Annars är det hon som har fått för sig något tokigt. Kanske har någon kompis till henne, eller flera, råkat illa ut med sina partners och hon har blivit nojig? Eller så vill hon inte vara i relationen längre och funderar just hur hon bäst tar sig ut och då skulle dina ansträngningar förstås vara ovälkomna. 

Har du försökt att verkligen aktivt lyssna på henne, låta henne säga hur hon vill ha det, vad hon tycker? Dessutom bör du tala i "jag-budskap". Alltså inte säga "du gör.....". Inget sånt. Bara "jag känner........"

Om det inte funkar trots att du är helt öppen och inte tolkar något som hon gör, bara frågar hur hon känner - då skulle jag istället gå till familjerådgivning.  Eller nån familjeterapeut. Kanske kan hon tänka sig det? 

Självklart förtjänar du kärlek!! Eller i alla fall chansen till den. Några saker att tänka på är först hur svårt din tonåring som har det kämpigt skulle uppleva en separation just nu. Kan ett par år till med två föräldrar på heltid underlätta för honom eller henne? Eller kan det kvitta lika? Eftersom din situation är tuff, men inte olidlig så skulle jag prioritera en känslig tonårings behov i det här fallet, ifall du tror att det skulle göra ens lite skillnad.

En annan sak är att, om det nu är så att du har bidragit till att skapa den här situationen genom att tidigare prioritera din karriär, så har du väl ett större ansvar att försöka fixa den nu. Alltså nu tänker jag förstås mot din fru och dina barn, men även mot dig själv, för att du inte vill vara den typen av person som inte tar konsekvenserna av sina handlingar när han vet bättre. Det är låter som världens skuldtripp, men det är verkligen inte det jag vill få fram. Kanske ansvar är fel ord? Jag menar mer att det är möjligt att du faktiskt har makten att läka de sår du orsakade och därmed återfå den relation och kärlek som en gång fanns. Någon form av parterapi är nog nödvändigt om du väljer den här vägen.

Vad du än väljer att göra så önskar jag dig lycka till och att du får mer kärlek i din framtid.

Du har kört ditt eget race under många år och låtit henne ta hand om barn och hem. Inte ägnat mycket tid åt henne. När barnen blir stora börjar hon med egna intressen och skapa ett eget liv då du inte finns där.

På gamla dar inser du din felproritering och vill bygga upp ett familjeliv med henne. Hon har insett att hon har begränsat utbyte av dig och vill fortsätta som vanligt, hon trivs med sitt nuvarande liv. När sen hon inte vill ändra sitt liv blir du besviken

Du har två alternativ

1 Skilj dig

2 Gilla läget avseende din fru. Bygg upp ett eget liv du trivs med och kan leva med.

Du har satsat på karriären och har under många år låtit henne ta hand om vardag, och var då inte brydd om ert samliv (mer än sexet?).

Nu var du tänkt om och förstår inte varför hon inte tar emot dig med öppna armar..?

Svar 7 och 8 ovan verkar tycka att allt är ditt fel och att du får skylla dig själv. Och antingen leva det liv som din fru nu har skapat och som hon lever och inte "störa" så mycket. Eller skilja sig.
Kör man den taktiken så skulle ju frun i så fall vara skyldig till att underförstått ha godkänt att mannen betedde sig som han gjorde under småbarnsåren. Så det är lika mycket hennes fel.

Om vi struntar i den sortens pajkastning eller skyttegravstaktik så har du utvecklats, mognat, kommit på andra tankar varefter livet har löpt på och det är ju så människan funkar. Man lär av sina erfarenheter. Du har kommit till en punkt där du försöker få till en dialog, en kommunikationskanal med den människa som du valt att gifta dig med och som du känner att du lovat trohet. Det är ju bra!
Hennes svar där hon börjar ropa gaslighting är ju inte helt rimliga utifrån det du berättar. Därför vidhåller jag att ni bör ta stöd i att prata ut om det här. Så att du under lugna former kan förklara helt hur du känner och så att hon verkligen får ur sig vad hon menar när hon säger som hon gör. Och inte bara kastar det på dig och sen tog samtalet slut. 

Familjerådgivning handlar inte om att terapeuten ska välja sida eller supporta det ena eller det andra utan just verka som en utomstående samtalspart.

Det är ungefär som andra problem inom relationer som man läser om här på FL och andra ställen. Att man själv och ens behov ändras med ålder och erfarenhet. En kan börja med att bo på landet och sen önskar man bo i stan, man kan lova varandra att skaffa fem barn men sen när man väl fått barn tycker man att två nog räcker bra. Man måste få ändra sig. Och man måste absolut kunna prata om hur man känner.