Rädsla för att skaffa ett till barn

Mamma till fyra barn, två som var nöjda små änglar som bebisar, två som var missnöjda skrik till bebisar, en till bebis i magen nu.

Alla är vi olika. Vårt första barn var jättelätt. Sov hela nätter från start, gick upp i vikt som han skulle, var bara allmänt nöjd. Visste knappt hur hans gråt lät, för han var så nöjd. Andra barnet var missnöjd. Skrek jämt, skulle bli buren jämt, sov inte hela nätter förrän hon var över 2 år o.s.v. Tyckte inte det var så jäkla jobbigt ändå... Ärligt talat. Man vänjer ju sig vid det också, och det blir ju lättare med tiden.

Tredje barnet var ÄNNU lättare bebis än första barnet. Kom ut ...nöjd. Nu är han istället en jäkla vilde vid 2 år, men även den tiden passerar ju. Fjärde barnet var fasen värst av alla som bebis. Föddes prematur, så till en början var jag ju separerad från resten av familjen när jag låg på neo med henne (det var psykiskt sett extremt påfrestande). Sedan var det ju konstant mata, sonda, pumpa, byta blöja o.s.v. på schema dygnet runt tills sonden togs. Okej att vi var rätt trötta, men man vänjer sig, som sagt. Klart det är lite tufft i början när man är van att ha fått sova rätt bra med storasyskonen en längre period, men man kommer in i det nya. Och man hjälps åt. Idag är yngsta över året, och hon är lugnet själv. Sover hela nätter sedan hon var ca 9 månader.

Skulle någon NU börja väcka mig varannan timme dygnet runt hade det ju varit plågsamt, men när man närmar sig förlossningen så får man ju ställa in sig på det värsta (så kan man ju bara bli positivt överraskad istället). 

Får ni ett krävande barn så är det så. Får ni ett till enkelt barn så är det så. Människor är väldigt anpassningsbara, och det mesta är övergående.

Jag hade ju uppenbarligen inte velat skaffa barn 3, 4 och nu 5 OM det hade varit så vedervärdigt att ha en krävande bebis.