Rädsla för att skaffa ett till barn

Det finns inga garantier för hur nästa barn och graviditet blir. Det år alltid en chansning.

Om du är så orolig av dig, så ska ni kanske nöja er med det barn ni har. Eller vänta några år till, då är det äldre barnet lite mer självgående och det finns mer tid till ett syskon. Ni måste ju inte ta det beslutet nu.

Nej så är det ju. Det finns inga garantier och det är nog där jag hinner övertänka och fastna. Vi kan pga medicinering för mig inte bli gravida på ett år till och det har nog skapat för mycket rum för mina tankar att fästa sig. Ibland nöjer jag mig med tanken att vår dotter blir vårt enda barn och andra stunder tycker jag det är synd att mitt kontrollbehov m.m sätter käpparna i hjulet. Tack för dina tankar :)

Mamma till fyra barn, två som var nöjda små änglar som bebisar, två som var missnöjda skrik till bebisar, en till bebis i magen nu.

Alla är vi olika. Vårt första barn var jättelätt. Sov hela nätter från start, gick upp i vikt som han skulle, var bara allmänt nöjd. Visste knappt hur hans gråt lät, för han var så nöjd. Andra barnet var missnöjd. Skrek jämt, skulle bli buren jämt, sov inte hela nätter förrän hon var över 2 år o.s.v. Tyckte inte det var så jäkla jobbigt ändå... Ärligt talat. Man vänjer ju sig vid det också, och det blir ju lättare med tiden.

Tredje barnet var ÄNNU lättare bebis än första barnet. Kom ut ...nöjd. Nu är han istället en jäkla vilde vid 2 år, men även den tiden passerar ju. Fjärde barnet var fasen värst av alla som bebis. Föddes prematur, så till en början var jag ju separerad från resten av familjen när jag låg på neo med henne (det var psykiskt sett extremt påfrestande). Sedan var det ju konstant mata, sonda, pumpa, byta blöja o.s.v. på schema dygnet runt tills sonden togs. Okej att vi var rätt trötta, men man vänjer sig, som sagt. Klart det är lite tufft i början när man är van att ha fått sova rätt bra med storasyskonen en längre period, men man kommer in i det nya. Och man hjälps åt. Idag är yngsta över året, och hon är lugnet själv. Sover hela nätter sedan hon var ca 9 månader.

Skulle någon NU börja väcka mig varannan timme dygnet runt hade det ju varit plågsamt, men när man närmar sig förlossningen så får man ju ställa in sig på det värsta (så kan man ju bara bli positivt överraskad istället). 

Får ni ett krävande barn så är det så. Får ni ett till enkelt barn så är det så. Människor är väldigt anpassningsbara, och det mesta är övergående.

Jag hade ju uppenbarligen inte velat skaffa barn 3, 4 och nu 5 OM det hade varit så vedervärdigt att ha en krävande bebis.

Jag tycker att ni har blivit uppskrämda. Jag tycker att det är lättare och ha tätt. För då har det ngn och ja, det är en utmaning. Det beror på hur man tar sig till familjelivet är du insnöad på stress och kaos då blir det så. 

Det finns inga garantier. Men va konsekvent. 
Tex med maten jag lagar inte fler rätter för familjen är kräsen, då får man skylla sig själv.

Detta var ett exempel av 1 miljon orsaker. 

Då tycker jag inte att du ska fundera på det nu, eftersom ni ändå inte behöver bestämma er nu. Njut av din dotter och sedan om ett år så kan ni fundera på vad ni vill och hur ert liv ser ut då. Det är stor skillnad på att 4 år mellan barnen och ha dom tätt. 

Personligen tror jag att man klarar av mycket mer än vad man tror. Men till syvende och sist så ska du självklart må bra och inte gå omkring och oroa dig. 

Oavsett hur barnet blir så kommer du älska det barnet ändå. Hur man än gör är det alltid jobbigare med 2 barn än med 1. Allting löser sig i slutändan.

Vi fick först ett väldigt krävande high need baby som sov sjukt dåligt, var med överallt och alltid och som lämnade oss föräldrar som två urvridna trasor efteråt. Vi var inte redo för syskon på många många år.
Sen kom hans syskon mer än 10 år senare och han var "lugnare" som person. Men istället hade han kolik. 
Så man får det man får - det finns inga garantier åt något håll.
Inventera den energi ni har nu, och hur ni känner angående fler barn. Vill man så går det, då kommer man att skaffa den energi och det stöd man behöver. Man kommer dra ner ytterligare på kraven i hemmet, gå ner i arbetstid, lägga sina tjejkvällar eller afterworks på is och göra det som krävs för att alla lösa det.
Men känner man att man redan är på gränsen så kanske man kan vänta ett halvår och se om det känns mer rimligt?

Mitt första barn var en liten ängel till bebis och ettåring, alltid nöjd, sov bra, åt bra, underhöll sig själv medan man lagade mat... Sen fyllde han två och inom några månader hade han förvandlats till en riktig liten Emil i Lönneberga, haha. Idel hyss och kaos. Krukväxter och lampor skulle rivas ner, bokhyllorna tömmas, andra barn puttas, maten och besticken kastas. Vi var i totalt chocktillstånd och det tog ett tag innan vi anpassade oss - men anpassade sig gjorde man ju. 

Är höggravid med tvåan nu och bävar lite inför att vi ska få en som är jobbig från start - en vild treåring och ett kolikbarn, hur går det? - men tänker samtidigt att det löser sig. Man klarar mer än man tror. Vår treåring är ju förutom en liten illbatting även världens goaste unge, så man får väl anta att lillebror också blir det, på sitt alldeles eget individuella sätt.