• Anonym (Xx)
    Tue 25 Jan 2022 22:57
    12634 visningar
    26 svar
    26
    12634

    Jag får ingen närhet alls av min man

    Hej! som rubriken lyder så är mitt (kvinna 26-29 år) och sambons (man 30-33 år) sexliv totaldött. Nu har vi inte haft sex sen i Augusti förra året och innan dess var i februari 2021 så ja just nu snittar vi på två gånger per år. Vi har två små barn ihop vilket är varför jag fortfarande stannar kvar. Lite kort om våran "sexhistoria": I början av förhållandet hade vi sex rätt ofta, oftast på mitt initiativ dock men jag har alltid haft en högre sexdrift än min sambo, men när vi väl hade sex så var det passionerat och verkligen underbart i perioder (dock hade jag velat att han ville testa på sex på andra ställen än sängen och soffan men ja man kan inte få allt). Desto mer tiden går desto mindre vill sambon ha sex. Lite över två år in i förhållandet har jag börjat gå i tankarna att att göra slut, men, då blir jag gravid (trots korrekt användning av preventivmedel). Spola framåt fyra år och jag håller nu på att gå sönder totalt. Det finns ingen närhet över huvud taget i vårat förhållande. Varje gång jag närmar mig sambon så visar han total avsmak, han har ingen lust alls och känns som han äcklas av min blotta närvaro. Han vill inte hålla handen, han vill inte kramas, han vill inte pussas, han tar aldrig initiativ till något av detta heller. Han ger aldrig komplimanger heller och vi sover inte ens i samma säng längre för han säger att han sover bättre själv och att vi stör varandras sömn om vi sover i samma säng. Jag har alltid varit väldigt noga med att det inte ska få kännas påtvingat för att han förhoppningsvis ska komma till mig så småningom, men det sker aldrig. Jag har förtryckt alla mina känslor vad gäller detta eftersom varje gång jag tagit upp det med sambon så har han blivit helt avstängd emotionellt och sen har jag ofta fått "silent treatment" som kan hålla på i flera dagar. I villet fall, för två veckor sedan brast det totalt för mig och jag släppte loss alla mina tankar till sambon, hur dåligt jag mår över detta och jag frågar han vad vi kan göra åt det. Jag ger massor av förslag som relationsövningar, prata med psykolog, gå på dejter och försöka skapa en romantisk stämning, parterapi (hittade flera parterapeuter i vårat område och sa att han kan välja om han vill ha manlig eller kvinnlig terapeut, det han känner sig bekväm med). Som vanligt vill han inte göra något åt något utan han tycker jag gör en höna av en fjäder för han är helt ok med att inte ha sex eller någon närhet och han tycker allt är bra som det är. Och sen insåg jag att nej, han kommer aldrig ens försöka ändra detta och det gör så otroligt ont i hela mig för det visar att han älskar inte mig längre, han bryr sig inte ens om mig. Sen dess har jag hamnat i ett mörkt hål, tankar om att ifall jag ska vara med barnens pappa (vilket är min högsta önskan) resten av mitt liv så kommer jag aldrig få ha passionerat sex igen, jag kommer aldrig få känna mig åtrådd igen, jag kommer aldrig få fysisk närhet när jag mår dåligt och bara behöver en enkel jävla kram. Sen började jag tänka tillbaka på tidigare förhållanden, specifikt ett förhållande där sexet och den generella fysiska kontakten var helt underbar, dessa minnen tänker jag på hela tiden nu och dem väcker sig starkare, jag fantiserar om hur jag träffar denna personen och vi har fantastiskt sex och sen delar den där underbara närheten som jag saknar så otroligt. och pga detta känns det som att jag är otrogen mot min sambo för jag kan inte sluta tänka på detta. Har sån ångest varje dag nu att jag skulle kunna spy, liksom är detta mitt liv nu resten av livet. Kommer jag aldrig få uppleva ett uns av kärlek eller omtanke igen? Gråter varje dag, försöker komma på andra tankar och har börjat träna mer och  hittar på massa aktiviteter med barnen och lyssnar på poddar etc.. Men jag lyckas inte förtränga mina känslor denna gången som jag kunnat tidigare. Vad ska jag göra?! Jag vet varken ut eller in allt bara känns suddigt. Någon mer som har det såhär? Är det vanligt? Är jag egoistisk i mitt tänkande? Hur kan jag i så fall göra för att inte känna dessa känslor?
  • Svar på tråden Jag får ingen närhet alls av min man
  • Tue 25 Jan 2022 23:02
    #1
    Anonym (Xx) skrev 2022-01-25 22:57:00 följande:
    Jag får ingen närhet alls av min man
    Hej! som rubriken lyder så är mitt (kvinna 26-29 år) och sambons (man 30-33 år) sexliv totaldött. Nu har vi inte haft sex sen i Augusti förra året och innan dess var i februari 2021 så ja just nu snittar vi på två gånger per år. Vi har två små barn ihop vilket är varför jag fortfarande stannar kvar. Lite kort om våran "sexhistoria": I början av förhållandet hade vi sex rätt ofta, oftast på mitt initiativ dock men jag har alltid haft en högre sexdrift än min sambo, men när vi väl hade sex så var det passionerat och verkligen underbart i perioder (dock hade jag velat att han ville testa på sex på andra ställen än sängen och soffan men ja man kan inte få allt). Desto mer tiden går desto mindre vill sambon ha sex. Lite över två år in i förhållandet har jag börjat gå i tankarna att att göra slut, men, då blir jag gravid (trots korrekt användning av preventivmedel). Spola framåt fyra år och jag håller nu på att gå sönder totalt. Det finns ingen närhet över huvud taget i vårat förhållande. Varje gång jag närmar mig sambon så visar han total avsmak, han har ingen lust alls och känns som han äcklas av min blotta närvaro. Han vill inte hålla handen, han vill inte kramas, han vill inte pussas, han tar aldrig initiativ till något av detta heller. Han ger aldrig komplimanger heller och vi sover inte ens i samma säng längre för han säger att han sover bättre själv och att vi stör varandras sömn om vi sover i samma säng. Jag har alltid varit väldigt noga med att det inte ska få kännas påtvingat för att han förhoppningsvis ska komma till mig så småningom, men det sker aldrig. Jag har förtryckt alla mina känslor vad gäller detta eftersom varje gång jag tagit upp det med sambon så har han blivit helt avstängd emotionellt och sen har jag ofta fått "silent treatment" som kan hålla på i flera dagar. I villet fall, för två veckor sedan brast det totalt för mig och jag släppte loss alla mina tankar till sambon, hur dåligt jag mår över detta och jag frågar han vad vi kan göra åt det. Jag ger massor av förslag som relationsövningar, prata med psykolog, gå på dejter och försöka skapa en romantisk stämning, parterapi (hittade flera parterapeuter i vårat område och sa att han kan välja om han vill ha manlig eller kvinnlig terapeut, det han känner sig bekväm med). Som vanligt vill han inte göra något åt något utan han tycker jag gör en höna av en fjäder för han är helt ok med att inte ha sex eller någon närhet och han tycker allt är bra som det är. Och sen insåg jag att nej, han kommer aldrig ens försöka ändra detta och det gör så otroligt ont i hela mig för det visar att han älskar inte mig längre, han bryr sig inte ens om mig. Sen dess har jag hamnat i ett mörkt hål, tankar om att ifall jag ska vara med barnens pappa (vilket är min högsta önskan) resten av mitt liv så kommer jag aldrig få ha passionerat sex igen, jag kommer aldrig få känna mig åtrådd igen, jag kommer aldrig få fysisk närhet när jag mår dåligt och bara behöver en enkel jävla kram. Sen började jag tänka tillbaka på tidigare förhållanden, specifikt ett förhållande där sexet och den generella fysiska kontakten var helt underbar, dessa minnen tänker jag på hela tiden nu och dem väcker sig starkare, jag fantiserar om hur jag träffar denna personen och vi har fantastiskt sex och sen delar den där underbara närheten som jag saknar så otroligt. och pga detta känns det som att jag är otrogen mot min sambo för jag kan inte sluta tänka på detta. Har sån ångest varje dag nu att jag skulle kunna spy, liksom är detta mitt liv nu resten av livet. Kommer jag aldrig få uppleva ett uns av kärlek eller omtanke igen? Gråter varje dag, försöker komma på andra tankar och har börjat träna mer och  hittar på massa aktiviteter med barnen och lyssnar på poddar etc.. Men jag lyckas inte förtränga mina känslor denna gången som jag kunnat tidigare. Vad ska jag göra?! Jag vet varken ut eller in allt bara känns suddigt. Någon mer som har det såhär? Är det vanligt? Är jag egoistisk i mitt tänkande? Hur kan jag i så fall göra för att inte känna dessa känslor?
    Vad tråkigt att läsa. Tycker synd om dig, önskar att du fick ha det bättre.
  • Tue 25 Jan 2022 23:08
    #2
    +2

    Du låter ju inte nå lycklig alls i detta förhållande och det säger väl allt. Det är fullt naturligt att vilja ha närhet av sin partner och något som är super viktigt, annars kan ni väl lika gärna vara vänner bara?

    Barnen klarar sig tro mig, det är väl viktigare att visa att man ska vara lycklig och värdera sig själv och det man vill i livet. Skulle du vilja att dina barn skulle få det som du? Eller skulle du vilja att dom kämpar för sin lycka?

  • Anonym (Xx) Trådstartaren
    Tue 25 Jan 2022 23:37
    #3
    Ocdmänniska skrev 2022-01-25 23:08:05 följande:

    Du låter ju inte nå lycklig alls i detta förhållande och det säger väl allt. Det är fullt naturligt att vilja ha närhet av sin partner och något som är super viktigt, annars kan ni väl lika gärna vara vänner bara?

    Barnen klarar sig tro mig, det är väl viktigare att visa att man ska vara lycklig och värdera sig själv och det man vill i livet. Skulle du vilja att dina barn skulle få det som du? Eller skulle du vilja att dom kämpar för sin lycka?


    Jag hade velat att mina barn var lyckliga och kände sig älskade, men det är svårt att applicera på mig själv. Jag och sambon kan ändå ha roligt tillsammans och det känns som en skyldighet att vara tillsammans nu när vi har barn. Han är liksom inte en hemsk människa. Sen kanske det låter löjligt men för mig är skilsmässa helt främmande, jag har en stor släkt och inte en enda, i någon generation, har gått isär när det finns barn med i bilden. Då känns det som att jag "ger upp" på något sätt. Är jätterädd för hur det ska påverka barnen. Sen är det så många andra saker som spelar in, jag har inte pengar till eget boende på min inkomst just nu. Sen så älskar jag sambons föräldrar och syskon, dom är helt fantastiska och dom är som min familj, känns så sorgligt att inte få träffa dom lika ofta. 
  • Anonym (Xx) Trådstartaren
    Tue 25 Jan 2022 23:41
    #4
    Stefano82 skrev 2022-01-25 23:02:36 följande:
    Vad tråkigt att läsa. Tycker synd om dig, önskar att du fick ha det bättre.
    Tack för din omtanke <3
  • Wed 26 Jan 2022 00:09
    #5

    Kan inte citera.

    Förstår att det är svårt att applicera det till dig själv, men det kanske får dig att tänka lite allefal.

    Och vet att det är otroligt läskigt men vill du verkligen leva utan allt det där? Kan du det? 

    Jag förstår mig inte alls på varför folk tycker det är så speciellt att ingen har skilt sig, det är super bra om det är för att dom faktiskt är lyckliga tillsammans men är dom inte det så är det bara oerhört tragiskt att vara gifta bara för att? Det är ingen tävling livet, och det ser olika ut för alla. 

    Ekonomin och sånt har en tilldens till att ordna sig och du kan alltid om du har möjlighet spara innan ni går skilda vägar.  Kommer barnen bli ledsen? Ja antagligen men dom kommer komma över det, dom kommer inte bli permanent skadade bara för det. 

    Inte betyder det att du behöver säga upp kontakten med hans familj heller, ni är ju ändå alltid kopplad till varandra. 

  • Wed 26 Jan 2022 01:02
    #6

    Vi har ett liv. Ett. Det finns ingen gud. Du har en skyldighet gentemot dig själv att vara lycklig. Om jag var du skulle jag vara uppfront med sambon & säga att eftersom du inte vill ge mig närhet, sex eller uppmärksamhet kommer jag att söka det på annat håll. Sen ger du dig ut i dejtingmarknaden, hittar en schysst kille & tar det därifrån. Ifall saker utvecklas skiljer du dig. Du ska inte leva i självvald misär. Du har alltid ett val.

  • Anonym (Tott)
    Wed 26 Jan 2022 01:17
    #7

    Ts, jag är i exakt samma sits som du, mitt förhållande med min partner började också kärleksfullt men nu gör han exakt som din och visar avsmak så fort jag vill ha närhet. 
    Jag ville bara säga att du inte är ensam, även om min situation ser annorlunda ut än din så finns det många likheter. 

    Förklarar din man varför han inte vill vara ömsint?

    Jag funderar också på att lämna, jag är bara så rädd att bli evigt singel , men även så är han ju väldigt fin och omtänksam och så kan vi ha roligt. Men det är inget liv jag vill ha. 

  • Anonym (Samma sits)
    Wed 26 Jan 2022 02:00
    #8

    Jag är i exakt samma sits och vill inte heller lämna då vi har barn. Jag har sagt att om det inte blir någon förändring är det lika bra att vi går isär men han tar det som något jag bara säger utan att mena det. För mig är det mest närheten som jag saknar och att känna sig älskad snarare än sex. Jag saknar att kunna skratta ihop som förr, numera är det bara prat om praktiska saker och han är sur och grinig. Jag vet inte vad man ska göra.

  • Anonym (Bengt­)
    Wed 26 Jan 2022 06:56
    #9

    Jag är 65 och har härlig sex med min fru varje vecka, vi håller handen, myser, kramas, tar hand om varann. Sexet funkade även i mitt första äktenskap som tog slut för 25 år sen. 

    Med min "nya" sen 23 år gjorde jag en överenskommelse från start: Jag ser sex som absolut nödvändigt i ett lyckligt förhållande. Men jag tänker inte tjata. Och du behöver ta ansvar för vårt kärleksliv, på samma sätt som vi engagerar oss i barn, politik, matrecept, resor och allt annat som ingår i ett lyckligt liv.

    Du är inte ens 30 fyllda och kan ha 60 års härligt kärleksliv framför dig. Om du lämnar honom och hittar någon som gör dig lycklig så visar du dina barn att man har rätt att välja liv, att man inte måste lida hela livet. Du lär dina barn att välja lyckan.

    Visst gör det ont, det blir tårar och vrede när plåstret rycks bort, men sen öppnar sig livet igen, även för din man som nu kan hitta en partner som är nöjd med att ha en asexuell relation.

  • Anonym (Kan han vara deprim­erad?)
    Wed 26 Jan 2022 07:15
    #10

    Jag förstår att du är olycklig och i slutändan kommer du inte att kunna vara en bra mamma om det här fortsätter. Kan han vara deprimerad eller allmänt nedstämd? Det är tydligen inte helt ovanligt att män också drabbas av "förlossningsdepression".

    Hur som så behöver du se över din ekonomi och göra smarta val så du ökar dina möjligheter att kunna separera. Behöver du kanske byta jobb? Läsa en utbildning? Se till att din man tar minst hälften av ansvaret för hem och barn.

    Sen när det kommer till din släkt så kanske det är flera som känner att de borde separera och de kommer att beundra ditt mod snarare än att förakta ditt val. 

Svar på tråden Jag får ingen närhet alls av min man