Han vill göra abort men ha gemensam vårdnad?

Till Maja: tack för ett långt och bra svar. 

Till Hepp: Om du läst hela mitt inlägg så skriver jag ganska tydligt att jag inte vill förstöra barnets och pappan relation. Givetvis ska de ha en relation. Jag vill däremot inte ha gemensam vårdnad. Då han redan nu skickar hemska meddelande och barnet är inte ens här. 
Till anonym: Jo ärligt hade det kanske varit bra men jag kan inte lämna mitt arbete och allt. Och jag tror han kan ansöka om gemensam vårdnad även om jag bor ännu längre bort. 

Till Camilla:

Om det vore så enkelt hade ingen kvinna varit tillsammans med en man som misshandlade henne varken fysiskt eller psykiskt. Eller skaffat barn med en sådan man. Det är ett otroligt skuldbeläggande mot kvinnan, så som du skriver. Tycker jag. Och det känns inte så snällt. 

Om du inte levt i en sådan relation så förstår jag att det kan vara svårt att relatera. Visst förstod jag att saker va fel men han sa alltid att allt var mitt fel. Jag insåg nog inte hur isolerad jag va och hur olika regler det va för oss. Jag försökte få tillbaka den fina mannen som han va innan jag flyttade in. Han fick mig att känna mig som att det va mitt fel. Och jag insåg först detta när jag blev gravid precis som jag skrev då jag tvingades tänka på någon annan. I det här fallet mitt barn. Va det verkligen rimligt att jag som gravid blev behandlad så här? Nej kände jag då. Och va helt säker på att oavsett vad han skulle säga eller hur han skulle manipulera mig som han brukar så gjorde jag inget fel. Efter att ha kommit i kontakt med kuratorn på kvinnokliniken så satte hon också ord på det. ?Det här är
en kvinnomisshandel som du beskriver och ett djupt trauma.?

Och ja jag förstår också att det mest rationella är att göra abort men så har jag det här lilla livet i mig och jag har längtat efter barn i flera år. Och det här kanske är min sista chans. 

Förlåt jag förstår inte hur man svarar på olika inlägg. Är ny här och vet inte riktigt hur man gör. Jag pratar med en kurator redan men kan trots inte det bestämma mig. Känns som att behålla är fel och göra abort är fel. Hon är ett väldigt bra stöd dock! 

Men vill svara på de inlägg som skrivits:

Vi har alltså bott i samma hushåll och levt som sambo under en längre tid. Avsikten var alltså att leva ett ?vanligt svenssonliv? när vi skaffade barn. Jag har nu flyttat därifrån då jag kände att det va en ohållbar situation. 

Jag förstår att det är själviskt att behålla barnet. Och jag trodde ärligt att jag absolut inte skulle ha problem med abort. Men jag ser och känner och tänker på det här lilla livet som ett barn och får extrema skuldkänslor att jag ?leker gud som överväger att ta bort det?. Samtidigt som det kämpar för att få leva så funderar jag på att släcka dens liv. 

Jag har förutsättningar för att ta hand om ett barn själv, har bra ekonomi och arbete och har sparat pengar i flera år för att en dag bli mamma och ge barnet en bra start. 

Under den här resans gång har det också framkommit att min pappa slog min mamma innan de separerade. Flera gånger. Hon har först nu liksom berättat för mig om detta vilket känns fruktansvärt. Han är väl ingen bra pappa eg men han har inte varit våldsam mot oss. Min sambo har inte varit fysisk så. Visst har han kastat saker ibland men han har inte slagit mig, vilket jag känt kanske om han gjort det kanske jag hade fått det svart på vitt och då kanske det hade varit lättare. Så som det blev för min mamma som inte kunde gå till jobbet för hur hon såg ut. Men poängen är ju att jag eller någon annan inte vet. Jag tror inte han kommer alls vara elak mot ett barn däremot tror jag att det finns en risk att mitt liv kommer bli jobbigt. Men jag känner folk som sepererat från ?bra killar? som efter seperation totalt tappat det i kombo med barn. Har en nära vän som har ett ex som hon har barn med och han har blivit helt galen efter att de delade på sig. Så man vet ju inte även om det såklart finns olika typer av förutsättningar för något sådant. Min pappa ex va inte elak mot min mamma eller jobbig under deras delning.

Till Camilla: Tack för ditt meddelande. Jag förstår dig också. Jag ville ju eg inte att denna tråd ska handla om det utan mer om att va separerad i olika länder. Och att få barn med någon som kanske är jättejobbig mot en o så. Men ja hela historien är väl relevant för o kunna ge någon råd.

Hur jag tänker? Jag tänker att jag inte har några vänner eller någon familj i Danmark. Jag är inte dansk? Och min pojkvän ville göra abort och tjatade om det? Tycker du det är min skyldighet att vara kvar i ett land för att jag är gravid när mannen ifråga vill göra abort? Jag har ju dessutom om du läser trådarna ovan kommit till insikt med att han psykiskt misshandlat mig under en lång tid och att det bla är därför jag inte känner någon i Danmark eftersom jag inte fått ha ett socialt liv där utan levt väldigt isolerat.