Nånstans måste ju gränsen dras, folk kan ju inte tillåtas sitta hemma på arslet o tycka synd om sig själva för att "allt är jobbigt o för mycket" i tills de själv anser sig återhämtade, på alla andras bekostnad?
Personligen anser jag 180dagar är på tok för länge. 1 vecka vore mer rimligt, sen kan man gott bekosta sitt självömkande ur egen ficka.
Vi får väl glädjas med er som inte upplevt en utmattning.
Men tro mig, visst finns det. Och det får fler och fler erfara. Oftast de dom är mest ambitiösa och känner ett stort ansvar både på jobb och i hemmet.
Jag hade en utmattning då min dotter fick diabetessantidigt som barnens pappa slängde ut våra gemensammabarn. Det blev en stor stress med alltihop samtidigt som min nattsömn blev förstörddå jag måste kolla hennes blodsocker 3-4 ggr varje natt.
Jag klappade ihop och jag som alltid tränat och går minst cm mil per dag kom knappt ut genom dörren. Det var fruktansvärt jobbigt och tog ca 2 år att bli hyfsat bra.
Är nu återställd och igång igen och önskar ingen att må dom jag gjorde
Svar till smiley boots. Jag kunde inte citera.
Nej jag var inte hemma i 2 år, jag jobbade halvtid och 75 procent.
Trist att du anser att jag bara utnyttjade systemet men så var det verkligen inte. Min dotter mådde fruktansvärt dåligt och jag hade massor av kontakter med sjukvård, soc och sen nätterna på det. Min kropp orkade inte.
Skönt att du sluppit utmattning men en dag kanske du själv hamnade där.
Det fanns inget " fejkande" i min sjukdom , det kan jag lova dig