Ointresserade morföräldrar

Ja det är skillnad på orimliga krav och normala förväntningar i en nära relation. Jag tycker nog man ska kunna förvänta sig nåt slags intresse från sina egna föräldrar när man fått barn! Allt annat vore konstigt i min värld.

Håller med. 

Har samma erfarenhet som ts. Fantastisk mormor och morfar som trots att de båda jobbade alltid var närvarande och det kallades aldrig barnvakt. Vi umgicks regelbundet  och de tog med oss till stugan. Vi kunde sova över hos dem utan anledning. Mina föräldrar hade mycket avlastning och egentid utan att ens be om det. Varannan söndag alltid middag hos mormor/morfar. Alla jular där. Så mina föräldrar hade bra förebilder och även mycket hjälp ekonomiskt förstod jag nu som vuxen. 

Vad gör då min mamma när hon själv blir mormor till 4 st barnbarn inom samma bostadsområde? De enda dessutom eftersom mina syskon inte har barn. Hon som haft så enormt mycket stöd och omsorg från sina föräldrar Ingenting! Ingenting.....hon har aldrig någonsin tagit med sig ett sovande eller vaket barn på en stilla promenad i barnvagn. Inte en enda gång. 
Jag har aldrig upplevt att någon sagt, kan inte barnen komma upp till mig i kväll? Behöver du hjälp med nåt? Jag kan vara barnvakt 3n drink om du vill? 
Det är en sorg jag bär på att mina barn inte har det jag hade. De känner iinte sin mormor fast hon är/var granne. Farfar/farmor finna inte heller. Jo de lever men de har heller aldrig gjort nåt för att lära känna barnen. De kan iofs skylla på 50-90 mils avstånd. Morfar är död. 

Känner tyvärr igen mig väldigt mycket i TS. Jag har unga föräldrar (de är 55 och 58) och har bara mig. Jag har ett barn på 7 år, en son. Nu har inte min pappa varit särskilt närvarande, men jag upplevde innan att min mamma och jag hade en nära relation. Nu är jag mer tveksam. Hon har utåt varit glad över sitt barnbarn men har nog aldrig bett att få ha honom en stund, eller att vi ska komma över att fika. Jag har inga förväntningar om barnvakt egentligen, men hon vill inte ens träffa honom och knappt oss ihop. 

Sonen är som 7 år, neurotypisk och nöjd att vara med. Han hade gärna varit med henne i stallet (jag har med honom dit när jag passar hennes häst). Men hon vill helst ligga på soffan med Netflix när hon inte är med häst eller hundar?. och klart, det funkar ju inte. Man behöver stänga av TV då och då och ta fram grejer som han oftast nöjt leker med själv. 

Hon bjuder ofta in mig på grejer att göra, men gärna så det inte passar att sonen följer med. Visst, jag träffar gärna bara henne med, men att bara ses utan barn gör det svårt att träffas. Droppen var nog i julas när hon inte ville spela spel med mig, maken, min pappa och sonen för ?det känns som jobb? (hon arbetar på fritids). Köper att det är den åldern hon träffar mycket på jobbet, men känns bara som ett nytt svepskäl?

Jag har nära relation med mina morföräldrar och vi ses mycket fortfarande (de är i 80 års åldern och pigga). De bor långt bort men både jag och sonen åker mycket dit och det var en stor sorg för honom under pandemin att vi inte sågs. På många sätt är de mer morföräldrar för honom än min egna föräldrar. 

Funderat mycket på hur jag kan ta upp detta med min mamma på rätt sätt, men inte hittat rätt vinkel för att inte låta gnällig ochsom att jag vill ha barnvakt. Tror hon kommer vara ledsen när hon är äldre och inte orkar med höst och hund och blir ensam, sonen kommer inte besöka dem och jag tappar allt mer kontakten med henne. Pappa har jag oftast mest sett runt högtider, så inte lika stor sorg. Tänker dock att jag ska prata med henne om det och utgå från mina känslor i det och fråga hur hon själv ser på vikten av deras relation, kanske också säga att jag älskar henne lite mindre när hon så tydligt tar avstånd från mitt barn. Det skadar liksom vår relation med. 

Min mamma har varit sjuk i depression under en period då sonen var kanske 2-4 år. Under denna perioden bad jag aldrig om hjälp eller barnvakt, annars har hon haft honom kanske 2 nätter per år sedan han föddes. Men inte första året? knappt inget sedan pandemin. Träffas för de max en gång i månaden, på mitt initiativ oftast (middag här eller promenader). 

 

Man kan delta i glädjen över barnbarn med hela familjen tillsammans , inte endast om mor eller farföräldrar ställer upp som barnvakter.

Hur är det med farföräldrarna, är de intresserade? 

Barn klarar sig utmärkt med en frånvarande/ointresserad part, men gissar att det är tyngre om det inte finns någon. 

Själv hade jag ointresserade farföräldrar men väldigt närvarande morföräldrar. Att träffa farföräldrarna var helt ok men hade ingen relation till dem och att träffa mina morföräldrar var fantastiskt. Har egentligen aldrig reflekterat över det på annat sätt än att jag tyckt synd om min pappa som inte hade föräldrar som var mer intresserade. Som barn tänkte jag inte på det alls, farföräldrarna var bifigurer i mitt liv. 

Mina egna barn har ingen farfar och inte på sättet "farfar dog innan ni föddes" utan "farfar var ingen bra människa och försvann för 35 år sedan och är kanske död, kanske sitter i fängelse i annat land, vem vet" (frispråkig farmor ) Och de mår inte dåligt varken av frånvaron eller av att veta mer än vad man tänker att barn borde veta. De fokuserar (precis som jag gjorde) på de relationer som fungerar (till mormor och farmor, morfar har varit död hela deras liv) och inte på den som är "mystiskt frånvarande". Morfar som de inte heller träffat men på grund av at han dog och inte på grund av att han frivilligt håller sig borta är de däremot ganska intresserad av att få höra historier om och se bilder på. Men det hänger nog också ihop med att de märker att jag gillar att berätta om honom så det blir mysigt att lyssna på. 

Men varför misstror du hennes intentioner? Att hon skulle ha 'svepskäl'?
Hon jobbar på fritids, det är väldigt jobbigt och krävande. Sedan är vi alla individer och din mamma kanske helt enkelt inte har så mycket energi med både det sociala jobbet under en period som hon kanske upplevde mycket press och oro överlag, och sedan umgås med barnbarnet under julen. 

Just för att folk kritiserar sin omgivning för olika personliga val/personligheter hela tiden så är det inte helt otänkbart att hon 'tvingar' sig själv att umgås litegrann trots att hon mår dåligt. Hon har haft depression säger du, är den över nu verkligen?

Nu hoppas jag att du ändå har viss förmåga att känna empati för din mamma, men- VARFÖR vill du att hon ska ändra sitt sätt att vara för dig?
Hon har rätt att känna att spela kort känns som jobb om hon jobbar med barn.
Inse att hon är en individ med egen personlighet, egna värderingar, egna viljor. En gång i månaden är ändå rätt mycket.

Min uppfattning, utan att känna varken dig eller din mamma, är att du är rätt dryg och okänslig mot henne.

Jag 'förväntar' mig mycket från min omgivning som inte uppfylls. Skillnaden är att jag förstår att min förväntan inte är en lag. Din 'värld' är inte allas värld.

Din mormor kanske inte jobbade heltid och var trött när hon väl var ledig?
Som jag känner, jag orkar inte ta hand om barnbarnen bara för "att".

Jag hämtar ytterst sällan på dagis, och när vi umgås så umgås vi hemma hos min son och hans familj. Jag har ett hem som inte är anpassat för barn.

Inte heller jag ställer till med julfirande hemma, dock åker jag hem till sonen med familj om de firar hemma. De firar ofta med fruns släkt och då stannar jag hemma, är inte mycket för stora släktfiranden.

Dock finns jag aktivt i barnbarnens liv, vi ses iaf ett par gånger i månaden.

Barnvakt är jag inte om det inte krisar och de vet de. Det är heller inget som de begär då de väntade tills de var vuxna nog att orka med sina egna barn.

Tack för all input, både positiva och negativa kommentarer.
För att förtydliga så handlar inte detta om barnvakt utan om att umgås och skapa relation med barnbarn. Jag har inte haft en sekund barnvakt på säkert 4 år och det går hur bra som helst.
 
Barnen har en fantastisk farmor (farfar lever inte) som älskar att umgås med alla sina barnbarn och just därför blir min sorg ännu större, skulle så önska att de fick samma kärlek från mina föräldrar. Jag tror verkligen att min dotter känner skillnaden och undrar varför inte mormor och morfar vill träffas. 

Jag fattar givetvis att mina barn är mitt ansvar, men lite normalhyfs tycker jag man kan förvänta sig av sina närmast anhöriga. Men som någon sa, när de blir riktigt gamla och sitter på hemmet lär besökarna lysa med sin frånvaro. 

Jag har ett syskon som bor ca 50 mil härifrån och där kanske det blir mer naturligt att de inte träffas. De barnen har dock väldigt närvarande morföräldrar genom mammans föräldrar. Om mina föräldrar mot förmodan åker dit stannar de inte länge och min mamma har till och med vid några tillfällen ringt mig och beklagat sig över att vara där.