Ointresserade morföräldrar

Mina föräldrar är båda pensionärer så de har inget arbete som upptar deras tid och energi. Däremot grannarnas förehavande, om de går ut med soporna eller röker utanför sin ytterdörr lägger de mycket tid och energi på att hålla koll på. 

Och att ordna julfirande hos dem är inget jag kräver, innan de slutade fira jul var vi alltid hos oss. Har inte firat hos mina föräldrar på säkert 10 år. Men nu orkar de inte en komma till oss trots att det bara är jag, min man och våra två barn. Alltså ingen stor tillställning.  

Jag får helt enkelt landa i att helt tänka bort deras inblandning i mitt och mina barns liv. 

Jag är också ganska ledsen för att mina föräldrar inte är intresserade av sitt barnbarn. Å andra sidan var de inte så jätteintresserade av mig heller, jag växte i princip upp hos min mormor. Min mormor däremot är jätteintresserad och engagerad i barnbarnsbarnet. Men det känns ändå sorgligt att mina föräldrar inte bryr sig. Föräldrar som inte alls bryr sig om barnbarnen säger ju med all önskvärd tydlighet att det är deras egna barn och vad sm är viktigt i deras liv de inte bryr sig om.

Det gör inget fel alls. De kanske bara är såna som inte visste om att det är okej att vara barnfri. Hade de vetat det hade de förmodligen inte skaffat barn.

Man har ingen skyldighet att hänga med sina barnbarn, men jag förstår att du tycker det är trist för dina barns skull. 

Håller med

Då får jag bara beklaga, så ledsamt för er.

Har de aldrig varit intresserade?

Ja men nu är ju inte ts föräldrar intresserade av att träffas alls. Hur kan man göra så mot sitt eget barn? Sjukt?

Håller med, förr var det naturligt och förväntat att iaf mormor och farmor ställde upp och tog hand om barnbarn. Många gånger var det nog av plikt och och ofta avstod de egna aktiviteter för att vara med barnbarnen. På samma sätt var det en plikt för de vuxna barnen att ta hand om sina föräldrar när de blev skröpliga, och är än i dag.

Vissa blir föräldrar för att det förväntas av dem, en press från omgivningen, och även om de tar hand om sina barn på ett bra sätt betyder inte det att de gillar barn och vill börja på ny kula med barnbarn. Men det är nästan förbjudet att säga det så istället håller de sig undan eller kommer med svepskäl.

Likaså förstår jag de som arbetar inom barnomsorgen, att de inte vill leka med barn på sin lediga tid.

Förr var de väldigt mån om sina barnbarn och kontakten med dem. Min pappa åkte till och med till mitt syskon för att hälsa på kusinerna och tog med min dotter (50 mil). Det är dock nästan 6 år sedan. Skulle nog säga att förändringen skedde när de blev pensionärer. När de har all tid i världen att träffas och hitta på roliga saker så är intresset noll. När de jobbade och tiden var mer begränsad var intresset stort.

Tack för din feedback men jag har överhuvudtaget aldrig nämnt att jag är ledsen över hennes frånvaro till henne. Jag ställer upp och passar hund och häst åt henne flera ggr per år, bjuder henne till middag när pappa är bortrest så hon ska slippa laga. När hon fyller år bakar jag och bjuder in. Syr kläder till henne och ändrar på beställning av henne. Trots att jag både jobbat heltid och pluggar samtidigt sista åren (och med små barn hemma).

Jobbar för övrigt som lärare och jag anser att det är en tydlig skillnad på elever och vänners barn eller släktens barn. Hpller dock med att efter en jobbdag är min tolerans för stök mindre  nu kom de dock till dukat julfirande hos oss efter att hon varit ledig tre dagar innan. 

Det är möjligt att hon fortfarande är sjuk, men jag märker ju en klar skillnad från hon var sjukskriven och hemma. Samtidigt spelar det ju ingen roll varför hon förlorar sina relationer till mig eller sitt barnbarn, förlorade är de ju ändå.Just nu vet hon som sagt inte om min uppfattning utan vi umgås på hennes villkor. Jag är dock ledsen över att hon ser det som en belastning att umgås med oss, vid ett julfirande hon bett oss att ordna med. Då kan hon säga att hon inte vill ses vid jul och ligga hemma i soffan och kolla på Netflix, det är helt okej för mig. Uppriktigt skulle jag inte bli ledsen eller sur, vi har släkt på makens sida som gärna vill ses. 

jag ser ju dock att risken är stor att hon kommer känna sig ensam över tid, vilket var en av anledningarna till att hon blev sjuk från första början.

Men det är ju skillnad att tvingas vara barnvakt och att umgås för att skapa en relation och lära känna sina barnbarn. Det blir ingen relation mellan människor som aldrig ses eller talar med varandra.  Och att den som jobbar med barn inte orkar med barn på fritiden, ja, det kan ju också appliceras på mycket annat. Orkar inte hälsa på mamma på hemmet för jag jobbar ju i vården och orkar inte med vården på fritiden.