Parterapi eller är det för sent

Om nu min kille lyssnar på mig om vi går i parterapi och börjar hjälpa till mera och att han tar större ansvar i hemmet, är inte risken stor att det återgår till det läge som har varit i många år efter ett tag? 

Den mannen jag träffat på gymmet är så snäll och att jag kan prata med honom, han vill inte ha någonting av mig och vi för alltid det goda samtalet.
Han har alltid tid för mig jag tänker på honom hela tiden (på ett mänskligt plan).
Jag blir lycklig när jag träffar honom och vill inte åka hem.
Det känns som min sambo bara haft mig som hushållerska och vänt barnen emot mig. Jag känner mig som en gammal disktrasa.

Jag ser allt detta som ett desperat rop på hjälp, jag vill inte ha det såhär resten av det livet jag har kvar. Jag har väl också rätt till ett värdigt liv.
Jag är ingen som söker spänning utan uppskattar när det är lugnt och tryggt, jag behöver inte heller bekräftelser på min existens. 

Jag har pratat med min man och berättat att jag har kontakt med en kille på gymmet som ger mig styrka, ingenting annat.
Han säger att det är en ålderskris och skrattar bort det, han kan håna mig ibland även tillsammans med barnen och säga skall du iväg och träna med gamlingen.
Efter allt jag gjort i alla år är man inte mera värd?

Han ringde idag från sitt jobb och sa att parterapin skulle få mig på banan igen och att det var mitt fel som börjat pratat med en annan man, han sa även att han inte kunde tänka sig någon framtid utan mig.
Jag har också sett att han besöker kontaktsidor på nätet.

Tack alla fina som svarat, jag sitter och gråter nu.

Han väcker mig på natten och vill att vi skall prata och gå igenom vad jag skall säga när vi kommer till terapeuten, jag får inte sova.
Han vill även veta om jag har pratat med den jag träffade på gymmet om honom, att han då skulle ha förstört för oss.
Han säger att han skall börja träna på samma gym och att vi skall träna tillsammans, jag vill inte att dom träffas så att han gör så att jag inte ens kan prata med den trevliga på gymmet. Det känns som att han vill äga och bestämma över mig, kontrollera mig hela tiden är det kärlek och respekt?
Jag vill ur denna mardröm jag känner mig som ett trängt djur, vad skall jag göra?   

Han sa nu på morgonen vid frukosten att han hade sagt till sina föräldrar och barnen att vi skall gifta oss till midsommar, jag vill inte gifta mig då känns det som situationen kommer att cementeras för all framtid. 

Jag har sagt till honom att jag inte vill gifta mig, då blir han förtvivlad och börjar ge mig skuldkänslor och säger vi har ju lovat varandra evig trohet.
Han pendlar mellan att vara nere och skuldbeläggande för att i nästa moment bli verbalt aggressiv och anklagande, jag känner att jag måste komma av kroken på något sett. Han säger att när vi blivit gifta blir allt så mycket bättre och kommer att lösa sig. Jag har pratat med mina föräldrar och sagt hur jag mår och känner mig, dom förstår men stöttar mig inte så att jag kan bli starkare.