De väninnor som man hade från barndomsåren har bildat familjer och fått barn och i samband med detta glider man isär och tappar kontakten.
De vänner som finns är de som är gemensamma och dom vill att vi håller ihop och försöker få det att fungerar för barnens skull, dom säger även så att ingen är fel eller skuldfri. Om man tar upp saker går det ofta till vännernas man som sedan rapporterar det till min man.
Vi hade ett långt samtal igår efter det att vi hade varit och pratat.
Han tyckte att terapin inte gav någonting och att personen tog mitt parti hela tiden, han kände sig förminskad efter allt han gjort och ställt upp med.
Jag känner mig så rädd och ensam, villrådig och vet inte vad jag skall göra.
Han har varit mitt stöd i 20 år och den jag alltid vänt mig till, samtidigt vill jag inte ha det såhär längre. Finns det någon annan för mig trots att jag har 2 barn, mitt självförtroende är verkligen på botten.
Jag var på gymmet igår efter jobbet mest för att kunna skingra tankarna, träffade då den personen som alltid har tid för mig och prata.
Vi pratade en lång stund och han var stöttande utan att komma för nära.
När jag sedan kom hem undrade min sambo om jag ville utsätta barnen för att bo på flera ställen och ryckas upp med rötterna, han var full med självömkan och kastade skuldkänslor på mig. Efter 20 år älskar jag fortfarande honom eller är det det att jag älskar honom för att han är mina barns pappa? Rådgivaren sa att jag är förvirrad inför det faktum att jag har känslor för två personer samtidigt. Finns det någon som varit med om något liknande och kan råda hur jag skall tänka?
Jag försöker att inte gnälla, detta är ett rop på hjälp.
Min egna identitet verkar att vara helt utplånad i denna relationen.
Jag är rädd och osäker och försöker att finna styrka för att orka med, orka ut.
Jag är bara glad att jag orkar och kan skriva här om min situation, detta är något som pågått i snart 5 år. Den personen jag träffar på gymmet ser jag som en fin medmänniska han är dessutom CP-skadad. Han har alltid sagt behöver du prata med någon så vet du var jag finns, han har aldrig sagt något illa om min man.
Han har inte heller sagt vad jag borde göra, bara varit stöttande.
Det finns faktiskt osjälviska människor som tar sig tid att lyssna.
Igår drack han och kom med skuldkänslor och vädjade för att sedan vända och vara anklagande, han förstår inte att jag har nått gränsen för vad jag orkar med.
Han säger också att jag kommer att bli mycket ensam då barnen inte kommer att vara med mig hela tiden. Han säger att jag kommer att få ett skitliv.
Då jag alltid lyssnat på honom och inte har några andra att prata med tar det väldigt hårt.
Jag förstår mig inte på mig själv, varför reagerar jag inte när alla beskyllningar, skuldbeläggande och att barnen används mor mig.
Jag borde känna att jag avskyr honom men ändå älskar jag honom!?
Är det andra känslor som jag har egentligen såsom rädd att bli ensam, rädd att förlora barnen, rädd att min familj skall vända sig emot mig.
Det känns som jag tappat fotfästet.
Jag var på ett enskilt samtal igår vilket min man protesterade emot, han ville att vi skulle lägga fram våra problem som en familj inte separat.
I samtalet kom det fram att det har byggts upp ett beroende av min man under 20 års tid som vi varit tillsammans, att han har ansvarat för alla större frågor kring bostad, ekonomi etc. I detta har jag tappats bort då jag har varit trygg med detta men samtidigt blir det svårt när jag skall göra allt detta själv.
Jag frågade om mina känslomässiga bindningar då jag säger att jag älskar någon som gör mig så illa, mycket av detta går tillbaka till min barndom då jag alltid försökt att göra mina föräldrar stolta och nöjda.
Men även det att jag ser honom i våra barn jag projicerar känslorna som jag egentligen har för barnen vidare på honom, jag måste koppla bort och separera detta då det är han som gör mig illa inte barnen. Även det att jag känner att jag älskar mina barn alltså måste jag tvångsmässigt även älska honom.
Fick rådet till nästa besök att skriva upp alla dumheter han håller på med.
Jag frågade samtalspersonen hur stora chanser det finns att något som spårat ur kommer att kunna räddas, han sa att chansen är ungefär 10 procent.
Vidare att det var bättre och bryta tidigare för alla parter då det ofta slutar i ett totalt haveri.
Jag frågade även samtalspersonen om vad som startat allt detta, om det var för att jag träffat personen på gymmet som pratar med mig och kanske öppnat mina ögon. Han trodde att det nödvändigtvis inte behöver vara detta utan hans erfarenhet säger att det kan vara någonting annat där ljuset inte är satt på.
Hans erfarenhet efter många år som samtalspartner var att problemen brukar vara att mannen har varit otrogen och träffat någon annan i smyg, den andra parten märker då att saker och ting har förändras och reagerar på detta.
Det skapas ett förakt en önskan att den andra parten skall göra slut osv
Jag skulle föröka få fram var som hänt egentligen.
Terapeuten tog även upp det faktum att min självkänsla och självförtroende verkad att vara på botten, det är efter att flera år systematiskt blivit nertryckt och förkrympt. Jag tar på mig skulden för alla fel och att det hänger på mig hela tiden, det är jag som gör fel och skall få dåligt samvete.
Jag är även den som skall rätta in mig i ledet och bli "vanlig" igen tillfredsställa alla runt omkring mig, det är jag som blivit fel.
Han sa att det är svårt att bryta sig ut och göra det som är rätt när så många krafter vill annat.