Hur kan man acceptera att barnen är nr 1?

Problemet var att han var sk besatt av sina barn sedan de föddes och efter skilsmässan så blev han ännu mer besatt av dem, vilket gjorde att han inte var mottaglig för någon relation de första 5 åren efter skilsmässan. Han släppte inte in någon ny kvinna i hans och barnens liv. När han så började tröttna på att vara ensam, alltid resa ensam med barnen och göra allt ensam med dem, så träffade han mig. Då ville han ge allt till mig och tog barnen i andra hand. Han på något sätt skuldbelagde dem omedvetet för att han fått vara ensam så länge.

När jag plötsligt tog barnens plats med resor, tid, kärlek och allt så kände sig barnen åsidosatta och oälskade. Hans ena barn vände honom ryggen. Han stod alltid på min sida och sa åt dem att skärpa sig under de första 2-3 åren. Sedan insåg han mer och mer vad han gått miste om och försökte balansera det. För ett år sedan så blev han elak mot mig och ändrade sig helt så att de återigen kom på första plats, prioriterades, alltid hade rätt och jag alltid hade fel. 

Han kallar mig för ett ego som alltid ska komma i första hand, men det är så svårt att plötsligt nedprioriteras såsom barnen gjorde innan. Han köper fortfarande lika mycket till mig och är omtänksam, men det är alltid barnen som går före på nåt sätt när det väl gäller. Eftersom de är vuxna så förstår jag inte varför han NU lägger ner all fokus och tid på dem. kanske är han panikslagen att de flyttar och att han då förlorar tid med dem, medan mig har han alltid kvar.

Men jag tycker att barnen ska man alltid ställa upp för och hjälpa i kris etc, men när de är vuxna så ska man förbereda dem på ett liv där de ska vilja prova vingarna, resa, träffa en partner, börja jobba etc. Han vill inte att de någonsin ska flytta. Han vill att om han säljer huset så ska pengarna genast fördelas ut till barnen så att de kan köpa ett boende, han köper bilar till dem, tankar bensinen varje vecka och gör allt för att de inte ska bli självständiga och vilja jobba. Vi tänker och tycker så olika om barnuppfostran. Jag känner inte alls för att de ska springa fram och tillbaka varje dag mellan husen. Jag behöver egentid ibland.

Vissa av er tycker att jag tänker fel, medan andra tycker att han är besatt av barnen och tänker fel. Jag blir inte klok på vad som är rätt eller fel. Jag skulle vilja se honom lycklig. Lycklig blir han bara om han har barnen runt sig ständigt och även mig, men jag ska mer bara finnas där och stötta och ställa upp....såsom hans ex gjorde. Jag är rädd för att om jag ger fingret så tar han hela handen. Då kommer han göra ALLT med dem och ta mig helt för given om jag tillåter och accepterar för mycket. Hade jag sagt att han kan göra som han vill, så hade han i princip alltid valt att vara med barnen och resa med dem. Om han sedan någon gång känt sig ensam eller om barnen åkt iväg så hade han valt mig. Så vill man inte ha det och den känslan har jag. Han tycker att jag har så fel, eftersom han anser att han alltid prioriterat och valt mig före. Att jag beter mig som ett avundsjukt barn.

Nej, du går inte FÖRST, du står om något på samma plats som barnen, mest naturligt är att du står strax bakom, och att barnen alltid går först.

Inte särskilt konstigt om du tänker på det, däremot så förstår jag att du är svartsjuk, men svartsjuka är ingenting en pappa bör eller ska ta hänsyn till, om det innebär att han behöver göra avkall på kärleken till sina barn.

Fullt naturligt, och bra av honom som pappa att vara närvarande i sina barns liv.

Vår farsa sket i oss och lekte loppan med sin nya fru (numera exfru).

Vår fullständigt obefintliga relation idag är väl kvittot på att han fick vara lycklig ett tag, antar jag.

Vad DU behöver göra är att fundera på om detta funkar för dig - om inte så behöver du kliva åt sidan, och inte försöka agera kil mellan en pappa och hans barn.

Kan du förklara vad du menar med att hans sätt inte är det normala? Jag är så hjärntvättad av denne man att jag tror att allt är mitt fel och att jag måste jobba med mig själv. Han vill inte att vi pratar nu förrän jag kommer med en plan på hur jag ska ändra mig för att tänka mer på hans barn och att det inte är bara han och jag, utan vi är även barnen. Jag förstår inte hur han kan kalla vuxna barn för barnen för det första. Sen kan jag inte förstå att man inte i första hand tänker på att vi vuxna måste må bra för att barnen ska må bra. Det funkar inte att inför barnen visa att de alltid har rätt och kommer före alla kvinnor, för då kommer de alltid förvänta sig att komma först i allt.

Hur tycker ni han skulle gjort och hur skulle jag gjort för att mötas?

Har inte sagt att det är samma sak, jag belyste vad jag tycker är problemet med att låta nya frun och dennes svartsjuka gå före sina barn.

Hursomhelst, jag vet själv precis hur jag skulle göra om jag var pappan i den här situationen.

Och du menar att jag inte svarade på det?
Eller läste du ens hela mitt inlägg?

Kan även citera här så blir det lättare för dig: "Vad DU behöver göra är att fundera på om detta funkar för dig - om inte så behöver du kliva åt sidan, och inte försöka agera kil mellan en pappa och hans barn."

I övrigt så svarar jag på vilka trådar jag vill, på vilket sätt jag vill :)
Fattar att det kliar i er, men allas åsikter har lika mycket plats här.

Jag tycker inte heller att någon av oss tycker eller gör fel, men han anklagar ständigt mig för att vara en barnhatare, pga att jag ställer vissa krav på vuxna barn som jag tvingas leva med. Det är inte att jag avskyr barnen, utan mest att jag tycker att han borde kunna fördela sin kärlek som jag fick göra när jag var i ett förhållande samtidigt som jag hade mina barn. Det är hans ansvar att se till att alla mår bra. Nu klarar han tydligen inte av detta, utan innan mig så tog han alltid barnen före sina kvinnor, sedan tog han mig före och nu har han återgått till att ta barnen före.

Jag ber och bönar om att vi kan resa som vi gjorde de 3 första åren av vårt förhållande, men han säger alltid att nu är det barnens tur. Men vilka 19 åringar vill ens resa med sin pappa? Fattar inte!

Trodde innan att män oftast väljer sin ya. kvinna före barnen och försummar sina barn, vilket inte heller är bra. Men har faktiskt aldrig hört eller upplevt att en man föredrar att umgås med sina barn 100% före sin kvinna.

Jag måste noga fundera om jag kommer att klara av detta liv. Jag hoppas på att det är övergående och att de ska vilja ha sina egna liv och att han då kanske inser att han måste släppa taget. Tyvärr så vet jag inte om det kommer att hända, eftersom han inkluderar dem när han pratar om många år framåt där han ska ha barnbarnen hos sig och alltid ska ha varsitt rum till dem ifall de kommer när de är utflugna. Vilken människa tänker så?

Och även där kan jag citera vad jag skrev kring det:

"I övrigt så svarar jag på vilka trådar jag vill, på vilket sätt jag vill :)"

Varken du eller TS äger narrativet för att hon startat en tråd.

Jag har flyttat ut ifrån deras hus för ett par månader sedan för att testa. Jag mår betydligt bättre nu när jag inte bor mitt i det hela med barnen, men det blir så att  vi bara träffas varannan helg hos honom och varannan vecka blir det bara några timmar eftersom jag bor i en väldigt liten lägenhet där man inte kan sova 2 personer. 

Egentligen är detta precis vad jag ville, för då slipper jag leva med och se på hur han skämmer bort sina barn. Problemet är att när vi väl träffas de få dagarna så ringer och skriver ändå barnen och kommer till huset. Jag har sagt hur jag känner, att varannan helg är speciell för mig, eftersom vi bara träffas då och då hade jag önskat att jag kom i första hand iallfall de dagarna. Han blir vansinnig och säger att man inte räknar dagar eller timmar på sina barn och att de ska få komma och höra av sig när de vill.

Det har hänt att han tom varannan lördag när vi äntligen har träffats bokat in en fotbollsmatch där han skulle vara iväg med sina barn i 3,5 timme. Jag sa då att han har 80% av tiden med sina barn. Varför måste han då välja tom den lördagen när vi är ensamma och äntligen träffas?
Han vill inte förstå och börjar då bråka.

I hans värld är det barnen och barnen och barnen. Så fort vi kommer in på något med barn; det kan vara andras barn där han ser att föräldrarna kanske inte prioriterar barnen före allt annat, så blir det bråk. Jag säger att alla kanske inte alltid tar barnen före allt. Då blir han vansinnig och säger att jag måste få professionell psykologisk hjälp för att ändra min hjärna och egoistiska tänk.

Jag håller på att bli galen. Jag tror att en skruv måste vara lös hos honom. Det kan handla om att den ena tar studenten och kanske flyttar snart och då får han ångest, dåligt samvete och panik. Och den andra har psykiska besvär som panikångest, ocd, autism eller vad det nu är. Då har han dåligt samvete för det barnet. Jag förstår honom på ett sätt att han mår dåligt, men han borde bara sagt att han inte har tid med en kvinna nu, eftersom all tid måste gå till barnen. Men det han vill ha är ju en slav till kvinna som ska finnas där för honom och stötta honom och älska hans barn. Den är inte jag.

Klart du får, att däremot påstå att jag inte svarat TS på det hon frågade om, det är ju direkt lögn, och lögnare har jag inte mycket för.

Jag dras med i hans anklagelser och tror på dem. Men en liten bit av mig inser att det är fel. vi är två vuxna som skall leva tillsammans. Barnen är så pass vuxna nu att de inte borde vara något hinder. Precis som du säger så borde heller inte vuxna döttrar vilja åka på SPA med sin pappa eller på någon resa överhuvudtaget. Men så är det i vårt fall. 

Han vill resa med mig, men vill först kolla av ifall barnen vill åka med honom, så att han inte får dåligt samvete. 

Jag har sagt att vi behöver par-terapi. Jag har själv fått terapi i flera år och vet vad jag har för problem, men min psykolog säger att det enda vi kan göra nu är par terapi, för allt ligger inte på mig, utan på min partners och mitt sätt gentemot varandra, hur vi skall mötas och om vi ens vill vara tillsammans. Vi måste vara öppna och ärliga mot varandra och därefter ta ett beslut. Han är inte ärlig mot mig att han prioriterar barnen före mig. Hade han bara sagt att så kommer det vara framöver även när de flyttar, så hade jag tackat för mig. Om vi däremot kan hitta en mellanväg där vi har förståelse för varandra olikheter och behov, så kan man ju ge med sig. Men i vårt fall är det bara hans väg eller ingen väg.

Det började med att han var helt galen i mig och uppvaktade mig i nästan ett år, trots att jag sa att jag inte var intresserad av någon med barn. Samt att jag var kär i mitt ex fortfarande. Jag sa tydligt att jag inte kan bo med någon som har barn där det inte finns tydliga regler. Han gjorde precis ALLT för mig för att jag skulle trivas och må bra ifrån början, köpte en bil, i princip försörjde mig och lockade mig till honom. Jag gick i fällan kan man säga. När jag flyttade in så vågade han inte vara ärlig mot sina barn och säga att jag skulle bo där, utan han lurade dem och sa att jag skulle provbo, så de hade ingen respekt för mig utan betedde sig illa. Han skällde på dem och tog mig i första hand. Då blev barnen ledsna och kände sig oälskade. Han borde ha varit ärlig mot dem och mot mig. Han sa att från nu skulle vi ha andra regler i huset och att jag var en del av familjen och att barnen skulle lyssna även på mig. Men redan efter ett halvår så stack den yngsta direkt till sin mamma och kom aldrig mer tillbaka till oss. 

Efter det gick det bara utför. Han var rädd att förlora barnen men han var ännu mer rädd att förlora mig. Så höll det på under flera år. Men så för ca 1,5-2 år sedan så började han bete sig mer och mer illa och slängde ut mig från huset och hotade när vi bråkade, så då hittade jag en lägenhet. Iom han fick reda på lägenheten så tappade han känslorna ännu mer, eftersom han är väldigt svartsjuk. Till slut så flyttade jag ut i tron om att allt skulle bli bättre som särbos, men det är ännu värre. Nu är han besatt av sina barn, istället för som innan, när han var besatt av mig. Han kan tydligen inte ha båda.

Förra tjejen var han besatt av barnen och förlorade henne pga det. Så tydligen fungerar inte den biten hos honom.

Så kan man ju göra om man vill skylla på andra utan att ta eget ansvar. Mannen gjorde fel som inledde en relation med en kvinna som inte ville ta hand om hans barn. Det förändrar inte att det var fel av TS att flytta in hos en familj och att ta så lite ansvar för barnen och deras relation.

Nåväl. Det har hänt. Alla kan göra fel. Det är bara att lära av det som hänt, agera för att lösa problemen och att leva vidare.

Ja, och? Det är knappast ett bra argument för TS att göra samma sak själv. 

Ja, lätt att säga om man inte drabbas av det själv. Hade gärna sett att pappan till mitt barn gjorde så mot hans nya kvinna, om jag tänker egoistiskt. Men det är inte roligt att vara med om det själv. Man är som en sopa, som blir tagen i sista hand.

Ja, vissa här vill bara koncentrera sig på mig och hur instabil, omogen och dum jag är som stått ut så länge eller att barn alltid är nummer ETT...! Tyvärr står alltför många ut med narcissister eller psykopater alltför länge, likaså med daltande mesiga pappor! Jag säger inte att jag är är felfri, långt ifrån. Jag hade svårt för hans curlade barn och sa alltid ifrån och jag var inte nöjd med att komma i andra hand. Barnsligt kanske, men sån är jag! En bra och mogen man hade kunnat balansera sin nya kvinna och barnen så att alla kan må bra och få sin del av honom. Han hade kunnat hålla sig till varannan vecka med barnen och inte hela tiden gått emot mig och sagt att de får komma hur och när de vill och de ska med på alla resor bla bla. När hans barn behöver egentid så var det väldigt viktigt att ge dem det, men när jag sa att jag också behöver egentid varannan vecka så var jag en egoist i hans värld.

Jag vet många mammor och pappor som gör allt för sina barn den veckan barnen är hos dem och sedan fokuserar de på sin kvinna/man på den andra veckan. Detta kunde inte han göra, utan han gav bara halva sig själv hela tiden både till barnen och mig, vilket gjorde att ingen av oss blev nöjda.

Jag tog rätt beslut att avsluta med honom, även om mitt hjärta vill något helt annat. Jag vill bara att han ska ändra sig och förstå hur jag känner och vilja kompromissa hur vi ska kunna ha det bra allihop tillsammans. Varför inser han inte? Kommer han någonsin att inse, så som han gjorde med sina ex? När det är försent? Jag vet inte!

Men nu måste jag få lugn och göra sådana saker som jag inte fick göra när jag var med honom, som att umgås med vilka vänner jag vill, resa hur mycket jag vill, dricka vin hur mycket jag vill, prata högt och skratta om jag vill......

Han är otroligt hjälpsam, omtänksam, skämmer bort mig, tar hand om mig, är kärleksfull när vi har det bra och när han får som han vill, vi har passionerat sex, han är lojal och jag kan lita på honom 100% att han inte skulle vara med någon annan kvinna eller skriva med någon annan. Han tänker VI hela tiden och gillar tvåsamhet,  Vi är som två små nyförälskade och glada ungar när vi är på resor, bor på hotell eller är ensamma utan hans barn. Vi verkligen älskar varandra, men tydligen på ett destruktivt sätt. Han vill styra och ställa och ha det på SITT sätt och jag ger inte med mig på allt. Då uppstår krig.