Är gravid i v 10. Har blivit så osäker på om jag vill det här eller inte. Känner mig låst och väldigt nedstämd. Måste få prata igenom med någon. Ska jag vända mig till mödravården eller Gyn i detta läge? Nån som vet? känner mig så dum.
Men vad är det han inte kan svara på när du lägger fram dina tvivel?
det Bästa är om no avsätter tid och förklarar hur ni ser på föräldramötet, han berättat hur han vill ha upplägget och du berättat vad du förväntar dig. Så för nu en diskussion kring det.
Veckorna går fort och magen blir inte mindre nu.Gör inget du ångrar sedan.
Det känns inte som en stabil relation om han inte finns där för dig känslomässigt. Jag levde i en sådan relation i för många år och ångrar mig bittert. Lär av andras misstag. Har han inte på tre år (!) blivit en bättre man som kan bete sig vuxet och stötta dig så kommer han inte göra det på 30 till heller.
Nu har ju jag valt bort barn helt, men jag skulle ALDRIG skaffa barn om jag kände minsta tvivel på pappans förmåga eller engagemang. Och då skulle jag inte lita på ord utan gå på handling, hur han fungerar i olika situationer i det vanliga livet med stress, ekonomi, planering etc.
Det är ju superviktigt att han är stabil, verklighetsförankrad, snäll, omtänksam, kan kommunicera på ett vettigt sätt, kan lyssna och reflektera utan att gå i försvar, anklaga eller fly undan. Och det gäller inte bara i barnfrågan utan i ALLT.
Tycker allt för många gör "dålig research" innan de skaffar barn. Inte minst när man läser trådar här på FL om mansbebisar och andra helt oacceptabla beteenden som man baxnar över.
Som man bäddar får man ligga, typ.
Hoppas du fattar ett beslut som verkligen känns rätt i det långa loppet.
Att han inte är där för dig känslomässigt är det större problemet, enligt mig. I övrigt gällande omvårdnaden och hämta och lämna dina barn o.s.v. så är ju det SÅKLART inget han ska "förväntas" göra, eller något slags test på hur bra han kommer bli som förälder, han ska ses som vilken förstagångspappa som helst. Och förstagångspappor brukar sällan fatta läget förrän de faktiskt står där på BB och håller sitt nyfödda barn i famnen. Man säger ju ibland att en kvinna blir förälder vid plus, en man blir förälder när barnet är fött. Dina tidigare barn är ju just DINA barn, han kan förväntas respektera barnen, men inte mer än så.
Statistiken säger f.ö. att många styvfamiljer splittras, så det är klart att risken är relativt hög att även detta barn blir ett varannan-vecka-barn, men nu har ni ju ändå skapat ett barn och låtit det hela fortlöpa i 10 veckor. Känns ju skumt att ångra sig nu.
...enligt statistik är det tre gånger vanligare att styvfamiljer splittras än kärnfamiljer.
Känner ändå att bättre att ångra sig nu än att ångra sig senare. Vi försökte prata igår igen och jag la fram min farhågor. Mest är Det ju att stå ensam med allt och inte få något stöd. Han känner sig såklart förolämpad och går i försvar och det enda jag fick var att är det så jobbigt så gör en jävla abort då. Jag vill ju att han ska möta mina rädslor och visa att han finns. Det jag märker är att det har eskalerat senaste veckorna. Han drar sig undan och beter sig som han är arg på mig ungefär. Kanske också en reaktion på graviditeten men börjar få smått panik här.
Jag vet också att mina tidigare barn är mitt ansvar. Jag vill också spendera all tid jag kan med dom när dom väl är här. Men det gör också att jag blir rädd för att orka allt. Just nu så känns det knappt som jag ror runt vardagen med tröttheten och illamåendet men jag har ju inget val. och där kanske lite stöd och kraft från sambon hade underlätta. Är som sagt inte hans barn men det är pga hans blivande barn min ork tryter och då kan man tycka han skulle backa mig. Åtminstone när jag ber om det. Känner bara kaos just nu. Självklar vill jag inte genomgå en abort så här sent men samtidigt vill jag inte stå där med skägget i brevlådan sen heller.
Känner ändå att bättre att ångra sig nu än att ångra sig senare. Vi försökte prata igår igen och jag la fram min farhågor. Mest är Det ju att stå ensam med allt och inte få något stöd. Han känner sig såklart förolämpad och går i försvar och det enda jag fick var att är det så jobbigt så gör en jävla abort då. Jag vill ju att han ska möta mina rädslor och visa att han finns. Det jag märker är att det har eskalerat senaste veckorna. Han drar sig undan och beter sig som han är arg på mig ungefär. Kanske också en reaktion på graviditeten men börjar få smått panik här.
Jag vet också att mina tidigare barn är mitt ansvar. Jag vill också spendera all tid jag kan med dom när dom väl är här. Men det gör också att jag blir rädd för att orka allt. Just nu så känns det knappt som jag ror runt vardagen med tröttheten och illamåendet men jag har ju inget val. och där kanske lite stöd och kraft från sambon hade underlätta. Är som sagt inte hans barn men det är pga hans blivande barn min ork tryter och då kan man tycka han skulle backa mig. Åtminstone när jag ber om det. Känner bara kaos just nu. Självklar vill jag inte genomgå en abort så här sent men samtidigt vill jag inte stå där med skägget i brevlådan sen heller.