Måste man välja mellan hund och karriär?

Nu blir detta inte riktigt vad du frågade om men vill ändå berätta min historia.
Jag har aldrig trott att vi skulle kunna ha hund, ungarna har tjatat och jag har sagt nej.
Men vi brukade låna en vovve på helgerna ibland och när hans familj fick stora problem med att kunna ha kvar hunden beslöt vi oss för att ändå prova.
Han är en 4- kilos sällskapshund som då var 8 år. I början var han lite otrygg av sig då han flyttat runt mycket men efter ett tag blev han cool . Jag har kunnat åka hem på lunchen för att rasta honom och jag och min dotter har hjälpts åt att rasta honom. Han är ju lite äldre och kan både gå långpromenader men även vara nöjd med kortare svängar då vi haft mindre tid.
Han är alltid med oss när vi är hemma, sover med oss och hänger i soffan på kvällen.
Min dotter har lärt honom massor med tricks , det är en liten smart och lättlärd vovve som nu är helt nöjd med sitt liv med oss. Och vi gav honom ett tryggt och bra hem utan småbarn som han inte tycker om.
Summan av kardemumman är att vi fick en hund fast vi inte trodde vi kunde och han fick ett superbra liv . Jag kan lätt tänka mig att bli adoptivförälder igen åt en vovve som hamnat fel. Blir mer av win-win då. Även om jag förstår mångas önskan av en valp.
Om man väljer en ras som inte är superkrävande så är en hund väldigt nöjd så länge den får vara med. Och ni kommer vara hemma massor så jag tror er hund blir en lycklig vovve.
Iallafall en liten historia om hur det kan bli. 
Lycka till med det ni bestämmer er för