Hur lång tid?

Hmm... Jag undrar, om du var den enda som kämpade för relationen, den enda som jobbade inom relationen och den enda som verkar ha brytt sig, varför ska du gå och älta det ett helt år senare när det egentligen är du som borde ha dumpat honom? Jag tror inte det handlar om mannen så mycket som din separationsångest, hoppas att ni bearbetar det ordentligt i terapin.

Du får så klart sörja relationen men titta också på den utan rosafärgade glasögon, SÅ bra kan den knappast ha varit.

Håller helt med ovan. Ni är inte tillsammans längre. Oavsett vad som hände så.. tycker du inte det är sorgligt att du nu ger det en sådan stor plats i DITT liv?
Terapi kan vara bra för att få hjälp att ta till sig lärdomar så att man inte går samma nitar framöver. Om det är så att det finns saker i ens egna beteende som gör att man har problem i sina relationer.
Men annars - försök byta fokus. Du har bara ett liv och det är du som styr skutan. 

Självklart kunde han i början av relationen visa sina framfötter, men de stunderna blev bortsuddade efter ett tag och jag vet än idag inte varför det tog en sån stor vändning. Det är det jag fortfarande ältar över. Liksom att han ena dagen var otroligt kärleksfull och visade verkligen mha handlingar hur mycket han älskade mig. Det försvann dock efter ett tag och han blev väldigt manipulativ och gaslightade, så ibland känner jag att det kanske var mitt fel? Eller att jag kunde gjort något bättre, eller att jag blev otroligt vilsen av hans mixade känslor och signaler. 

Det är tyvärr övertänkandet som troligen gör att jag fortfarande mår dåligt. Vet dock inte hur jag ska ta mig ur det. Därav undrar jag om någon annan är eller har varit i samma sits, och om de har ngt tips samt hur lång tid det tog att gå vidare från en mentalt påfrestande relation.

Jo, självklart tycker jag det är extremt jobbigt att bära runt på den tyngden. Vill inte alls känna såhär, vill kunna må bra igen. 
Terapin hjälper mig att förstå, och inse saker jag själv inte kunde se utifrån någon annans perspektiv. Däremot är det min självkänsla som är problemet. Det är otroligt plågsamt att tänka tillbaka och se hur mycket man försökte. Som att arbeta hårt för något man brinner för, och att det sedan inte ens blir lyckat.

Tack, för tipset. 

Det är inget mysterium att gå omkring och grubbla över. Han blev hemtam i relationen och slutade anstränga sig för att han inte brydde sig lika mycket längre. Det var verkligen inte ditt fel i alla fall. Alla kan bidra till lite sämre stämning i en relation men att vara manipulativ och gaslighta är 100 % på honom.

Håller med, det är övertänkande från din sida. Det bästa du kan göra är att vila i tanken att du aldrig kommer att få svar, han kan antagligen inte ens själv berätta varför han var som han var, men att det så klart beror på saker inom honom. Det räcker. Och sysselsätt dig med saker när du känner att du börjar älta. Det är ok att ha tankar om sånt men man ska inte gräva ner sig i det. Och apropå det, din sista fråga om hur lång tid det tar. För personer som ältar kan det ta decennier. För mer fungerande människor borde det inte ta mer än några månader, kan vara lite mer eller mindre och beror också lite på hur länge man har varit tillsammans, men det borde ha varit över för länge sen är poängen.

Självkänsla kan ha betingelser som är medfödda. Är man lagd åt det mer neurotiska hållet (googla big five teori) så har man större risk att fastna i att harva det som varit och har svårt att släppa taget.
Men självkänsla går också att styra på det viset att man kan försöka bestämma vilken makt/värde man vill tillskriva olika saker i sitt liv.
Om jag tar fyra olika områden som är viktiga för mig och som jag skulle säga bygger min självkänsla så är det min kompetens inom mitt yrke, att jag ser mig som en öppen och rättvis person, att jag gillar att träna (specifikt löpning) och att jag är en bra vän. Sen gör jag andra saker också, jag spelar gitarr, lagar mat, har husdjur mm men det är inget som skulle göra mig ledsen om jag inte lyckades så bra med det. Men så här, om jag får kritik inom mitt arbete. Om jag söker jobb som jag inte får. Om jag får feedback från chefen som uttrycker utvecklingspotential men jag har en klassiskt "dålig dag" så tar jag det inte så bra - det är saker som kan påverka min självkänsla. För jag har lagt väldigt mycket värde i att vara en duktig och kompetent person, det är mycket värt för mig och jag vill även att andra ska tycka det. Så min självkänsla får sig en törn när jag får kritik tex. Detsamma gäller att jag vill ses som en bra vän. Det styr mig på det viset att jag vill göra sånt som bra människor gör. Jag vill inte såra eller tacka nej om jag blir bjuden. Men om andra är taskiga tillbaka, om jag hör att alla mina vänner går på konsert och inte bjuder med mig eller om någon rakt ut skulle säga upp kontakten så skulle jag förmodligen må dåligt för konceptet "god vän" är också väldigt viktigt för mig. Det är en del av min person och det bygger min självkänsla när jag upplever att jag är en god vän.
Sen har vi sånt jag gör som inte betyder lika mycket. Om jag sitter tre timmar och nöter gitarr-ackord men det inte går så bra. Eller någon garvar åt mig  när jag försöker spela en viss låt på gitarr - det kan jag ta med en klackspark. För jag gör det för skojs skull, jag lägger exakt noll värde i om jag är bra på att spela gitarr eller inte och vad andra tycker rör mig inte i ryggen. Min självkänsla är inte beroende av vad andra tycker om mitt gitarrspelande och jag lägger inget sånt värde i det heller. Andras kommentarer om att jag är dålig på att spela gitarr har ingen makt över hur jag ser på mig själv.

Jag tror att du måste släppa det här. Läs sinnesrobönen 18 ggr efter varandra om du behöver. Du kan inte göra ett skit åt det idag, det som hände. Och ännu mindre vad någon annan gjorde eller inte gjorde.
Du kan bara försöka styra över ditt egenvärde och din självkänsla i annat för tillfället, som inte är bundet i relationer och särskilt inte en relation som du inte längre är i. Försök få fram vad som är viktigt för dig och bygg de bitarna istället så länge. Det är en jättefin egenskap att vara mån om andra och kunna analysera både sin egen och andras delar i en relation och varför det går som det går. Men du behöver nog släppa det nu. 

Hej  vill bara ge lite pepp. Varit där du är.
Kraschat  tagit mig upp, kraschat igen etc.

Det har tagit mig 2 år, varpå jag snudd på blivit bitter över att jag inte kom vidare. När jag fastnar för ngn så är det ordentligt vilket jag fått erfara.

Idag ser jag syftet med vårt möte och varför det var så viktigt. Och faktiskt har jag mött personen som jag tror är menad för mig och det känns så annorlunda den här gången. jag känner också tacksamhet för att tiden jag mådde skit har jag verkligen fått jobba med mig själv. 

Om du är intresserad av existensiella frågor, healing etc. Så är det ngt jag varmt rekommenderar. 
Kram

Är i samma sits, har gått 3 månader nu och är inte helt över än. Hoppas det händer snart.