Hmm... Jag undrar, om du var den enda som kämpade för relationen, den enda som jobbade inom relationen och den enda som verkar ha brytt sig, varför ska du gå och älta det ett helt år senare när det egentligen är du som borde ha dumpat honom? Jag tror inte det handlar om mannen så mycket som din separationsångest, hoppas att ni bearbetar det ordentligt i terapin.
Du får så klart sörja relationen men titta också på den utan rosafärgade glasögon, SÅ bra kan den knappast ha varit.
Självklart kunde han i början av relationen visa sina framfötter, men de stunderna blev bortsuddade efter ett tag och jag vet än idag inte varför det tog en sån stor vändning. Det är det jag fortfarande ältar över. Liksom att han ena dagen var otroligt kärleksfull och visade verkligen mha handlingar hur mycket han älskade mig. Det försvann dock efter ett tag och han blev väldigt manipulativ och gaslightade, så ibland känner jag att det kanske var mitt fel? Eller att jag kunde gjort något bättre, eller att jag blev otroligt vilsen av hans mixade känslor och signaler.
Det är tyvärr övertänkandet som troligen gör att jag fortfarande mår dåligt. Vet dock inte hur jag ska ta mig ur det. Därav undrar jag om någon annan är eller har varit i samma sits, och om de har ngt tips samt hur lång tid det tog att gå vidare från en mentalt påfrestande relation.