Ångrar oåterkalleligt beslut

Vi gjorde exakt samma sak.
Det enda orosmolnet var ju såklart barnen, som är i tidiga tonåren = känsligt.
Det enda vi hade (och fortfarande har) som största fokus är deras välmående och se till att de hamnar i bra kompisgäng etc.

Såklart det kändes läskigt men man kan alltid flytta tillbaka och med den teknik som finns nu så kan de alltid facetime-a 

Hur lång tid tog det innan de vande sig? Dottern är bara taggad men sonen som är mer orolig av naturen verkar mest vilja undvika ämnet flytt. vill inte alls lämna sina vänner och bästisen i kvarteret intill... Samtidigt är det ju för barnen vi gör det så det hela känns mycket kluvet... 

Vi gjorde flytten från stan till landet för snart tio år sedan. Barnen fick det jättebra och vi ångrar inte det idag men det var en hel del vånda inför flytten. 

Det var lite svajigt i början med skola och kompisar och sådär men vi såg till att deras prio 1 var att skapa sig ett umgänge och ett sammanhang. Tog inte alls lika lång tid som vi trodde och var inte alls lika dramatiskt som vi förväntade oss. Nu känns allt fantastiskt! 

Ni får helt enkelt vara lite "på" och lyhörda/uppmärksamma. Och, man får ha i åtanke vid "dippar" att allt var inte tip-top på gamla stället heller. Det fanns baksidor och dåliga saker med förra boendet och umgänget också. 

Jag är också sån, får ofta extrem ångest och ifrågasätter mina beslut. I mitt fall är det bristen på kontroll och dåligt självförtroende. Oavsett så har sånna beslut som flytt och sånt blivit jättebra. Man måste bara ha is i magen och under vägen göra saker som man mår bra av. Och om allr fortfarande känns dåligt om några år kan man ju flytta iigen. 

Håller med

Först av allt vill jag tacka alla ni som tog er tid att svara. Så många kloka tankar och råd och jag tar till mig varje ord. Läste igenom alla igen igår när jag hade en riktig ångest-dag.

Även idag är ångesten väldigt stark. Jag har avhandlat alla känslor oräkneliga gånger och allt det praktiska kring skolbyte, barn osv känns faktiskt bättre. Rent rationellt vet jag ju att allt förmodligen kommer att bli bra. Och blir det inte det, så går det ju att lösa. 

Men så kommer andra tankar upp mer kopplat till osäkerheten i världen/Sverige. höjda räntor, prognos om sjunkande huspriser, höjda elpriser osv. Och så vill jag bara sticka huvudet i sanden igen. Eller spola tillbaka bandet och vara kvar i det gamla trygga. vill bara att allt ska vara som förr. Och så blir jag arg på mig själv att jag inte kunde nöja mig med det vi hade. Känns som att allt är förstört, även om jag vet att det såklart inte är sant. 

Jag är nog vanligtvis en ganska ångestfri person. Brukar inte älta/analysera allt för mycket. Samtidigt är jag dålig på att leva i nuet. Tittar alltid efter nästa steg i livet. inna har det handlat om jobb osv. Denna gång mer drastiskt: flytt. Och jag trodde verkligen jag skulle vara glad över detta men känner mig så vilsen. Det känns bara som en stor sorg och rädsla och jag känner ständigt "vad fan har jag gjort". Så ser jag till det positiva med att flytta. Tänker på allt det, och visst känns det lite bättre då men ångesten tar över gång på gång. Och så blir det även en sorg att detta inte blir en fin förväntansfull tid för mig och familjen. Att detta borde vara något vi är så lyckliga över och så är det inte så. Och så kommer ångesten över att jag inte är nöjd, fast jag fick precis det jag ville. Att det finns så många därute som faktiskt lider på riktigt, så sitter jag och gråter över en situation jag skapat för mig själv, av fri vilja. 

Igen, tack för er som tar er tid att läsa/skriva. Jag pratar givetvis med nära och kära om detta men finns ju en gräns för hur mycket de ska behöva stå ut med av mitt ältande. 

Du lyfter varför ni valt att flytta, bla större yta och naturen. Tänk på det när ältandet kommer.

Sen kan man alltid omvärdera vart man ska bo, skolval mm.

När jag hade mycket tankar och ältande i en fas med förändring och åsikter fårn många håll så kontaktade jag en kurator via en doktor-app. Hade två samtal där gratis och det gjorde gott. Skulle lugnt göra om det!

Hej,

Sitter i exakt samma position som dig just nu.

Ska lämna boende i större stad i Sverige för flytt till lite mindre ort. Har sålt bostadsrätt och köpt hus i nya orten. När vi startade denna process va det jag som drog igång allt och det va jag som pushade för att flytta. Men när allt va klart och vi står och väntar på att flytta in i nya känner jag mig otroligt nere över det. Har gråtit i mängder över att behöva flytta ifrån vår nuvarande stad och ser inte alls fram emot att flytta till nya staden. Har sån ångest så det är svårt att kontrollera stundtals.

Planerar redan för hur jag ska kunna flytta tillbaka inom 1-2 år och det känns hemskt att jag ska behöva lägga 2 år av mitt liv på en plats jag inte vill vara på.

 

Hur löste sig allt för dig? Har du börjat komma in i din nya stad eller känner du fortfarande lika och vill tillbaka? Vill väldigt gärna höra hur du känner idag.

Hej!

Tråkigt att du är i samma sits som jag var för ett tag sen. Det var verkligen om tumlande med dessa tankar och känslor.
 
Men jag har ett glädjande svar till dig: vi trivs jättebra nu när det gamla områder är mer avlägset och nya blivit det som vi känner är mest hemma. Barnen har kommit in bra i verksamheterna och har engagerat sig i aktiviteter där de fått mycket vänner. DE säger ofta att de trivs. Speciellt försommaren var fantastisk, och det har varit mycket mer utelek än det var när vi bodde i lägenhet. Nu vet jag inte orsaken till att ni flyttar men för oss var det ju för att få mer frihet för barnen vilket de verkligen fått.  

Jag tror genom att ha fått lite distans till gamla livet har jag verkligen börjat njuta av det nya. Nu när detta är det nya normala så känns det verkligen så bra! Det är också mycket enklare att lära känna folk där vi bor nu, eftersom det är ett mindre ställe. Barnen har gått ett helt skolår nu och de nya vännerna är nu det som de känner är tryggt. Visst pratar de om de gamla bästisarna och vi försöker ses, men det är inte samma intensiva saknad längre. De har också börjat förstå att de gamla vännerna finns kvar även om de såklart inte kan ses lika ofta.

Förut planerade ju jag också återflytt om 1-2 år men nu tänker jag istället att vi flyttar tillbaka när barnen är tonåringar och kan ta sig runt själva lite mer. Visst kan jag sakna det gamla området och så fort vi är där känner jag nostalgi. Men jag känner också ett annat lugn när vi kommer hem igen till vårt hus. 
Jag har också börjat gilla huset lite mer. Vi har mycket fix kvar men renoverade ett rum i våras som gjorde att det kändes som att en pusselbit till föll på plats. Så långsamt långsamt börjar vi få det mer som vi vill.

Hoppas det löser sig för er med! Man får tänka att var sak har sin tid. När det var som värst tänkte jag "Jag är iaf glad att jag testade, annars hade jag alltid undrat hur det varit". Den tanken hjälpte mig lite att inte ångra beslutet allt för mycket och hålla ut lite. på så sätt kändes flytten ändå inte helt i onödan. Men nu trivs vi som sagt och jag är glad att vi flyttade även av andra orsaker. 

Hej! Så fin tråd! Känner igen mig i alla dessa känslor, är i princip i exakt samma situation som du var i. Lever i ett mörker och skäms att jag tagit ett så stort beslut för familjen som nu känns fel och oåterkallelig. 

Glädjande att höra att det gick så bra för er! Blev det bättre med tiden för dig eller gjorde du några aktiva val som underlättade i omställningen? Hur gamla var dina barn?

Jag säger bara heja er som vågar! ❤️ Såklart är det lite gambling, men det kan ju också bli så bra som ni hoppats på eller ännu bättre!

Man måste våga för att vinna, och ni och barnen får nya erfarenheter. Jag tycker du ska vara stolt över dig. Du är tuff!