Orättvist behandlad av chefen

Ja, det låter bäst att bara gå vidare.

Jag röstar för nr 2, hennes bild av dig kommer hon att vidareförmedla till de andra i ledningen och dessutom är det inte ok att snacka skit om de anställda inför andra, och då på möten där personen inte ens kan försvara sig.

Står precis och vela mellan de två alternativen. Men tyvärr är båda i ledningen så det jag tat upp kommer inte vidare någon annan stans. 

Att ta upp det med den högre chefen skulle jag göra för att få någon form av upprättelse själv, men hon kanske delar den första chefens syn på att jag inte borde agerat som jag gjorde och därmed inte heller kommer lyssna. Å andra sidan är det inte den grejen det handlar om egentligen utan hur den andra chefen valde att agera. 

Der enklaste är ju att bara låtsas som inget och undvika den första häxan i fortsättningen. För hon är väldigt av och till, gissar på
pms. 

Prata med facket!

Jag arbetar i skolan och jag skulle svara olika saker beroende på vad som skett. Du vill inte avslöja detaljer så det blir kanske svårt att råda.
Jag tar ett par exempel så kanske du själv kan jämföra med det som hänt och se vad du tycker? 

Elever har rätt att prata med vem de vill om de har bekymmer. Har de hälsoproblem eller mår dåligt av något så försöker man hjälpa dem etablera kontakt med skolsköterskan eller kuratorn. Vill eleven inte det får man gå varligt fram och lyssna lite till. 
Om eleven har en mentor/klassföreståndare och eleven pratat med någon annan, kan man fråga eleven om detta är något den kan prata med sin mentor om. Vill eleven inte det, får man igen gå varligt fram.

Man kan erbjuda sig att hjälpa eleven prata med rätt person, försöka vägleda. Skolans ansvar är att stötta eleverna med de resurser som finns, men det händer ofta exempelvis att lärare, elevassistent eller annan personal på skolan, försöker lösa saker själva, som egentligen blir bättre om någon i Elevhälsoteamet jobbar med. 

På min skola exempelvis, hade vi en elev med en viss sjukdomsbild. Eleven hade kontakt inom vården precis som man ska, och skolsköterskan höll koll på eleven också. Eleven sökte sig till en annan person på skolan och pratade mycket (vilket kan vara ok), men när den personen började ge råd om hur eleven skulle tänka runt  sjukdomen så är man inne och tassar på områden man inte själv är utbildad inom.   Det borde den personen inte gjort, men gjorde det givetvis i all välmening. Det är sånt här som ibland blir fel i skolan - alla vill väl men man måste veta var gränser går, och vem som ska göra vad när det gäller svåra saker. 
Enligt skollagen är det för elevens skull som andra än tex en lärare eller någon annan som är nära eleven, ska in och jobba, för att man har annan kompetens, vet om andra vägar att gå osv. 

Så- du får först fundera på om det finns något fog i kritiken från den andra personen, om hur detta gick till.

Det andra är sen hennes sätt, att prata om det utan att du var där osv - det tycker jag absolut du kan ta med en chef. Gärna ett samtal där ni tre tillsammans pratar igenom saken och bestämmer hur det ska gå till en annan gång. 

Dåligt stil av att prata om det framför hela gruppen.chefen kunde ha pratat med dig istället.

Själv skulle jag nog ta ett till möte med bara chefen alternativt ha med någon kollega/från facket och sedan framfört att jag tycker det är obehagligt att prata om mig med andra.

Tack för era svar. Blir svårt att skriva fler detaljer utan att avslöja mig, vet ju inte om den människan är inne och läser på FL. 

Ibland tycker jag det är så att bara för att någon är chef får den för sig att den kan bete sig lite som den känner för och andra vågar inte säga ifrån just för att personen är chef. Så känner ju lite jag, men jag inte vill förstora upp detta och få massa ovänner på jobbet, samtidigt som andra delen av mig vill ha upprättelse och känner mig riktigt irriterad på henne. 

Känner lite som när man var barn att jag skulle vilja behandla henne som luft och totalt ignorera henne, kasta föraktfulla blickar och riktigt visa vad jag tänker. Men nej, det är ju inget alternativ i vuxen ålder och det är inte jag. Jag som person är lugn, förstående, diplomatisk, friar hellre än fäller. Men har hört förut hur denna chef brusar upp mot andra och bara kör på, och även hört hur hon pratar om andra i negativa termer. 

Har absolut ingen lust att dra in facket. På den nivån skulle jag hellre byta arbetsplats. Spontant är det vad jag känner för idag, säga upp mig och inte komma mer, men vet att detta kommer gå över med tiden och jag kan snart glömma detta.

Barnet jag pratade med ville absolut inte prata själv med sin lärare för hen känner ingen tillit till läraren. Och min chef säger jag skulle hänvisat barnen till läraren. Hade jag gjort det hade jag ju lämnat barnet helt ensamt. Jag har inte givit några råd eller så som blivit fel, utan mer försökt hjälpa barnet genom att föra vidare information. Chefen menar att såna frågor ska hanteras av läraren. Så barnet har inte kommit i kläm på något sätt. Däremot upplever jag att det hade blivit fel om jag inte bemött barnet utan bara kallt sagt att du får prata med läraren. Jag har varken hållit med barnet eller motsagt den i sin fråga, bara lyssnat. 

Jag tycker det låter som om du försökte hjälpa barnet på ett sätt där hen kunde känna sig bekväm. Föreslog du att prata med t ex skolsköterska, kurator eller någon annan hen kunde känna förtroende för inom EHT? Självklart ska ett barn inte tvingas prata med en vuxen som hen inte har tillit för, vansinne!

Barnet själv ville inte prata med någon annan så jag försökte föra fram det hen ville säga, men borde tydligen inte gjort det utan barnet skulle pratat med sin lärare alternativt hens föräldrar kunde ha gjort det. Tycker också det är fel.

Jag håller med dig. En medelväg som jag också skulle ha försökt är att erbjuda barnet att sitta med i ett sådant samtal, antingen med hens föräldrar så de kan hantera saken eller med någon person på skolan som kan hjälpa vidare. Det gör så mycket att visa ett sådant stöd och fungerar oftare än man tror. Ett alternativ är också att få barnets tillåtelse att prata med t ex kuratorn om saken först, innan ett samtal. I slutänden hjälper man fler om man stöttar barnet i en svår situation, och det kan hjälpa dem att känna förtroende för andra vuxna i framtiden också.

Tack, känns bättre nu när någon mer verkar tänka samma. För mig handlade det om att barnet skulle få hjälp, för chefen betydligt mer känslig fråga tydligen eftersom hon behövde vara otrevlig mot mig.

Den här chefen kan bli väldigt högljudd och så och jag har ingen lust att utsätta mig mer för henne. Tror jag bara försöker skita i vad som hände och själv gå vidare. Hon har antagligen egna inre demoner hon kämpar med som rinner över på oss andra med jämna mellanrum. 

Men du måste ju ta upp att chefen pratar om dig till en hel grupp. Det spelar ingen roll i det fallet hurvuda du hade gjort fel eller inte. Chefen ska inte ta det med dina kollegor på ett möte. Det ska chefen ta med dig och möjligen sin chef. 

Så även om nu den högsta chefen håller med mellanchefen om att du gjort fel så utesluter ju inte det att mellanchefen också gjort fel. 

Det kan vara så enkelt att hon känner sig otillräcklig i situationen, lite smått avundsjuk på att barnet vände sig till dig och att du hanterade det så bra. Det händer faktiskt, trots att personen inte ens varit inblandad. Lite som att de blir avundsjuka på ens kompetens.

Vet du vad som hade kunnat hända om du inte försökt finnas där för barnet utan bara slussat vidare? Barnet hade tappat förtroende för att få hjälp från vuxenvärlden, och även från dig som person, och det finns stor risk att hen inte skulle ha vågat prata med en annan vuxen om sitt problem. Det kan få stora negativa följder i längden, både för just det här problemet men även för hens framtida problem. Ett barn som bara blir ivägskickat riskerar att inte känna sig hörd och förstådd, det kan ge djupa sår med tiden.

Låter som en "bulldozer" till människa, såna är jobbiga att ha att göra med. Rekommenderar att du läser böcker om ämnet, hittar inte boken jag tänker på nu men nåt i stil med "Konsten att hantera besvärliga människor", kolla på biblioteket.

Den här tänkte jag på!

Tack! Och tack för ditt tidigare inlägg. Från att ha känt mig så ledsen och irriterad hela helgen så börjar det hela släppa nu. Ibland blir man ju fel bemött av andra och när Det är en chef så tar man ju åt sig ännu värre.

Ska leta reda på boken :)

Det du skriver om avundsjuka och kompetens kan nog stämma till viss del. Jag har kompetenser hon inte har (och utbildning), hon är ju chef men jag inom ett annat område. 

Ja jag vet. Men är rädd att konsekvensen av det samtalet ska bli till nackdel för mig. Kanske mellanchefen som du kallar henne får ett horn i sidan till mig och börjar leta efter felaktigheter. 

Mmm, men den kan också göra så h*n ökar upp trycket, en del människor blir kosntiga när man ignorerar dom och de tar det så svårt att de måste hämnas pga de är ignorerade.

 

Så var lyhörd.

Sen vad denna typen av människor inte gillar, det är att man ifrågasätter dom och deras påståenden och gärna fråga vad är det du vill med det du säger.
Och detta är nått som denna typen av människor inte gillar och det är att förklara sina tokigheter som kommer ur deras munnar.
Men ta små steg, men jag tror inte ignorera kommer funegra i längden, men man kan ju se om det funkar först och innan man går andra vägar.

Ja, såklar. men tänker inte att jag ska behandla henne som luft eller så, utan mer undvik de tider jag vet att hon fikar, istället för att fråga henne kan jag fråga någon annan osv.