"Hon" - jag beklagar verkligen hur det gått för dig och er. Du har mitt största medlidande. Jag tror min partner är mer på nivån att man förstår barns natur och begränsningar (på grund av en egen kärleksfull mamma och mormor).. men min partner förstår inte att denne själv missförstår situationer och därmed anklagar mig (kallhjärtat) för konflikterna. I början trodde jag det handlade om psykos, eller paranoia. Sedan insåg jag att det endast handlar om att tolka situationen i stunden, och all historia mellan oss försvinner (för min partner). Jag är rädd hur det ska fortsätta om vi har barn, för då kommer det många möjligheter till att bli arga på varandra eller dylikt. Men, ditt fall verkar extremt jobbigt. Jag hoppas du har stöd från familj och vänner! Jag letar efter böcker just nu, jag har hittat två/tre stycken. Har du förslag på litteratur?
Här är vad jag funderar över att beställa (jag kan rekommendera dig att läsa "top reviews" som är vad folk säger om att ha läst böckerna, det är intressant och en blandning av hur frustrerade människorna är i sina relationer):
1) www.amazon.com/Secrets-Autistic-Millionaire-Everything-Aspergers/dp/B09KDYMF2R/ref=sr_1_1&keywords=secrets+of+the+autistic+millionaire&qid=1651505718&s=books&sprefix=secrets+of+the+aut%2Cstripbooks%2C158&sr=1-1
2) www.amazon.com/Asperger-Syndrome-Autism-Spectrum-Disorder/dp/1849054983/ref=sr_1_1&keywords=maxine+aston&qid=1624132187&sr=8-1
3) www.amazon.com/gp/aw/d/1849058032/ref=tmm_pap_swatch_0&qid=1651503595&sr=1-4
Hittade boktipsen från dessa tre youtubers.
youtube.com/c/AspergersfromtheInside
"Jocke" - om man jämför det du beskriver med vad "hon" beskriver, så är även era situationer ganska annorlunda/olika. När du beskriver din partner så framgår det praktiska saker så som att ta kontakt med familj eller myndigheter. Du beskriver inget slags missbruk från hennes sida mot dig eller barnen, så jag antar att det helt enkelt inte finns. Vilket glädjer mig, om jag säger så. All lycka till er! Berätta gärna hur ni/du upplever föräldrarskapet .. jag är inte förälder än så jag vet inte riktigt vad jag ska fråga. Men jag lyssnar väldigt gärna på vad du än har att dela med dig om du vill. Tack så mycket, för att du läst såhär långt.
Anonym (Jocke) skrev 2022-05-02 12:15:44 följande:
Som du själv är inne på, att svara generellt är nästan omöjligt för alla med autism är olika, även om de har saker gemensamt så är det grader det handlar om.
Jag har 3 barn med en kvinna som har autism/aspergers. De är i år 12,11 och 9. Vi fick dem tätt mycket pga att hon ville ha det överstökat och jag hade inget emot det. Vi var också hyfsat unga så jag skulle inte bli förvånad om det skulle dyka upp en sladdis också de närmaste 5 åren. Vi får väl se.
Jag tror att det är viktigt innan man skaffar barn med vemsomhelst, diagnos eller inte, att man pratar om saker som barnuppfostran men också om sig själv och varandra. Identifierar varandras styrkor och svagheter i ett eventuellt föräldraskap och allt det innebär.
För oss har det till exempel betytt att jag tagit första kontakten mellan familjen och myndigheter, skola osv, i telefon, för det klarar inte hon, första besöket eller två till bvc/förskola/skola har skett gemensamt och sen efter det har hon kunnat sköta det när det är hennes tur.
Måste springa. återkommer senare. Fråga gärna om du undrar något.
Anonym (Hon) skrev 2022-05-02 15:48:50 följande:
Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem...