• Anonym (neuro­typica­l)
    Mån 2 maj 11:09
    29344 visningar
    181 svar
    -3 +3
    181
    29344

    autism partner

    Jag lever med en autistisk partner och det är oklart för mig hur det kan påverka livet om vi får barn ihop. Jag förstår att det beror på individen, men jag vill gärna höra om andra har haft bra/sämre upplevelser.

    Söker svar, både positiva och kritiska svar. Det här är något jag måste tänka på för att inte förstöra de närmsta 18 åren av mitt liv.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-05-09 17:01
    Hej, en kort uppdatering efter 9 dagar. Idag har jag lugnat mig (jag är inte superrädd), och det skedde gradvis genom informationsintag och att min partner efter 7 dagar äntligen gick tillbaka till ett normalläge. Det som skedde under en hel vecka var en slags "shutdown", och detta var precis efter 2-3 stycken "meltdowns" som inte var enkla för mig att förstå (men jag skulle ta skulden och ansvaret för dom såklart.)

    Jag vill bara säga att jag uppskattar alla som delat sina erfarenheter i denna tråd. När jag startade tråden var jag förtvivlad, ensam och superstressad. Nu har jag spenderat (dagligen) tid på att lära mig om aspergers (som det kallades förut) och skapa ett ordförråd för att förklara vissa beteenden jag ser. Det är inte enkelt att prata om ämnet till främlingar som blir irriterade, träffade; speciellt inte om man personligen är djupt investerad i en relation och dessutom är RÄDD. Jag behövde prata! Jag blev ledsen när jag blev anmäld, för tråden försvann helt för mig ett tag. Nu syns den igen. Vad vet jag, jag kanske bara inte förstod hur man hittade tillbaka till tråden när man skrev den som anonym. Tack och lov fanns tråden kvar, för det var flera individer som behövde prata om detta. Jag förstår det också.. Man behöver stöd.

    Jag hoppas att den som misstror mitt motiv med tråden, kanske ser att de lyckligtvis hade fel själva. Jag vill faktiskt bara veta hur andra erfarit liknande sits, speciellt med föräldrarskapet och konflikthantering.

    Tack för all hjälp. Jag fortsätter läsa vad folk delar för erfarenheter men jag kommer inte lägga mig i någons separata diskussion.

  • Svar på tråden autism partner
  • Anonym (Jocke­)
    Mån 2 maj 12:15
    #1

    Som du själv är inne på, att svara generellt är nästan omöjligt för alla med autism är olika, även om de har saker gemensamt så är det grader det handlar om. 

    Jag har 3 barn med en kvinna som har autism/aspergers. De är i år 12,11 och 9. Vi fick dem tätt mycket pga att hon ville ha det överstökat och jag hade inget emot det. Vi var också hyfsat unga så jag skulle inte bli förvånad om det skulle dyka upp en sladdis också de närmaste 5 åren. Vi får väl se.

    Jag tror att det är viktigt innan man skaffar barn med vemsomhelst, diagnos eller inte, att man pratar om saker som barnuppfostran men också om sig själv och varandra. Identifierar varandras styrkor och svagheter i ett eventuellt föräldraskap och allt det innebär.

    För oss har det till exempel betytt att jag tagit första kontakten mellan familjen och myndigheter, skola osv, i telefon, för det klarar inte hon, första besöket eller två till bvc/förskola/skola har skett gemensamt och sen efter det har hon kunnat sköta det när det är hennes tur. 

    Måste springa. återkommer senare. Fråga gärna om du undrar något.

  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mån 2 maj 13:47
    #2
    Anonym (Jocke) skrev 2022-05-02 12:15:44 följande:

    Som du själv är inne på, att svara generellt är nästan omöjligt för alla med autism är olika, även om de har saker gemensamt så är det grader det handlar om. 

    Jag har 3 barn med en kvinna som har autism/aspergers. De är i år 12,11 och 9. Vi fick dem tätt mycket pga att hon ville ha det överstökat och jag hade inget emot det. Vi var också hyfsat unga så jag skulle inte bli förvånad om det skulle dyka upp en sladdis också de närmaste 5 åren. Vi får väl se.

    Jag tror att det är viktigt innan man skaffar barn med vemsomhelst, diagnos eller inte, att man pratar om saker som barnuppfostran men också om sig själv och varandra. Identifierar varandras styrkor och svagheter i ett eventuellt föräldraskap och allt det innebär.

    För oss har det till exempel betytt att jag tagit första kontakten mellan familjen och myndigheter, skola osv, i telefon, för det klarar inte hon, första besöket eller två till bvc/förskola/skola har skett gemensamt och sen efter det har hon kunnat sköta det när det är hennes tur. 

    Måste springa. återkommer senare. Fråga gärna om du undrar något.


    Hej, jag håller med dig i allt du beskriver ovan. Det jag är fundersam över är just hur ens partner kan förstå sig själv, just det där med empati-delen. Det behövs kanske samtal med en klinisk psykolog?

    Jag ser scenarion framför mig där vi är överrens om saker (innan), och sedan när det utspelar sig IRL, tolkas det annorlunda av min partner kanske (logiken, empatin) och sedan om partner inte känner igen - att man tex förstör relationen sinsemellan om man är för arg eller för envis, eller kritiserar för länge i efterhand..

    Har det uppstått situationer med era barn, eller dig, där det finns väldigt lite empati och det har skapat känslomässig tortyr för någon (dig, eller barnen)?
  • Anonym (-)
    Mån 2 maj 14:14
    #3
    +1

    Menar du att autister inte har förmågan att känna empati, TS?
    Varför är du tillsammans med någon som inte har empati för andra?

  • Mån 2 maj 14:17
    #4

    Om du är rädd för att din partner kommer skapa känslomässig tortyr för dig eller ev barn så skulle jag råda dig att inte välja honom som pappa till dina barn. 

  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mån 2 maj 14:51
    #5
    -1
    Anonym (-) skrev 2022-05-02 14:14:09 följande:

    Menar du att autister inte har förmågan att känna empati, TS?
    Varför är du tillsammans med någon som inte har empati för andra?


    Förstår du autism överhuvudtaget? Vilket dåligt råd du ger, oavsett.

    Jag är bara intresserad av att folk med förståelse för att vara gift eller ha barn med en autistisk partner svarar mig. Jag är gift med min partner. Är du gift överhuvudtaget?

    Tack så mycket för din förståelse
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mån 2 maj 14:53
    #6
    Räkan77 skrev 2022-05-02 14:17:43 följande:

    Om du är rädd för att din partner kommer skapa känslomässig tortyr för dig eller ev barn så skulle jag råda dig att inte välja honom som pappa till dina barn. 


    Jag har en konversation med Jocke just nu. Du kan dela dina erfarenheter, eller så kan du vara tyst läsare. Ditt råd kanske kommer från omtanke, men jag frågade efter folks erfarenheter inte efter att ni ska säga åt mig vad jag ska välja för min framtid.
  • Anonym (Teddy­)
    Mån 2 maj 15:03
    #7
    Anonym (neurotypical) skrev 2022-05-02 14:51:30 följande:
    Förstår du autism överhuvudtaget? Vilket dåligt råd du ger, oavsett.

    Jag är bara intresserad av att folk med förståelse för att vara gift eller ha barn med en autistisk partner svarar mig. Jag är gift med min partner. Är du gift överhuvudtaget?

    Tack så mycket för din förståelse
    Jag håller med om att många inte förstår autism och förminskar problematiken.
    Jag har släktingar med autism så mina råd är kanske inte så hjälpsamma för dig. Men jag tänker att det är extra viktigt för din partner att träna på självinsikt och att gå utanför sig själv och den egna upplevelsen. 
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mån 2 maj 15:11
    #8
    Anonym (Teddy) skrev 2022-05-02 15:03:46 följande:
    Jag håller med om att många inte förstår autism och förminskar problematiken.
    Jag har släktingar med autism så mina råd är kanske inte så hjälpsamma för dig. Men jag tänker att det är extra viktigt för din partner att träna på självinsikt och att gå utanför sig själv och den egna upplevelsen. 
    Tack Teddy, ja precis. Jag hoppas att några kan beskriva deras erfarenheter hur det gick med just den aspekten - självinsikt. Du förstår vad jag har för oro. 

    "Men jag tänker att det är extra viktigt för din partner att träna på självinsikt och att gå utanför sig själv och den egna upplevelsen. "
  • Anonym (k)
    Mån 2 maj 15:29
    #9
    -2 +1

    Ja, mer av dessa trådar där vi sprider myter om autism som empatilösa och helt utan förmåga att förstå en situation. Trevligt. Du framstår som okunnig, inte den som undrar över hur du tänker.


     


    Jag tycker inte heller att det är svårt då man vet hur ens partner fungerar. Det är inget som går att få ut av att diskutera med en klinisk psykolog eller fråga personer på internet. Ingen autist som jag känner har svårt med empati utan möjligtvis svårt att uttrycka den ibland men inget som hindrar barn. Du har med all säkerhet egna problem som du jobbar på och autister är ofta betydligt mer medvetna om sina problemområden än gemene man.

  • Anonym (Hon)
    Mån 2 maj 15:48
    #11
    +2
    Anonym (neurotypical) skrev 2022-05-02 13:47:04 följande:
    Hej, jag håller med dig i allt du beskriver ovan. Det jag är fundersam över är just hur ens partner kan förstå sig själv, just det där med empati-delen. Det behövs kanske samtal med en klinisk psykolog?

    Jag ser scenarion framför mig där vi är överrens om saker (innan), och sedan när det utspelar sig IRL, tolkas det annorlunda av min partner kanske (logiken, empatin) och sedan om partner inte känner igen - att man tex förstör relationen sinsemellan om man är för arg eller för envis, eller kritiserar för länge i efterhand..

    Har det uppstått situationer med era barn, eller dig, där det finns väldigt lite empati och det har skapat känslomässig tortyr för någon (dig, eller barnen)?
    Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
    Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
    Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
    Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
    Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
    Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
    Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem... 
Svar på tråden autism partner
Logga in
Bli medlem